Optimism
3 augusti 2006 | 3 kommentarer
Mitt på Björkskärsfjärden, i dålig sikt, händer det. Fästet mellan roder och axel brister.
Ett tag har den långa dyningen, som rullar in snett framifrån, och vinden, som kommer från ett annat håll, oss i sitt våld. Och kajaken har ingen skädda (centerboard) att ta hjälp av.
Är man riktigt duktig ska man kunna styra en kajak med bara paddeln. Men tvåmanskajaken är inte alls lika lättmanövrerad som en singel. Den skruvar sig blixtsnabbt 30 grader ur kurs när den rider på den sneda dyningens krön, med både fören och aktern i luften. Och den större massan gör den betydligt jobbigare att få tillbaka på kurs igen.
Efter ett tag har vi fått lite kläm på det. Så småningom är vi över fjärden och tar oss i land på en kobbe för lunch. Och inspektion av skadan.
Godset har brustit, just i förbindelsen mellan den runda axeln och det platta roderfästet. Brottet är brett och grovt.
– Ta fram ståltråden och silvertejpen, säger L.
– Äh, varför det? tjurar jag. Det finns ingen jävla chans i världen att vi kan få ihop de här bitarna.
– Ta fram dem i all fall, envisas L, och försöker passa ihop de vridna ytorna. Det glappar betänkligt. Jag plockar fram packpåsen med avbitartången, najtråden och tejprullen, men muttrar ”ingen idé”. L rullar ut en bit najtråd.
– Låt oss börja med de fasta punkter vi har, säger hon.
Det finns en ögla högst uppe på axeln. Det finns en genomgående skruv på den andra delen av fästet.
– Om vi snurrar tråden genom öglan, och sedan kan få den runt muttern på ena sidan och skruvhuvudet på andra…
Det blir inget mer än en mycket enkel ögla runt stålbitarna, som fortfarande skramlar löst mot varandra. Men när ståltråden ligger där ser jag plötsligt att man skulle kunna tvinna den dubbel. Och om man sedan drar den bakåt och genom de där små hålen på rodret…
För varje nytt varv vi gör med tråden får vi syn på en ny möjlighet. – Nu kan man dra den i kors runt den undre delen. – Om vi sen tejpar över kanterna… – Och en tejpremsa snett diagonalt över hela ytan, som pressar ihop det?
Mycket ståltråd och silvertejp senare har vi ett paket som, helt osannolikt, håller ihop mekanismen. Försiktigt passar vi in det på plats.
Det håller – i en och en halv dag. Sedan är klistret på silvertejpen uppblött och har släppt. Men en och en halv dag är tillräckligt för att ta sig tillbaka till fastlandet, till en butik eller till ett varv, för att köpa nytt eller laga på riktigt.
(Fast vi fortsatte utåt. Fast det är en annan historia.)
Men jag lärde mig något viktigt där. Låt oss börja med de fasta punkter vi har. Stirra dig inte blind på hur slutresultatet borde se ut. Börja smått, även om du inte är säker på om vägen är den rätta. Varje litet steg ger nya idéer och möjligheter.
Det är en bra princip på många områden. (För omstart av ens blogg också.) Det är också ett sorts recept för optimism, eller hur?
Kategori: Varia
Kommentarer
3 kommentarer to “Optimism”
Kommentera
augusti 3rd, 2006 @ 23:07
Fint! Trösterikt! Nu känner jag mig lätt om hjärtat, förvissad om att a) man alltid kan börja någonstans, och b) att allt går att laga med silvertejp (tillochmed livet, kärleken och universum).
augusti 12th, 2006 @ 05:24
Jag tycker att det tyder på intelligens hos den som föreslog ”fasta punkter”.
augusti 13th, 2006 @ 22:05
Härligt! Min chef brukar besvara min klagolåt inför omöjliga utmaningar med att ”Det finns bara ett sätt att äta en elefant. Det är att ta en bit i taget”. Jag blir lika irriterad varje gång.
Då tycker jag mycket bättre om citatet från L: ”Låt oss börja med de fasta punkter vi har”. Jag kanske ska börja köra med det istället för att klaga. Först för mig själv, sedan för chefen.