Linear B
5 september 2003 | 3 kommentarer
I morgon – 6 september – är det 47 år sedan Michael Ventris 1956 dog i en bilolycka. Han blev bara 34 år.
Ventris var arkitekt (dock utan riktigt formell utbildning). Men han har gått till historien som amatörgeniet som dechiffrerade Linear B-skriften, som hittats på lertavlor på Kreta och i Grekland i början av 1900-talet.
Skriften härstammar från tiden mellan 1500 och 1300 före vår tideräkning. Andra antika skriftsystem, till exempel de egyptiska hieroglyferna, hade dechiffrerats tidigare. Men i dessa fall hade forskarna haft turen att stöta på tvåspråkiga inskriptioner, som Rosettastenen, där samma text fanns skriven med hieroglyfer och på grekiska med grekiska bokstäver (och dessutom med så kallad demotisk skrift).
För Linear B fanns inga tvåspråkiga nycklar. Ändå lyckades Ventris, i juni 1952, bevisa att språket, som de okända tecknen återgav, var grekiska – en grekiska ett halvt årtusende äldre än den i Odyssén och Iliaden. Det blev nyckeln till att tyda tecknens ljudvärde, och efter mer än 3000 år kunde lertavlorna åter läsas.
Innehållet är dock inte precis spännande: det rör sig om mest om inventeringslistor eller kvitton: uppräkningar av antalet hästar eller får, antalet dryckeskärl med tre eller fyra handtag, och liknande.
Fast förresten, spännande är det när man ser texten från en 3500 år gammal lertavla och plötsligt stöter på ordet ”kumino”: samma krydda som vi använder än idag till kumminost eller kumminlimpa. Om en grek från den tiden kastats fram till våra dagar skulle vi alltså i alla fall ha ett ord gemensamt.
(Linear B är huvudsakligen en stavelseskrift – ett tecken står för en stavelse. Det sista tecknet var för övrigt en av nycklarna, som förmådde Ventris att tyda skriften: när han testade med att låta den betyda ”no” kunde han läsa ut ”ko-no-so” – Knossos, palatset på Kreta där tavlorna hittats.)
Ventris bragd var strålande. Den brukar ibland jämföras med Crick och Watsons ”knäckning” av DNA-koden vid samma tid.
Den som vill mäta sig med Ventris kan ju försöka ge sig på något av de ännu odechiffrerade skriftspråken: etruskiskan, Linear A (som är en äldre föregångare till Linear B, Indus-skriften eller det gulliga rongorongo från Påskön. (Eller komma hem till mig och försöka tyda de oläsbara filerna på min kraschbenägna hårddisk.)
Eller ge sig på inka-folkets förmodade ”digitala” kommunikationssystem: snören med knutar på olika avstånd. New York Times hade en rätt flummig artikel om en påstådd tolkning av det nyligen: ”String, and Knot, Theory of Inca Writing” (NYT 12/8).
Eller så kan man ju fundera över varför skriftsystem dör ut: Se Washington Post Scholars Perform Autopsy on Ancient Writing Systems: Cause of Death Related to Lack Of Accessibility (25/8).
Kvitton och bokföringslistor från vår tid kommer knappast att kunna läsas av framtidens arkeologer: gamla elektroniska texter försvinner i takt med att program uppdateras och hårddiskar formateras om.
Länkar: Ancientsripts.com har en sida om linear B och verkar vederhäftig; likaså minoanscript.com .
(Lite mer om Ventris i morgon.)
Kategori: Språk
Kommentarer
3 kommentarer to “Linear B”
Kommentera
september 5th, 2003 @ 20:35
Det var intressant! Vet du hur man går till väga då man försöker dechiffrera dessa gamla språk? Är det en kombination av semiotik, klassiska språk och brute force man använder sig av, eller?
september 5th, 2003 @ 23:36
Svaret är väl (från en amatör som mig) dels ”ja”, dels att ”det beror på”.
Dels beroende på vad man tar sig an. Etruskiska kan man läsa (de använde i stort sett det grekiska alfabetet) – men man vet så väldigt lite om språket, som är utdött och inte släkt med något nu existerande språk, att man bara förstår en liten del av det man kan läsa.
Rongorongo från Påsköarna nedtecknar troligen ett polynesiskt språk – men skriften är inte dechiffrerad.
För Indus kan man inet läsa tecknen – och språket det återger är också okänt. Den hårdaste nöten…
Vad man gör? Tja, försöker fastställa antalet unika tecken, förstås. Räkna dem: är de runt 20 är det förmodligen en konsonantskrift, runt 30 kanske alfabetisk, 80-90 troligen en stavelseskrift, ännu fler, tja, logografisk (ett tecken – ett ord), eller en blandning av alltihopa.
Man studerar förstås tecknens fördelning och positioner; försöker se tecken på böjningar. Stavelseskrift kan man försöka sätta upp i en matris med vokal och konsonantaxlar för att se vad man kan para ihop. Skrivs det förresten från vänster till höger eller tvärtom? Etc,
Känner man till namn på platser, kungar eller gudar kan man försöka identifiera dem i materialet. finns de kan de vara markerade på ett särskilt sätt.
Ofta kan man relativt lätt tyda siffer/räknesystemen och kalenderuppgifter och kanske koppla ihop med kungars namn på gravmonument etc.
Många gamla skriftsystem använder vissa piktogram, som ger ledtrådar. Fast ett vanligt misstag (från hieroglyferna och framåt) har varit att man trott att skriften varit mer ikonografiska än de var.
september 5th, 2003 @ 23:37
Jo. och så beror det förstås väldigt mycket på hur stort material man har att utgå ifrån – hur många tecken.