Florida, Lindqvist, Stael von Holstein och jag: Om Folkhemmet 2.0 och den kreativa klassen i Blå Hallen
18 mars 2006 | 2 kommentarer
Mannen på bilden ovan – i dubbel upplaga, på skärmen och på scenen i Blå Hallen – heter Richard Florida.
Det hade sagts oss att han var professor, forskare – någon sorts ekonom eller statsvetare – som gjort ekonomiska beräkningar över tillväxtfaktorer, undersökt stadsplanering i olika städer …
Så fel! Vad vi fick se på konferensen Folkhemmet 2.0 den 9 mars var inte alls någon försiktig akademiker – utan en folktalare, nästan en folkuppviglare, som med passion målade upp sin vision om ett bättre, människovärdigare samhälle, varnade för vad som kan hända om vi inte engagerar oss nu, som eldade oss med entusiasm, förklarade att vi hade de bästa förutsättningarna att nå målet, och manade på oss att tilsammans arbeta för att göra denna möjliga bättre framtid till verklighet …
… kort sagt en strålande politiker. Så som man ville att de skulle vara.
Kontrasten mellan Florida och de följande två panelerna med svenska parti- och allmänpolitiker var nästan chockerande. Det var ju politikerna som i stället framträdde som akademiker, käbblande om detaljer, och som ekonomer, gnabbandes sinsemellan om hur lite pengar de fått för just sin verksamhet medan ni minsann fått mer …
Medan Richard Florida talade om det kreativa samhället som ett mål, en vision, övergick hela resonemanget de svenska politikernas emellan till att bli ett medel för något mycket begränsat: Hur utnyttjar vi det här för att sälja Sverige? Är detta rätt sätt att rekrytera utländska studenter? Hur många procent är FoU-budget i Sverige egentligen och vad säger OECDs statistik?
Det var påfallande – småttigt.
Den ende i politikerskaran som i någon mån försökte hålla fast vid någon sorts vision var Luciano Astudillo (s) – och även det ganska valhänt. Annica Billström, som envisades med att kalla konferensen ”Folkhemmet 2.nu”, lyckades klämma fram att hon av Floridas förläsning framför allt tagit till sig att näringsliv och politik måste samverka mer. Hon måste ha sovit.
Vad sa då Florida?
– My critics say I’m talking about an cafe latte-drinking elite, sa Florida. But what really scares them about what I say is this: Every single human being is creative. And our society is tapping just a fraction of it.
Sverige ligger i topp i Floridas index över kreativa samhällen – uppemot hälften av befolkningen i Stockholm finns i vad han kallar ”kreativa yrken”. Det är naturligtvis mycket smickrande, och i grunden skälet till att Florida bjudits in att tala här i Blå Hallen. En amerikansk professor som säger att Sverige är bäst i världen! Socialdemokraterna slickar sig om munnen, medan Timbro skär tänder och Kristina Axén Olin väser till (s)-riksdagsmannen ”Har ni betalat honom för att säga det här?”.
Men trots att det är världsrekord, poängterade Florida att det är ”a tragic loss”:
<- 50 percent are still left behind. How do we stoke the creative furnace?
– The other thing that scares my critics, the social conservatives, is that creativity cannot be contained in the social categories we have created. It comes equally in both genders, in different ethnicities. Creativity doesn’t care about race or income. An open, tolerant place allows talent to come up from the bottom – not only from the top.
Richard Florida började sin akademiska karriär med studier av produktivitet i japanska bilfabriker.
– At the time, we in the west thought that the Japanese success depended on a visionary CEO, some good MBAs and leaders.
Men vad Florida fick lära sig på Toyota var att det japanska företaget såg arbetarna på fabriksgolvet som det verkliga skälet till sin framgång. Det var arbetarnas kunskap som var grunden för att ständigt utveckla fabriken framåt.
Jag tror inte någon hade tänkt på att bjuda in Sven Lindqvist till konferensen. Ändå kunde jag inte låta bli att tänka på honom.
För lite drygt 30 år sedan började Sven Lindqvist och arkitekten Jan Henriksson engagera sig i arbetsmiljön i den tidens tillverkningsindustrier – det så kallade verkstadsgolvet. På bilfabrikerna stod till exempel människor vid löpande band i omänskliga arbetsställningar, miljön var skitig och bullrig. Något inflytande över hur bilarna skulle byggas hade inte de som utförde det verkliga arbetet.
Lindqvist och Henriksson började argumentera för att man skulle låta arbetarna själva granska och utforma sin arbetsmiljö – och arbetets organisation. Det fanns ett väldigt starkt motstånd mot detta – vad kunde väl en vanlig jobbare veta om sånt? Men med skicklig argumentation kunde de visa att bättre arbetsmiljö betydde mindre kostnader för sjukdomar, och därför var rent lönsam.
Ur detta uppstod så småningom den moderna bilfabriken, där hela bilar sattes ihop i stationer, där man kunde variera arbetsuppgifter och jobba i lag i stället för isolerade av det löpande bandet.
Henriksson och Lindkvist fick åka runt till bilföretag över hela världen och förklara sina idéer. Modellen blev framgångrik. Poängen, som togs upp även av japanerna, var att det var klokt att lyssna till erfarenheterna hos dem som var arbetet närmast.
I hög grad togs den upp bäst av av japanerna. Industrin hos oss var bunden i konservativa, traditionella tänkesätt. Vad hade väl vanliga jobbare att tillföra? Vad fattade de? Och japanderna fick sitt försprång.
Det roligaste på konferensen var att gnabbas med Johan Stael von Holstein (som jag hamnat brevid i salen.) – Han bara flörtar med såssarna, sa Johan, som ju länge hävdat att Sverige är ett sjunkande skepp. Jag berättade historien om Lindqvist – övertygad socialdemokrat – för Holstein i pausen. Han flackade med blicken och sa ”Ja, för trettio år sedan fanns det nog bra såssar.” Jag tar det erkännandet som en rejäl delseger. Men SvH fortsatte förstås med att hävda ”Men bara en kan bestämma i ett företag!”. Och där går ju den verkliga skiljelinjen mellan vänster och höger – inflytande över arbetslivet. Inte mellan ”Kollektivism” och ”individualsim” som Johan tror. Det finns kollektivistiska och individualistiska traditioner på båda sidoer av den politiska mittlinjen.
Nu stod Richard Florida här och sa i stort sett samma sak som Lindqvist på sjuttiotalet. Fast idag har ju tillverkningsindustrin i väst krympt ihop till en bråkdel. Så Florida pratade om den sektor där man idag trälar med dålig arbetsmiljö, ofta tunga påfrestningar på kroppen och litet inflytande över arbetet: servicesektorn.
– Vi måste utveckla serviceyrkena. Vi måste ta tillvara människors kreativitet.
Serviceyrken borde vara högbetalda, respekterade jobb, för de är egentligen lika kreativa som advokatens eller läkarens. Annars kommer bara klyftorna i samhället att öka, och med dem spänningar, social oro, intolerans
– Left to its own devices, the creative economy will create divisions, just like the industrial economy did.
– My country has failed, fortsatte Florida. Klyftorna i USA växer. Lärare, poliser, brandmän är så lågbetalda att de inte har råd att köpa sig ett hus. Vad tog Bush och Cheney till makten i USA? En frustrerad arbetarklass som inte känner igen sig i dagens samhälle. Som ser den traditionella goda jobben försvinna, som trälar i dåligt betalda serviceyrken, och som kan fås att kasta skulden för utvecklingen på bögar, utlänningar, muslimer, menade Florida och tog upp Jane Jacobs bok Dark Age Ahead.
Den poängen var helt bortkastad på en småflinande Pontus Braunerhjelm från KTH i den följande akademikerpanelen. Plussa på några nollor på elitforskares löner, var hans recept för Sverige.
Det tragiska var att i stort sett ingen i de följande panelerna förmådde spinna vidare på Floridas vision. Två undantag:
Zanyar Adami från Gringo som framhöll hur märkligt det var att samhälle och företag inte bättre lyckades ta till vara kraften och engagemanget bland dagens underklass, miljonförorternas människor. För om verkstadarbetarna var dåtidens underklass är det naturligtvis blattarna idag.)
Elisabeth Sundin, professor i företagsekonomi, verksam vid Arbetslivsinstitutet i Norrköping och Ekonomiska institutionen vid Linköpings universitet, som undrade om inte nya tekniska system snarare kontrollerar och beskär människors kreativitet i arbetslivet mer än tidigare (mitt exempel: hemtjänsten). Hon ifrågasatte också om mer betalt var så avgörande som motivation för forskarna, som Braunerhjelm hävdade.
Akademikerna i paneldebatterna efter Floridas inledning invände att hans ekonomiska index inte var rätt konstruerat, att man kunde räkna på andra sätt. Men spelar det någon roll? I den avslutande debatten hade David Eriksson en poäng: Jag skulle vilja att Sverige blev det intressantaste landet att leva i. Och oavsett om det ekonomiska indexet har brister (och vilken nationalekonomisk modll har inte det?!?) ser jag ändå förutsättningarna för ett intressantare Sverige i Floridas färdriktning.
Det är nog poängen med Floridas vision. Visst kan det finnas misstag i det. Men ska jag välja samhälle att arbeta för vill jag hellre göra det i det öppna samhälle som Florida gav en sådan strålande vision av.
Det geniala med begreppet ”folkhemmet” var inte att det formulerade en bestämd vision för hur samhället borde vara. Det gjorde den inte. Vad Per Albin gjorde med folkhemsbegreppet var att peka ut ett par vägledande principer. En kompassriktning. En övertygelse om att vad vi än gör bör dessa principer vägleda oss.
Det är också vad vi borde ta till oss av Floridas ideer.
Hans tal i Blå Hallen motsvarade i hög grad hans förord till pocketutgåvan av ”Rise of the creative class”. Den som blir intresserad av hans idéer bör absolut läsa det. Det finns också med i den svenska översättningen, ”Den kreativa klassens framväxt” på Daidalos förlag, varifrån den kan beställas.
Sven Lindqvists och Jan Henrikssons arbete redovisades i Lägenheter på verkstadsgolvet (1977) och i Arbetsbyte (1975). Bör gå att få tag på via biblioteken.
Kategori: Folkhemmet
Kommentarer
2 kommentarer to “Florida, Lindqvist, Stael von Holstein och jag: Om Folkhemmet 2.0 och den kreativa klassen i Blå Hallen”
Kommentera
mars 18th, 2006 @ 19:51
Intressant! Blogging när den är som bäst! Skriv mer, det känns godare än en karamell, eller vad det nu var någon filosof sa.
Håller helt med om det där med att individualistiska traditioner inte låter sig mappas på en höger-vänsterskala, utan den står för en egen dimension i politiken.
mars 18th, 2006 @ 21:10
”- My critics say I’m talking about an cafe latte-drinking elite, sa Florida. But what really scares them about what I say is this: Every single human being is creative. And our society is tapping just a fraction of it.”
Ja, hans kritiker blir nog jätterädda när han upprepar vad som sagts i flera hundra år. Jag tror inte att någon forskare som sysslar med liknande frågor har en annan åsikt. För övrigt brukar inte kritikerna säga att hans modell har brister, det har så klart alla modeller mer eller mindre per definition. Hans kritiker säger snarare att hans teori inte har stöd i data. Och visst, man kan kalla det för en brist. En ganska stor sådan.