Kroppsspråk: mitt liv som tölp
7 mars 2004 | 4 kommentarer
Fastän man vet att kroppsspråket har stor betydelse är man inte alltid medveten om hur exakt det kan vara. Vilka små, precisa gester, med alldeles specifik innebörd, som det innehåller (och som vi alla omedelbart förstår).
Jag blev pinsamt påmind om det för någon månad sedan.
Jag måste börja med att erkänna att jag har ett litet handikapp: jag har svårt att minnas och känna igen ansikten. Andra delar av mitt minne fungerar utmärkt: saker som jag läser fastnar nästan alltid. Och jag har ett mycket gott minne för röster. När telefonen ringer och en röst i andra änden säger ”Hej, du minns nog inte mig, men för tio år sedan …” kan jag avbryta direkt och säga ”Men tjena Lasse, det är klart jag kommer ihåg dig!”
Hade jag fått syn på Lasse på stan hade jag däremot – tja faktiskt inte sett honom, helt enkelt.
Det är så illa att jag ännu flera månader efter flytten inte känner igen mina grannar på samma våningsplan.
Alltså – detta hände: jag har sällskap med en kvinna in i hissen. Jag är först vid hissknapparna och trycker på femman. Sedan gör jag helt omedvetet en liten serie små rörelser och gester som jag tror bland annat innefattar att jag flyttar överkroppen en aning bakåt, ger henne en mycket kort blick och ett lätt leende som visar att nu släpper jag fram henne, ocjh nollställer därefter ansiktet och kroppen till ett ”jag tittar minsann inte på främmande damer”-uttryck.
Jag blir plötsligt medveten om detta rent kroppspråkliga yttrande när hon står kvar utan att röra sig. Jag inser att hon också ska till mitt våningsplan, och av hennes leende och något rynkade panna förstår jag att hon är min granne. Och jag förstår att hon förstår, att jag inte kände igen henne. Och att hon tycker det är rätt tölpaktigt.
Utan att säga ett ord har jag alltså förolämpat en människa – oavsiktligt, men i alla fall. Utan ett ord har vi utbytt en hel mängd information med varandra.
Till viss lättnad flyttade hon kort därefter.
Jag försöker nu intensivt memorera mina nya grannars ansikten. Och observera mitt kroppspråk noggrannare, för att se om jag hittar fler sådana exakta fraser.
Kategori: Språk
Kommentarer
4 kommentarer to “Kroppsspråk: mitt liv som tölp”
Kommentera
mars 7th, 2004 @ 10:48
Tänk ändå vad lite som skiljer den uppkomna situationen från en betydligt mindre obekväm situation.
Om hon hade vetat att du är ”handikappad” när det gäller att minnas ansikten, och du visste att hon visste, då hade läget kunnat bli ett helt annat. Hon hade säkert med lätthet accepterat det eftersom det inte hade någonting med hövlighet eller att hon har ett intetsägande utseende att göra.
Det här är både en berättelse om kroppsspråk och dess betydelse och ett exempel på hur vi ofta tolkar situationer på sätt som verkar självklara, men som i själva verket är felaktiga. Nu vet vi förstås inte hur damen tolkade situationen.
Det viktigaste är kanske att du i varje fall inte hade uppsåt att förolämpa någon. 🙂
Vänliga hälsningar
Niklas
P.S. Jag lyckades först inte spara kommentaren utan stoppades av detta meddelande:
”Invalid email address ’mailto:enkelriktat1@monkeytoys.com”>enkelriktat1@monkeytoys.com’”
Anledningen var att jag provade ett nytt verktyg som ersätter alla tecken med dess escapesekvenser för att hindra spindlar som letar e-postadresser. D.S.
mars 7th, 2004 @ 15:09
Men det är ju jättesvårt att komma ihåg utseenden på folk man aldrig pratar med! Jag känner rätt lätt igen folk både på utseende och röst, men grannar jag aldrig utbyter annat än hej med känner jag inte igen. Så jag säger hej till alla jag möter i huset eller hissen…
mars 7th, 2004 @ 15:54
Är det bara jag som tycker att det ibland blir orimligt, med kraven på hur många människor som man förväntas komma ihåg?
mars 8th, 2004 @ 10:08
Det där kunde ha hänt mig! Jag vet inte hur många jag träffat och jag känner igen dem, men kan inte placera dem. Förr brukade jag låtsas som om jag visste var jag sett dem förut. Nu har jag börjat att säga som det är, att jag känner igen dem men att jag är jättedålig på att komma ihåg var jag träffat folk. Förmodligen blir dom lite stötta, men jag orkar inte spela teater i vardagslivet.