Personalisering kan betyda lite olika saker, men oftast innebär det en typ av filtrering av innehållet. Resonemanget går ofta ungefär så här: Det flödar in en massa material och nyheter på intranätet – men alla behöver ju faktiskt inte se allting. Det vore väl bra om alla bara fick se det som var relevant för dem, och slapp resten.

Vi inför därför en filtrering. Nyheter och material märks upp (med metadata): det här hör till den här rollen, den eller den platsen i organisationen, den här orten, den här behörigheten och så vidare.

I exemplet nedan har vi ett nyhetsflöde.
.

Låt oss anta att nyheten om GD i Aktuellt är viktigt för alla medarbetare. De andra nyheterna antas däremot vara intressanta bara för vissa grupper. Med personalisering på plats skulle en grupp medarbetare därför få ett nyhetsflöde som såg ut så här:


… medan en annan grupp medarbetare ser det här:

Men i praktiken har sådana här varianter visat sig vara problematiska. Människor är rätt obekväma med att det finns saker de inte får se. Och systemet är känsligt för fel: det räcker med att någon märker upp nyheter fel en gång – så att till exempel säljarna inte får se det där de borde fått se – för att kasta systemet i vanrykte. (Och när intranätsredaktören fått skäll för att hon gjort fel en gång tar hon i fortsättningen gärna det säkra för det osäkra och märker upp allt material med ”för alla”.) Så den tänkta fördelen går i praktiken förlorad.

Men det finns ett annat sätt att angripa problemet med ett stort, kanske svåröverblickbart nyhetsflöde.

Istället för att ta bort det som antas vara irrelevant för en viss grupp – lyft istället fram det som antas vara mest relevant.

Det kan göras med grafiska och typografiska metoder: fetstil, bakgrundsfärg, vinjetter … en rad metoder.
Här är en principbild. Den ena gruppen medarbetar får se det här flödet, där de nyheter som är mest relevanta för dem är förhöjda:

Och för den andra gruppen ser sidan ut så här:

Vi försöker alltså hjälpa läsarna att sortera och prioritera – men ingen behöver alltså oroa sig för att något döljs från dem. I stället för att ta bort, har vi försökt skapa ordning genom att förhöja.

Så en kväll i förra vecken sprang jag alldeles i onödan efter en spårvagn, föll – och slet sönder högra knät. Fick tillbringa ett antal timmar på akuten och kom så småningom hem på kryckor.

Knät var svulllet och ömt, och jag kunde inte stödja på benet, men i övrigt tyckte jag att jag var ganska okej. Smärtan var inte farlig; jag behövde inte någon stark smärtlindrande medicin. Mest ta det lugnt bara. Så bra att kunna förströ sig med Rumble då, tänkte jag.

Men trots att jag alltså varken slagit i huvudet eller tagit smärtstillande medel, gick det radikalt mycket sämre. En vecka efter fallet når jag fortfarande bara nätt och jämnt upp till hälften av det antal poäng jag med lätthet fick ihop innan fallet.

Vi tror gärna att tänkandet och medvetandet är oberoende av kroppen. Icke sa nicke.

Min hjärna har fått avdela en hel del kraft för kontroll av kroppsläge, nu när den inte kan lita på att benet hållet mig uppe. Den har fått jobba med nya nervbanor som tar emot signaler från ett ställe som tidigare inte gjort något väsen av sig. Resurser har fördelats om för skadekontroll, läkning och övervakning …

En nyttig påminnelse om att vi är hela människor.

Bilder från Andrew Mason och postbear från flickr under cc-licens.

Hur kan man förstå hur SJ sätter sina biljettpriser?
I tabellen här ovan, från SJs bokningssajt, är de tre blå rutorna till vänster priser i andra klass, de tre gröna till höger första klass.
I varje set visar första rutan priset på en biljett som inte kan ändras. Mittrutan visar priset för en biljett som kan ombokas (om man till exempel kan behöva byta till att åka någon annan gång än 13.10)

Den tredje rutan visar priset för en biljett som kan återbetalas, om man alltså måste ställa in resan helt.
Om man alltså är rädd för risken att kasta bort 366 eller 461 kronor (för en biljett), tror SJ alltså att man ska vara villig att betala … 1278 kronor – priset för att kasta bort tre eller fyra sådana biljetter??!!?
Och som försäkring för risken att förlora 565 eller 660 kronor ska man betala priset för tre sådana biljetter – 1000 kronor extra ?????

Svaret är, gissar jag, att priserna sätts av en dator, programmerad med en algoritm som inte tar hänsyn till vanligt förnuft.

Ovan Resistor och här under ett Scout Ship:

Jag vill föreslå ett nytt ord i svenskan: från franskans éclabousser, stänka ned, smusta ned, kan vi bilda eclabousserad (eller de möjliga stavningsvarianterna eklabousserad, eklabosserad eller eclabosserad).

”Usch, jag blev alldeles eclabousserad på väg till jobbet!”

Vi har ju ordet echaufferad, varm av upphetsning, också från franskan. Eclabousserad skulle ju vara något av en antonym; kall och på dåligt humör.

Det franska éclabousser används dessutom som ”smutsa ned” i överförd bemärkelse, som ”Quand l’affaire Woerth-Bettencourt éclabousse Loréal” eller ”L’affaire D’Onofrio éclabousse Anderlecht”.

Och till eclabousserad /eclabosserad kan vi bilda substantivet eclaboussyr eller eclabossyr (med samma sorts betoning som dressyr, blessyr, frisyr): slasket där i rännstenen som stänker upp på oss.

”Du har fullt med eclabossyr baktill på jeansen!”

En liten smula elegans i vårvinterrusket.

Bild: Sjöväg av Malin_c/flickr under cc-licens

Bild: JMaz Photo/flickr under cc-licens.

Bild överst: The Queen’s Hall/flickr med CC-licens.

Det finns många vattenytor som skulle kunna användas, även inne i landet. När en plats byggs ut kan andra funktioner läggas till, som  promenadstråk, badplats/skridskobana.

Ur hållbarhetssynpunkt är det smart att kunna sälja eller köpa till en del av ett hus – ”bättre begagnat”. Medan en familj växer med nya barn, kanske grannfamiljen krymper för att en tonåring flyttar hemifrån. Enkelt att byta!

Det finns flera olika standardmoduler, i olika storlekar – och även växthus och rena däck, ”gårdsplaner”. Husdelarna förbinds ungefär som tågvagnar, med bälg-baserade korridorer emellan (för att kunna ta upp vågrörelser). Förslaget på moduler innehåller mycket fönster och öppna ytor.

Och när man behöver flytta kan man bogsera hela ”radhuset” till en ny förankringsplats.

Större bilder finns på flickr: Modulära rum på vatten

Det senaste draget från oppositionen i Ryssland: nano-möten (”наномитинг”), där Kinderegg-figurer, Transformers, smurfar, legogubbar, nallebjörnar och andra leksaker demonstrerar med banderoller gjorda av papper och tandpetare. Slagorden är finurliga och satiriska, ibland på rim, som vore de ur barnböcker,
Den första nano-demonstrationen hölls i sibiriska Barnaul i början av januari, sedan myndigheterna vägrat ge tillstånd till protestmöten mot vad oppositionen hävdar är valfusk vid valen till parlamentet. Allt filmades förstås och hamnade på YouTube:

Sedan har det spridit sig till andra städer i Sibirien: på torget i Omsk, på en parkbänk i Irkutsk, i Ulan-Ude, men också enligt uppgift nu i Sankt Petersburg.

”Myndigheterna inskränker vår författningsenliga rätt att hålla fredliga möten – men leksakernas rätt har de inte hunnit ge sig på ännu”, säger en av organisatörerna till leksakdemonstrationen på bloggen sell-off. Men det visar sig vara ett misstag: nu förbereder åklagarna åtal mot organisatörerna av ”demonstrationen”. I det här filmklippet från Barnaul kan man se lätt generade poliser göra anteckningar om ”demonstranterna”.

Fina bilder på demonstrerande leksaker i Omsk finns hos nalya-om.

BIlder och text (på ryska) hos svobodanews.ru och hos ryskspråkiga BBC