Knasigare än katter: Boltzmann brains in space
25 augusti 2007 | 2 kommentarer
Jag tyckte kanske att Schrödinger ställt sin kattlåda någonstans på gränsen där fysiken övergår till … eh, bisarra fascinerande tankeexperiment. Men det var tills jag läste om Boltzmann-hjärnor i senaste New Scientist (Spooks in space, 18 aug 2007. Hela artikeln är bara för prenumeranter) – en artikel som så att säga gör halvdöda katter till vardagsmat (Ick! Bildligt talat bara!) och således flyttar den där observationshorisonten för det knasbegripliga åtskilliga ljusår utåt.
Om rymden och tiden är oändlig (och eftersom universums expansion tycks gå snabbare och inte sakta in verkar det så) kommer förr eller senare medvetna ”varelser” att uppstå av slumpmässiga fluktuationer i ingentinget. Till slut borde de vara många fler än oss ”riktiga”, vilket, om jag förstår saken rätt, ökar risken (eller chansen, beroende på om du har en optimistisk eller pessimistisk läggning) att vi och vårt universum inte heller borde finnas på riktigt. Wikipedia förklarar:
”For every universe with the level of organization we see, there should be an enormous number of lone Boltzmann brains floating around in unorganized environments. (…) The Boltzmann brains paradox is that it is more likely that a brain randomly forms out of the chaos with false memories of its life than that the universe around us would have billions of self-aware brains.”
Wikipedia: Boltzmann Brains
För övrigt är vi då sannolikast inte dåliga drömmar i någon biologisk hjärna, inte ens i Schrödingerkattens rätt begränsade, utan i en spontant uppdykande superdator:
”Since computer chips packs large amounts of processing power into a tiny space, silicon-based Boltzmann brains could be much smaller than biological brains. If so, that might make conscious computers more likely to pop out of the vacuum than biological entities, meaning they could be the ones to dominate the universe.”
(New Scientist)
Trösterikt nog tror en del fysiker enligt New Scientist att Boltzmannparadoxen är ett räknefel, beroende på svårigheten att ta procent på oändligheten. (Hej, jag skulle verkligen vilja kunna ta procent på oändligheten – det skulle räcka med en aldrig så liten del!)
Kategori: Varia
Kommentarer
2 kommentarer to “Knasigare än katter: Boltzmann brains in space”
Kommentera
augusti 27th, 2007 @ 22:41
Underbart! Jag som tyckte att rymden var alldeles för begriplig som den var 🙂
/Tage
oktober 7th, 2007 @ 09:17
Det fina med oändligheten är att vi aldrig når dit, vi har oändligt långt kvar. Vilket innebär att sannolikheten trots allt är oändligt liten att Gud är superdator. Och att superdatorn finns. 😀