Resan till staden (2)
9 januari 2004 | Ingen har kommenterat än
(del 1)
Pretty-Lee hade inte kommit för att vinka av honom. Hon var förmodligen fortfarande arg efter igår. Hon hade suttit vid disken på Club Rexall med en läsk och en filmtidning med ett orimligt vackert ansikte på förstasidan – den sortens ansikte man aldrig såg i verkliga livet. Han hade tagit stolen bredvid hennes och beställt en cola.
”Varför läser du inte nåt vettigt istället för den där smörjan?” frågade han.
”Vettigt? Nåt tråkigt, menar du väl. Och kalla det inte … sådär. Det låter inte trevligt.”
”Vad står det? Att nån som heter Doll Starr är trött på lyxlivet och längtar efter ett hus på landet och massor med barn? Varför flyttar hon inte till Caspertown då?”
”Du fattar ingenting”, sa Pretty-Lee.
Han tog tidningen och bläddrade igenom den. ”Titta på det här: allt handlar om folk som har fester som kostar tusentals dollar, som reser över hela världen och är otrogna och begår självmord och skiljer sig. Det kunde lika gärna handla om marsmänniskor.”
”Jag tycker i alla fall om att läsa om stjärnor. Vad är det för fel med det?”
”Du blir bara missnöjd av att läsa allt det där skräpet. Du vill ha samma fåniga frisyrer som på bilderna i tidningen och samma konstiga kläder …”
Pretty-Lee böjde sugröret på mitten. Hon reste sig och tog sin kasse. ”Det var ju trevligt att få veta att du tycker mina kläder är konstiga …”
”Du tar allt jag säger personligt. Kolla här.” Han visade henne helsidesannonsen på tidningens baksida. ”Titta här. Den här mannen antas steka kött på någon sorts grill ute bakom huset. Han ser ut som en filmstjärna; han är uppklädd som om han skulle gå på bröllop; inte en skrynkla någonstans. Det finns inte en fläck på det där förklädet. Det finns inte ens en fettfläck i stekpannan. Gräsmattan är jämn som ett biljardbord. Där är hans son; han ser precis ut som sin far förutom att han inte har något grått över tinningarna. Har du nånsin sett en så snygg karl, eller hår som bara var grått precis ovanför öronen men resten svart och blankt? Dottern ser också ut som en filmstjärna, och hennes mamma ser exakt likadan ut, förutom att hon också har samma gråa i håret som sin man. Man kan se bilen på uppfarten: däcksulorna måste ha skurats, de är inte ens dammiga. Det finns inte ett gruskorn som har hamnat fel. Alla växter blommar; inte en enda är vissen. Inga löv på gräsmattan; inga torra kvistar på träden. Huset i bakgrunden ser ut som ett slott, och karlen med krattan som kikar över staketet ser ut som den därs tvillingbror, och han räfsar löv i alldeles nya kläder …”
Pretty-Lee slet åt sig tidningen. ”Du avskyr verkligen allt som är finare än den här hålan …”
”Jag tycker inte att det där är finare. Jag tycker om dig. Ditt hår är lite rufsigt ibland, och det finns en lagning på din klänning, och du känns som en människa, och du luktar som en människa …”
”Åh!” Pretty-Lee vände och störtade ut från kaféet.
Brett skruvade på sig i det dammiga plyschklädda sätet och såg sig omkring. Det fanns ett par människor till i vagnen. En äldre man läste tidningen; två gamla damer viskade med varandra. Där satt en kvinna påkanske drygt trettio med en unge som såg elak ut, och ett par till. Han försökte föreställa sig att de gjorde sådant som man läser i tidningen: de gamla damerna la gift i någons te, den äldre mannen gav ordern att starta ett krig. Han tänkte på spädbarn i hus i städer, och flygplanen som flög ovanför, och bomberna som föll: bomber med enorm explosionskraft. Bang! Byggnaderna föll ihop, glas och splitter flög genom luften. Spädbarnen sprängdes tillsammans med allt annat…
Men den sorts människor han kände kunde inte göra något sådant. De gillade att stå och snacka, käka, dricka öl och köpa en ny traktor eller ett nytt kylskåp och gå och fiska. Och blev de förbannade och klippte till någon blev de generade efteråt och ville skaka hand…
Tåget saktade in, skakade till och stannade. Genom fönstret såg han ett hus som såg ut att vara gjort av kartong, med texten ”Baxter’s Junction” målat tvärs över det. Där fanns några solblekta affischer på en anslagstavla.En gammal man satt på en bänk och väntade. De två damerna gick av och en pojke i jeans hoppade på. Brett vek ihop sin jacka, stoppade den under huvudet och försökte somna.
(forts.)
(Keith Laumer: A trip to the city, 1962. Översättning JS)
Kategori: Språk
Kommentarer
Kommentera