Blind Höna

Sedan 2001

Måndagsmusik: Steppy Downs Road

22 februari 2021 | Ingen har kommenterat än

Om det är svårt att komma igång en sådan här vintermåndag är Steppy Downs Road med Sam Sweeney det perfekta botemedlet:

Albumet ”unearth repeat” kan köpas från www.samsweeneymusic.com.

Från texten på omslaget:

”Some of these tunes are as close as to the written source as can be, some were learned by ear while others started as a short series of notes that arrived on a car journey, a walk or in the middle of the night.
Some started life by reading a tune book upside down and a couple were found by seeing what happens when you stand as far away from a tune book as possible while still being able to follow the shape of a melody.
Some were re-formed by taking a load of old tunes to bits and piecing them back together to make something new.”

Det låter precis som Brian Enos oblique strategies: här i webbversion, här som kortlek. Tim Harford presenterar dem i avsnitt 7 av sin podcast Cautionary Tales: Bowie, jazz, and the unplayable piano (20 dec 2019).

Steppy Downs Road finns för övrigt på riktigt: i Hayle, Cornwall.

Design är detaljer, kompromisser och iterationer

18 februari 2021 | Ingen har kommenterat än

Om du är intresserad av design är jag säker på att du kan ha utbyte av att se det här klippet – även om du inte kan läsa noter: How I Designed a Free Music Font for 5 Million Musicians av designern Martin Keary (aka Tantacrul).

Martin illustrerar väldigt tydligt mycket som är värt att förstå om designjobb:

  • Graden av komplexitet är alltid större än man först tror.
  • Djävulen sitter i detaljerna …
  • … men kontexten är avgörande.
  • Designbeslut måste ofta vara kompromisser.
  • Vikten av kontrast.
  • Den iterativa processen.

… och mycket mer.

Tjugo väl investerade och spännande minuter.

Tim Harford om statistik

16 februari 2021 | Ingen har kommenterat än

tim harfords bok how to make the world add up
Varje dag när det kommer en ny bok av Tim Harford är en bra dag.

Råd för typsnitt med bra läsbarhet

16 februari 2021 | Ingen har kommenterat än

A Guide to Understanding What Makes a Typeface Accessible är en sammanfattning i åtta punkter för att se om man valt ett typsnitt som strävar efter bra läsabarhet.

Några av råden:
Typsnittet bör undvika att ha imiterande bokstavsformer – som när stora i, lilla l och siffran 1 är identiska vertikal linjer. Sämre form till vänster (Gill Sans), bra exempel till höger (Verdana).
alltför lika bosktavsformer av i, l och 1 jämfört med mer unika

Gemena b och d samt p och q bör inte vara varandras exakta spegelbilder, utan skilja sig i formen på något sätt. Sämre form till vänster (Public Sans), bättre till höger (BBC Reith). Notera seriferna.
liknande och mer unika former av d b p och q

Bokstavsformer bör inte vara alltför lika varandra: ett mycket slutet c kan förväxlas med ett o, till exempel. Sämre form till vänster (Microsoft Sans), bättre till höger (Trebuchet).
alltför liknande och mer unika bokstavsformer på o, c, e, a

Måndagsmusik: Brothers in arms

15 februari 2021 | Ingen har kommenterat än

Yoni Schlesinger spelar Dire Straits ”Brothers in Arms”. Så vackert.

Tabulatur och noter.

Tillfälligt avbrott

14 februari 2021 | Ingen har kommenterat än

tv-skärm med testbild och texten please stand by

Bah. På grund av ett tekniskt-administrativt missöde med webbhotellet är tre av mina andra bloggar – blogghistorien.se, stupidsystem.org och intesåjävlakrångligt.se – raderade. På något sätt ska jag få upp dem igen, åtminstone delvis … men det kommer att ta lite tid.

Bild: Please stand by av SparkFun Electronics/Flickr, under CC-licens

Odette Michell ”The banks of Annalee” – the ”anti-Oxford girl”

30 augusti 2020 | Ingen har kommenterat än

Otaliga sånger med urgamla rötter handlar om unga kvinnor som brutalt tas av daga när de promenerar vid flodstranden med en man de (felaktigt) litar på.

Som motvikt, då The banks of Annalee; en historia som inte slutar i mord och förtvivlan, från nya stjärnan Odette Michell:s debutplatta.

Bästa låten på plattan: The wildest rose.

The Oxford Girl

24 juli 2020 | Ingen har kommenterat än

Hey Joeär sannerligen inte den enda låten där kvinnor brutalt mördas. ”Murder ballads” är en hel genre med rötter i medeltiden, där ett vanligt tema är att kvinnor dräps, dränks, skjuts, begravs – ofta av en uppvaktande yngling, en älskare eller äkta man, eller en bror eller far.

Nick Cave gjorde ett helt album med titeln Murder ballads, med jättehiten Where the wild roses grow, duetten med Kylie Minogue. Den låten går tillbaka på äldre ballader, som Down in the Willow Garden, som i sin tur går tillbaka på ballader som i olika varianter kallas The Wexford Girl, The Knoxville Girl, eller The Oxford Girl.

Dessa ballader är spridda över hela Nordeuropa. I samtliga blir kvinnan brutalt mördad, och ofta kastad i floden. Varför var de så populära? Men varför sjöng man dem? Vad var syftet med dem?

Sällan ges någon egentlig orsak till morden; men i vissa fall antyds (svep)skäl, som att hon skulle varit gravid, eller att det handlade om vad som idag skulle kallas hedersmord. Var de en varning till unga flickor om vad som kunde vänta dem, om de följde med unga män på en promenad vid flodstranden? Om de blev med barn? Går de tillbaka på någon verklig händelse, långt tillbaka? Händelser som traderats och broderats ut i generationer? ”Jo, min bror hade en kompis som kände en kille som berättade att…”

I de flesta varianter på temat är det mördaren som berättar historien – sin historia. Kvinnan är inte sällan stum, förvisad till en biroll som offer.

En intressant omtolkning är därför Oysterbands The Oxford Girl. Som börjar:

I met a man whose brother said he knew a man who knew the Oxford girl …

Texten fortsätter sedan att fråga vad det skulle vara för påstått ”brott” kvinnan skulle gjort för att bli ihjälslagen:

Is it true what you hear, did he do it out of fear?
Was the day drawing near when the child would start to show?
Was it rage or shame or damage to his name?
Was it something worse, does anybody know?
Did she pay a price for making them look twice?
Like a glimpse of paradise across a dull and bitter land?
Did she pass them by, did she dare to meet their eye?
Did she scorn them all and did they understand?

Men i omkvädet blir det äntligen kvinnan som får tala:

She was much to young, the earth has stopped her tongue
You can hear the voices calling down the years:

She says: I never had a chance to prove them wrong
My time was short, the story long
No I never had a chance to prove them wrong
It’s always them that write the song

It’s always them who write the song. Eller stjäl den.

Oysterband har spelat in åtminstone tre versioner på skiva, såvitt jag vet. Här är ett rent akustiskt liveframträdande:

En snabbare version, där Christine Collister får sjunga kvinnans parti, finns här.

Måndagsmusik: Hej då, Joe. Hej, Niela.

20 juli 2020 | Ingen har kommenterat än

”Hey Joe” är en sådan där klassisk rocklåt som gitarrister gillar att lira – så till den grad att det anordnas mass-spelningar. Första maj 2012 samlades 7273 gitarrister (!) på ett torg i polska Wrocław och spelade den. (Bilden nedan är från ett tidigare rekord, när ”bara” 1881 gitarrister deltog.)

mer än tusen gitarrister på torget i Wroclaw

Det är inte bara för att alla gitarrister vill vara Jimi Hendrix. Låten har en alldeles egen, drivande ackordsföljd, som är kul att spela.

Men … texten.

Som handlar om mannen som mördar sin kvinna, eftersom han påstår att hon varit otrogen:

Hey Joe, where you goin’ with that gun in your hand?
I’m goin’ down to shoot my old lady
I caught her messin’ round with another man

Hur kul är det att lira det? Inte alls.

De allra flesta känner Hey Joe i Hendrix version. Men han skrev den inte (vilket många tror). Han plockade upp den från sångaren Tim Rose (som jag hörde spela den i Croydon 2002 – bara några månader innan han gick bort. Han var sliten och överviktig och med andnöd.). Men inte heller Tim Rose var upphovsmannen.

Låten copyrightades 1962 av den amerikanske sångaren Billy Roberts … men! Ursprunget till låten är i själva verket en låt som Roberts dåvarande flickvän, Niela Horn Miller skrivit och spelat in, ”Baby Don’t Go to Town”.

Roberts tog exakt samma ikoniska, särpräglade ackordsföljd – F, C, G, D, A i A-dur (men transponerade ner den för att passa sin röst). Han snodde melodin, gitarrhooken mellan verserna, fråga-svar-strukturen på texten, greppet att upprepa första raden – och temat om en stökig relation mellan en man och en kvinna. Men – här blir det intressant!

I Niela Millers låt är perspektivet ett annat: i den är mannen är orolig för sin kvinna och vill inte att hon ska råka illa ut:

Baby, what you’re gonna do in town?
Baby, what you’re gonna do in town?
I’m gonna sit at a bar with my feet tucked in,
Drinkin’ all the beer and whiskey and gin,
And I’m lookin’ at the young men always hangin’ ’round,
Lookin’ at the young men always hangin’ ’round.

Baby, what you’re gonna do in town?
Baby, what you’re gonna do in town?
I’m gonna talk to those young men very soon,
All tonight till tomorrow noon,
And tell ’em how my man, he puts me down,
Tell ’em how my man, he really puts me down.

Baby, please, don’t go to town.
Baby, please, don’t go to town.
’Cause when you’re flirtin’ and full of gin,
One of those boys is gonna do you in,
And your man, he won’t be around,
Your own man, he won’t be around.

Som Niela Miller själv kommenterat: ”My song ended with hope. His ended with murder.”
(Vad Billy Roberts inte snodde var b-delen i Niela Millers låt.)

Niela Miller var en ”folkie” i New York i skiftet 1950-1960; folksångarikonen Pete Seeger lånade sin Martin-gitarr av henne. Seeger erbjöd sig att vittna för hennes räkning, så hon kunde få del av upphovsrätten (och stålarna) för ”Hey Joe”, men Miller övertalades att inte försöka.

Miller spelade in ett antal av sina låtar 1962, men de gavs inte ut förrän 2009, på LPn Songs of Leaving (nedladdningsbar från Numerogroup).

omslag till songs of leaving

Så … i fortsättningen kan man alltså spela Baby, please, don’t go to town istället för den mordiska Hey Joe. Och ge senkommen credit till Niela Miller.

Liberala nationalekonomer

17 juni 2020 | 1 kommentar

Omslag på peter englunds bok Söndagsvägen

I Peter Englunds nya bok Söndagsvägen finns en formulering så briljant att jag undrar om han kommit på den själv eller inspirerats av något.

Han skriver om de fabulöst framgångsrika folkhemsåren i början av sextiotalet, när levnadsstandard och BNP steg brant och orubbligt. Den svenska modellen – blandekonomi med många stora statliga företag och en hel del statliga monopol – framstod som en gyllene medelväg mellan amerikansk rovkapitalism och sovjetiskt plan-elände. Och arbetsmarknaden sköttes i stort av arbetsmarknadens parter, utan statlig inblandning. Englund:

”Liberala nationalekonomer fick nöja sig med att konstatera att det svenska systemet visserligen fungerade i praktiken men att det aldrig skulle fungera i teorin.”

« nyareäldre »

Om Blind Höna

Bloggen Blind Höna startade 2001 på adressen kornet.nu/blindhona/. Nu har den flyttat hemifrån till en egen adress. Men det är samma blogg.

Min bok "Jävla skitsystem!" har en egen blogg på javlaskitsystem.se.

RSS-flöde

Sök

Admin