Jag vånne
30 augusti 2003 | 1 kommentar
Jag vånne det här ordet kom i bruk igen!
Vånna är ett verb som enligt ordboken betyder ”bry sig om”. ”Hon vånnar aldrig vad man säger”. (Lustigt nog har jag bara sett exempel med denna negativa användning, som ”vånna ingenting = bryr sig ingenting”.)
Men den form av vånna som är värd att bevara är vånne, som betyder ”önska”: ”Jag vånne han vore här!” (För den som undrar är ”vånne” presens konjunktiv av vånna.)
Ett vackert och användbart uttryck:
”Jag vånne jag aldrig hade sagt det där om Hitlers tokigheter.”
”Jag vånne jag hade frågat Pagrotsky om EMU innan jag tog med honom i regeringen.”
”Jag vånne hennes pappa kunde abdikera så jag bleve prins på riktigt.”
Jag stötte jag på ”vånne” i ”Den förtrollade mässingsknoppen” av Mary Norton, översatt av Birgitta Hammar, 1965. Några fler vånnebrukare:
Birger Sjöberg: ”Tröst i glaset”, från Projekt Runeberg
Topelius: ”Ljungarns saga”, från Projekt runeberg
Kategori: Språk
Kommentarer
En kommentar to “Jag vånne”
Kommentera
november 26th, 2003 @ 00:39
Jag såg en gång en svensk film där ordet användes. Det föll mig genast på läppen, jag fick det på halsen och nu har jag det på tungan. Jag vånne förstås inget annat. Ett mycket fint ord. Förresten vill jag ha tillbaka de svenska konjunktiven, pluraländelserna på våra svenska verb och bruk av titlar vid tilltal. Språklig utveckling är förträfflig och önskvärd, så länge den går bakåt.