Blind Höna

Sedan 2001

Jobbet är inte allt

6 april 2018 | Ingen har kommenterat än

slow-klockans 24-timmarsurtavla visar att arbetstiden bara är en mindre del av dygnet
En lite oväntad effekt av att använda Slow-klockan: det har blivit psykologiskt väldigt tydligt att jobbet bara är en mindre del av livet.

På den gamla vanliga klockan upptog arbetsdagen nästan hela cirkeln. Nu har det blivit tydligare hur mycket tid jag egentligen har. Vid sidan av minskad minut-hets har det också haft en tydlig avstressande effekt.

Nytt ord: Synoliasis

5 april 2018 | 2 kommentarer

Synoliasis: överdriven ängslighet att en formulering kan få läsare att reagera negativt.

Efter aforismen ”Skriver man om synålar är det alltid nån enögd jävel som känner sig träffad” (tillskriven Fritiof Nilsson Piraten).

Fastare arbetstider gav högre lönsamhet

1 april 2018 | 1 kommentar

Lönsamheten ökade när man testade fastare arbetstider, visar en studie på amerikanska butiker. Försäljningen ökade med 7 procent – långt utöver de 1-3 procent som detaljhandel idag generellt kämpar för att uppnå. A Find at Gap: Steady Hours Can Help Workers, and Profits (28 mars 2018).

SMS-anställningar, algoritmstyrda anställningar, zero-hour contracts och plattforms-ekonomin bygger på tech-kultens påståenden om ökad effektivitet och lönsamhet. Men som vanligt räknar de inte med den mänskliga komponenten i ekvationen: de negativa effekterna på motivation och lojalitet, vilket i sin tur leder till sämre arbetsresultat.

”We basically held up a mirror to capitalism’s self-image of efficiency and showed the misaligned incentives that are disserving both workers and the company”, som Joan Williams, en av forskarna vid University of California uttrycker det.

Skumtomtemassakern

31 mars 2018 | Ingen har kommenterat än

Julen varar intill påska.
skumtomte spetsad på kaktus

skumtomte med nålar

skumtomte spetsad på kniv

skumtomte under klack

skumtomte begravd stående

Mike Herron: Slow horses

19 mars 2018 | 2 kommentarer

mick herrons böcker slow horses och spook street
En har alkoholproblem. En kan inte kontrollera sin ilska. En annan är spelberoende. Ytterligare en är socialt omöjlig. En har misslyckats kapitalt med en viktig operation – eller har kanske blivit förråd av sina kollegor i den brittiska underrättelsetjänsten MI5, huggen i ryggen i någon av de ständiga bysantinska interna maktkamperna.

Alla är de slow horses – långsamma hästar, och de har förvisats till ett exil-kontor på behörigt avstånd från prestigehingstarna på MI5s huvudkontor vid Regency Park. De sysselsätts med mer eller mindre meningslöst pappersarbete, med förhoppningen att de ska bli så frustrerade att de självmant säger upp sig. Men givetvis snubblar de in i riktiga spionintriger …

Mick Herron har (förstås) kallats ”den nye John Le Carré” för sin serie om de rätt mänskliga agenterna i Slough House (en mångtydig ordlek på temat ”slow horse”). Men där le Carré är romantisk och melankolisk, är Herron cynisk och full av svart humor. Mycket genom chefen på Slough House, den ogenerat rapande och fisande Jackson Lamb: överviktig, ständigt drickande, rökande, och förolämpande sin omgivning. Men samtidigt förstås skarp som en rakkniv, när det gäller.

Det är ett riktigt smart maskineri att spinna historier med, och dessutom skriver Herron så det är ett sant nöje. Om böckerna ofta startar som svarta komedier, accelererar de mot slutet till fullt laddad action.

Serien har hittills fem delar: Slow Horses, Dead Lions, Real Tigers, Spook Street och London Rules.

Farliga förpackningar

18 mars 2018 | Ingen har kommenterat än

Dåliga förpackningar är inte bara frustrerande: ibland kan de vara direkt hälsofarliga. Apotekaren Hanna Justad bloggar om ”LRP”, läkemedelsrelaterade problem, men som åtminstone här snarare borde heta förpackningsrelaterade problem: Då ska vi bara lösa det praktiska (Dagens Medicin, 13 feb 2018).

Jag gillar: Frustrationsfria paket (Ersätta plast 6)

17 mars 2018 | Ingen har kommenterat än

märke frustration-free packaging

Syntolk: Ett paket märkt med ”Certified frustration free packaging. No clamshells, no wire ties. Low waste.”

”Clamshells” är de där hopsvetsade plastbubblarna som prylar ibland ligger i, och som man med risk för liv och lem måste hugga med bajonett eller machete för att komma in i. Ofta helt onödiga.

 

 

Hugh Thompson – hjälten från Son My

17 mars 2018 | 1 kommentar

Hugh Thompson som räddade människor från son my-massakern

För exakt femtio år sedan, den 16 mars 1968, gick en amerikansk truppstyrka in i orten Son My i södra Vietnam. Där mördade de minst 347, sannolikt 504 obeväpnade och civila kvinnor, barn och åldringar. I flera fall föregicks morden av tortyr, våldtäkt och andra övergrepp.

En sådan dyster dag vill man inte påminna om mördarna, som så gott som helt slapp stå till svars för vad de gjort. I stället kan man minnas en av de få hjältarna. Helikopterpiloten Hugh Thompson, som flög över byn, såg det urskiljningslösa mördandet och insåg att en fullständig massaker på oskyldiga bybor pågick. Han landade sin helikopter, konfronterade befälet (löjtnant Calley):

Thompson: What’s going on here, Lieutenant?
Calley: This is my business.
Thompson: What is this? Who are these people?
Calley: Just following orders.
Thompson: Orders? Whose orders?
Calley: Just following…
Thompson: But, these are human beings, unarmed civilians, sir.
Calley: Look Thompson, this is my show. I’m in charge here. It ain’t your concern.
Thompson: Yeah, great job.
Calley: You better get back in that chopper and mind your own business.
Thompson: You ain’t heard the last of this!

Medan de samtalade sköt Calleys ställföreträdare ihjäl civila som drivits ner i ett bevattningsdike av truppen. Chockad lyfte Thompson.

I ett annat hörn av byn såg han panikslagna vietnameser på flykt framför amerikansk patrull. Han insåg att det bara var ögonblick innan byborna skulle mejas ner. Han satte då ner helikoptern mellan byborna och förföljarna, och gav sina besättningsmedlemmar Larry Colburn och Glenn Andreotta att öppna eld mot de amerikanska soldaterna – om de försökte skjuta mot flyktingarna.

Thompson lyckades skydda flyktingarna, och åtminstone nio civila flögs till säkerhet. Han konfronterade också en officer som ville kasta handgranater ner i byns skyddsrum, och avbröt därmed massakern.

För att ha varit en människa med ryggrad, blev Thompson mobbad, dödshotad och utfrusen i militären.

Invisibilia tillbaka!

13 mars 2018 | Ingen har kommenterat än

Säsong fyra av podcasten Invisibilia från NPR är här!

”We explore the invisible forces that shape human behavior — things like ideas, beliefs, assumptions and emotions,” är podcastens motto.

Och den nya säsongens första avsnittI, I, I, Him – handlar passande nog om att komma över svåra förluster – precis som George Saunders Lincoln in the Bardo.

Georges Saunders: Lincoln in the Bardo

13 mars 2018 | Ingen har kommenterat än

mossiga gravstenar

Abraham Lincoln är inte huvudpersonen i Lincoln in the Bardo – även om bokens utgångspunkt är Lincolns sorg över sonen Willie, som dog bara elva år gammal, troligen i tyfoidfeber.

Huvudpersonerna är tryckaren Hans Vollman, den unge homosexuelle mannen Roger Bevins III, och pastorn Everly Thomas.

Även dessa tre har drabbats av sorg och olycka: Vollman skadades svårt just när han funnit kärleken, Bevins försökte ta sitt liv när hans älskare svek honom. De ägnar en hel natt åt att diskutera sina problem – och, småningom, att försöka hjälpa Willie, och hans omåttligt sörjande far. Det påstås nämligen att Lincoln var så utom sig, att han flera gånger gick till kyrkogården för att hålla sonens döda kropp i sin famn, i det mausoleum där hans kista ställts.

omslag Lincoln in the bardoRunt det möjliga kornet av makaber historisk sanning har Saunders spunnit en alldeles fängslande berättelse. Det låter kanske tungt, men är tvärtom en bitvis nästan dråplig korsning av teaterföreställning och spökhistoria, där en lång rad figurer ur det amerikanska 1800-talet berättar sina livsöden.

Dessutom har Saunders lagt till ytterligare en meta-nivå: han citerar ur ett stort antal samtida källor om Abraham Lincoln: brevsamlingar, redogörelser från familjens tjänstefolk, loggbok från begravningsplatsen väktare, memoarer och politiska pamfletter; de allra flesta – vad jag antar – påhittade. Så detta är ännu ett exempel på en meta-bok: en bok som innehåller delar av andra, fiktiva böcker (som ”They Knew the Lincoln Boys” av ”Carol Dreiser” eller ”Selcted Memories from a Life of Service” av ”Stanley Hohner”).

Saunders gör en poäng med att låta de historiska ”källorna” motsäga varandra. När ett bokutdrag beskriver Lincolns ögon som ljust, ljusgrå ögon” säger nästa citat att de var helt svarta och en tredje källa hävdar att de var gröna.

Men det är ett bi-tema i marginalen. Vad boken egentligen handlar om är modet att bryta självbedrägeriet och egenfixeringen, och modet släppa taget. Både om det vi har kärt, och om de oförrätter som vi känner att vi drabbats av – och kunna gå vidare.

Ett utdrag ur boken finns på Buzzfeed.

Bild: Gravstenar på kyrkogården i Westbury on Trym, Bristol, UK.

« nyareäldre »

Om Blind Höna

Bloggen Blind Höna startade 2001 på adressen kornet.nu/blindhona/. Nu har den flyttat hemifrån till en egen adress. Men det är samma blogg.

Min bok "Jävla skitsystem!" har en egen blogg på javlaskitsystem.se och ett engelskspråkigt syskon på stupidsystem.org.

Arbetet med bokprojektet "Den svenska bloggens historia" bloggas på blogghistorien.se.

RSS-flöde

Sök

Admin