Webben fyller 15 (och kommer aldrig att hända igen)
4 november 2005 | 6 kommentarer
Obligatorisk läsning: James Boyles artikel Why the web was a never-to-be-repeated revolution i Financial Times (3 nov 2005), publicerad med anledning av webbens kommande 15-årsdag nästa söndag, den 13 november.
Pessimister brukar dock ha fel. Men, säger Boyle i alla fall, det var osannolikt att webben blev till, eftersom den använder öppna protokoll, icke-proprietära system, på vilken dator som helst, utan central kontroll. Boyle verkar se det som ett historiskt undantag, en ren anomali.
”Imagine a network with the opposite design. Imagine that your terminal came hardwired from the manufacturer with a particular set of programs and functions. No experimenting with new technologies developed by third parties – instant messaging, Google Earth, flash animations … ?Imagine also that the network was closed and flowed from a central source. (…) No one can decide on a whim to create a new site. The New York Times might secure a foothold on such a network. Your blog, or Wikipedia, or Jib Jab need not apply. Imagine that the software and protocols were proprietary. You could not design a new service to run on this system, because you do not know what the system is and, anyway, it might be illegal. Imagine something with all the excitement and creativity of a train timetable.”
Nu är ju det där rätt uppenbart, så nog kan man vara optimistisk om att tillräckligt många har fattat poängen. Men det är sant att vi på rätt många områden ser en strävan efter att ha Ett Enda System – i vården, till exempel.
Dessutom, påpekar Boyle, är det rättighetsaspekterna:
”Why might we not create the web today? The web became hugely popular too quickly to control. The lawyers and policymakers and copyright holders were not there at the time of its conception. What would they have said, had they been? What would a web designed by the World Intellectual Property Organisation or the Disney Corporation have looked like? It would have looked more like pay-television, or Minitel, the French computer network. Beforehand, the logic of control always makes sense. ’Allow anyone to connect to the network? Anyone to decide what content to put up? That is a recipe for piracy and pornography.’
And of course it is. But it is also much, much more. The lawyers have learnt their lesson now. The regulation of technological development proceeds apace. When the next disruptive communications technology – the next worldwide web – is thought up, the lawyers and the logic of control will be much more evident. That is not a happy thought.” (min fetstil)
Kategori: Webb och IT
Kommentarer
6 kommentarer to “Webben fyller 15 (och kommer aldrig att hända igen)”
Kommentera
november 5th, 2005 @ 01:09
”Pessimister brukar dock ha fel”
Ett påstående som inte alls har fog för sig, rent generellt :-(!
november 5th, 2005 @ 07:59
Jag tänkte på mig själv, som tidigare varit alltför skeptisk till t.ex. mobiltelefonernas utveckling. Jag hittade en massa skäl till varför det inte skulle funka för döva att ringa teckenspråkssamtal i en mobiltelefon med videokamera. (Se http://kornet.nu/blindhona/arkiv/000046.html ) Men det funkar faktiskt – lite fiffighet som vikbara skärmar löste mycket av problemen jag såg. Jag tror jag skrev någon gång att det inte skulle komma tv i mobilen – jag hade fel där också. Jag tänker också på de berömda påståendena om att världsmarkanden för datorer kommer att vara fyra stycken …
Det är lätt att underskatta människors påhittighet och förmåga att lösa problem. Men du har rätt i att det är svårt att säga något generellt om optimism eller pessimism. Annat är att optimisten nog har roligare under tiden, även om han får fel så småningom.
november 5th, 2005 @ 10:48
”Det är lätt att underskatta människors påhittighet och förmåga att lösa problem.” skriver du Jonas. Det är är även svårt att förutse vad människors fantasi kan få dem att använda nya redskap till, jmf. upp-och-ner vända blomkrukor som askkoppar. Det är däri en av de allra strörsta storheterna i Internet ligger. Ingen har ännu sett gränsen för vad man kan göra med det.
november 5th, 2005 @ 10:55
”Jag tänker också på de berömda påståendena om att världsmarkanden för datorer kommer att vara fyra stycken”
Berömda mest för att ingen någonsin lyckats lista ut vem som egentligen ska ha sagt så, och vad för slags datorer hon/han då ska ha pratat om. Påståendet brukar tillskrivas IBM’s Thomas Watson 1943, men dels var datorer något helt annat på den tiden, dels finns det ingen dokumentation som styrker att han ska ha sagt något i den stilen. Det närmaste man kan komma är Lord Bowden’s referat av en diskussion med den engelska datorbyggaren Douglas Hartree runt 1950:
”I must remind you that this was in the days before IBM. I went to see Professor Douglas Hartree, who had built the first differential analysers in England and had more experience in using these very specialised computers than anyone else. He told me that, in his opinion, all the calculations that would ever be needed in this country could be done on the three digital computers which were then being built – one in Cambridge, one in Teddington and one in Manchester. Noone else, he said, would ever need machines of their own, or would be able to afford to buy them. He added that machines were exceedingly difficult to use, and could not be trusted to anyone who was not a professional mathematician, and he advised Ferranti to get out of the business and abandon the idea of selling any more. It is amazing how completely wrong a great man can be. The computer business has since become one of the biggest in the world. Hartree used to tell this story against himself as long as he lived, but I want to emphasise the fact that in 1951 it was much harder to see into the crystal ball than you might think.”
http://www.chilton-computing.org.uk/acl/literature/reports/p014.htm
november 5th, 2005 @ 23:07
Tack för klargörandet!
För att då redovisa något som kan verifieras, låt mig citera Donald Norman ur ”Things that make us smart” (1993):
”I recall one conversation in the early 1970s with several leading computer scientists in which we tried to figure out why anyone would ever want a computer in the home. ’What would the average person do with them?’ we asked ourselves. ’Games?’ ’Recipies?’ ’Income tax?’ We laughed and gave up. We failed to predict the networking of the networking of computers to the telephone system, their role in entertainment, and their ability to provide access to large amounts of information, as in encyclopedias (…)
Of course, in some sense, we were correct (…) The notion that that we would carry computers around in our briefcases or shirt pockets or that delivery people and police officers would use them routinely was never even considered. The failure tp predict the computer revolution was a failure to understand how society would modify the original notion of a computational device into a useful tool for everyday activities.”
november 6th, 2005 @ 12:26
”… how society would modify the original notion of a computational device into a useful tool for everyday activities.”
Fast i praktiken är det väl snarare så att datorfolk räknar in mer och mer i kategorin ”datorer”; finns det en CPU någonstans i konstruktionen så är en sak en dator, även om saken ifråga konstruerats för att lösa ett helt annat problem, och användningen av en CPU bara är ett sätt att få mer funktionalitet för pengarna. Såväl Hartree som Norman’s anonyma forskare hade ju rätt i att inte många var intresserade av *deras* datorer.