Den blinde mördaren, igen
20 maj 2017 | 2 kommentarer
Kanske kan man hoppas att succén för filmatiseringen av The Handmaid’s Tale (Tjänarinnans berättelse på svenska) gör att fler också hittar Margaret Atwoods andra mästerverk: Den blinde mördaren?
Jag trodde jag hade skrivit en hel del om Den blinde mördaren, men tydligen nämnde jag den bara i förbigående i en tidigare post (Atwoods nya, 14 maj 2003). Men ok, efter 17 års bloggande är det kanske inte konstigt om man inte har full koll på vad man skrivit och vad man bara tänkt skriva.
Så bara några noteringar: Den blinde mördaren är en typisk Atwood, med flera berättelser inuti varandra, som ryska dockor. Det yttersta lagret, så att säga, är skildringen av en åldrad kvinnas vardag, i Canada. Iris Chase är född i början av 1900-talet, och boken utspelas i slutet av samma århundrade (boken kom ut år 2000).
I boken skriver Iris sin familjs historia (lager nummer två). Framför allt är det hennes och systern Lauras barndom och uppväxt, vilket också är 1900-talets historia i väst: första världskriget, depressionen, arbetarkampen, andra världskriget, och vidare. Iris är skarp och skriver med en svart, cynisk humor och klarsyn. Familjehistorien är inte enkel och lättsam: redan i första meningen får vi veta att Laura begick självmord några dagar efter andra världskrigets slut. Här finns också utdrag ur tidningsartiklar som berättar om fler dödsfall i familjen, men också om den politiska utvecklingen i samhället.
Men insprängt i boken finns också (lager tre) delar av en bok, som postumt blivit en bästsäljare för systern Laura. Det är den boken-i-boken som heter ”Den blinde mördaren”, och som Iris låtit publicera efter Lauras död. Boken beskriver en förbjuden kärlekshistoria mellan en anonym kvinna och en man, som träffas i smyg i lånade lägenheter, under broar, på sjabbiga hak där förhoppningsvis ingen känner igen dem. Den har så småningom blivit en feministisk kultbok och den döda Laura har fått en lång rad postuma fans.
Och inuti den finns ett fjärde lager: den historia mannen hittar på och berättar för kvinnan, när deras sexuella hunger stillats. En science fiction-historia av 30-tals-snitt – den verkliga berättelsen om den blinde mördaren och de grymma härskarna i ökenstaden Sakiel-Norn på den avlägsna planeten Zycron.
Det låter kanske krångligt, men Atwood leder oss mästerligt mellan de olika berättelserna. Och till slut går naturligtvis berättelserna ihop, till en samlad final med en oväntad twist. Som jag skrev tidigare: boken är som en malström där man först åker runt i stora, långsamma, vida cirklar, för att sedan obönhörligt och allt snabbare sugas mot ett centrum, ett svart hål som fullständigt drar ner en.
Boken fick Booker-priset 2000. Kanske The Handmaid’s Tale nu gör Atwood till en hetare kandidat till det där Nobelpriset hon förtjänar.
Mer: Margaret Atwood: a high priestess of fiction who embraces the digital age Porträttartikel om Margaret Atwood i Guardian (19 maj 2017).
Kommentarer
2 kommentarer to “Den blinde mördaren, igen”
Kommentera
maj 20th, 2017 @ 10:32
Sådärja, då var semesterlektyren räddad för i år också…! Tack för recension och tips!
maj 20th, 2017 @ 17:17
🙂 Varsågod!