Gryning över Kalahari
21 april 2006 | 1 kommentar
Mycket av av den civilisationskritik George Miller tar upp skriver också Lasse Berg (mer seriöst och utförligt) om i Gryning över Kalahari (Ordfront).
Perspektiven kunde inte vara mer motsatta: Miller utifrån världsrymden, Lasse Berg utifrån vår äldsta historia. Han försöker ta reda på hur människan blev människa. Vad är det som är unikt för oss? Vad skiljer oss från kusinerna, människoaporna. (Vår förmåga till samarbete, vårt språk, vårt kreativitet är några av svaren.) Hur gick det till – när nu så stor del av DNA är gemensam?
Det är en alldeles lysande, fantastisk, skitbra bok, som jag inte kan läga ner, som jag hela tiden klottar hänvisningar i marginalen.
Mest för att Lasse Berg inte bara reflekterar var vi kom ifrån, utan också (som Miller) vart vi är på väg. Och hur. Egentligen skulle jag vilja lägga ut hela det avslutaned kapitlet, ”Eftertanke”, för det är så strålande bra, men det kan jag ju inte … köp boken i stället!
”Om människosläktets historia kokas ner till ett år så har vi varit samlare sedan den 1 januari. Plötsligt när morgonen randas dagen innan nyårsafton började vi leva och äta radikalt annorlunda. Är det bra, är det hållbart? (…)
Vi har fötts med en glupande aptit efter sött och fett. Det var en bra drift att ha när fett var en svåråtkomlig men livsviktig föda och sockerrika växter, som mogna frukter, gav mycket energi till liten arbetsinsats. (…) Det suget är betydligt mindre nytigt idag när vi har söt och fet mat till höger och vänster (…) Idag äter vi inte den mat vi är gjorda för. Vi äter som vi äter för att amerikanska och franska presidenter ska bli omvalda.
Vi levde en gång i en jämlik tilvaro tillsamans med människor vi kände väl. Vi har bytt ut detta mot hierarkiska orderstrukturer i allt större organisationer där vi kanske aldrig eller sällan träffar de som bestämmer över vår dagliga tillvaro. Vi är gjorda för ett liv i lugnt samspråk med varandra. Ändå innebär den nya existens vi nu skaffar oss människans växande atomisering. (…) De dagliga mötena i det lilla samhället, som man är en självklar del av, försvinner undan för undan. (…) Man väntar med att skaffa barn tills något materiellt mål uppfyllts: hus, bil, motorcyckel, TV. Arbetsgemenskapen övergår i ensamheten framför dataskärmen.”
”Den mest sociala primaten av alla har skaffat sig ett avskärmat orangutangliv, och hektiskt är det dessutom. Det njutningsfyllda smaskandet tillsammans på ett fynd av honung blir en ensam snabbfika. Den självklara tillhörigheten (…) blir ett förtvivlat sökande efter det egenvärde och den gemenskap endast godkända prestationer kan ge. (…)
Vi har medfödda moraliska känslor som säger oss att översitteri är obehagligt. Stöddighet och mobbning ver en gång så nära dödssynden man kunde komma. Men vi vet hur det numera ofta ser ut på våra arbetsplatser.”
”Allt detta har blivit så normalt att vi inte ser hur naturvidrigt det är.
Vi är gjorda för något annat.”
Det kan verka som om Berg romantiserar förmänniskornas, eller Kalahariöknens bushfolks livvstil. Men han är realist, och inte alls teknikfientlig:
”Mänskligheten har genomsnittligt sett fått det mycket bättre under de senaste femtio åren, eller tusen åren. Detta tack vare vår arts underbara tekniska och organisatoriska förmåga.(…)
Den höjda levnadsstandarden gäller inte bara det materiella utan också många andra lika viktiga delar av vårt liv: hälsa, fred och frihet. Kanske har vi inte haft det så bra sedan vi övergav samlartillvaron. En viktig förklaring till särskilt de senaste årtiondenas stora framsteg är globaliseringen, att vi börjat knyta samman det yttersta mänskliga nätverket, det som förenar hela jordens befolkning.
Men det betyder inte att den ofattbart annorlunda livsföring vi valt är utan problem. Vi kan inte veta om den över huvud taget är långsiktigt möjlig. Det handlar då inte i detta sammanhang om ifall jordens resurser förslår (…) Frågan här är i stället om den enskilda människans inre resurser räcker till. All vår arts flexibilitet till trots är det inte en självklarhet att vi klarar av livet om det blir alltför onaturligt.
Globaliseringens ökande konkurrenstryck förefaller nu innebära att modern livsföring återigen börjar betyda längre och intensivare arbetsdagar för dem som lyckas få tag på ett jobb. De andra hamnar utanför.”
”Det är inte möjligt för oss at bli samlare igen, vi har blivit tusen gånger så många som på den tiden. (…)
En långsiktig lösning är en som är hållbar i åtminstone ett par hundratusen år till. Det livet kommer med säkerhet att se ut på ett helt annat sätt än det vi lever idag. Då kommer vår redan idag ofattbart uppdrivna teknikska förmåga, som skulle kunna vara enbart välsignelsebringande, att inriktas på att ge hela mänskligheten ett gott liv materiellt sett, men framför allt en god miljö för våra själar. Där får vi alla tillhöra en gemenskap, känna oss behövda och uppskattade, och får möjlighet att visa vår medfödda godhet. Däe får vi röra våra stora muskler rytmiskt tillsammans. Där finns inga stöddiga chefer eller rädda underlydande. Det blir inte ett liv som samlare, men ett samlarliv på hög teknisk nivå.”
Det finns så mycket i detta som resonerar – i ordets båda betydelser! – med det som upptatt mina tankar de senaste åren. Arbetsmiljön. Samarbete. Delande. Altruism. Kunskap. Lingvistiken.
Högteknologiskt samlande? Är det inte vad jag håller på med här på Hönan? Samlande. Det lugna samspråket med människor man känner väl – om än på långt avstånd?
Kategori: Kunskap, kognition, kommunikation
Kommentarer
En kommentar to “Gryning över Kalahari”
Kommentera
april 24th, 2006 @ 17:01
Det där låter precis som en bok jag hade velat kunna skriva själv. Civilisationens framväxt och hur samhället idag passar våra ”gamla gener” är frågor jag går omkring och funderar rätt mycket på.
Men eftersom jag inte backar upp mina funderinigar med en överdriven mängd kunskap är det tur att någon annan skrivit boken. Den kommer högt på listan över sådant jag vill läsa.