Mitt förlorade land
29 november 2008 | 4 kommentarer
Det var landet som jag växte upp i. Det var landet där jag blev man, landet där mina barn föddes. Jag levde lycklig där – jag är ganska säker på det. Jag var tämligen framgångsrik, och jag var absolut lojal: jag ställde alltid upp när mitt land begärde det.
Så, en dag, kallades jag till myndigheterna. Utan förvarning berättade man att mitt medborgarskap var annullerat och jag skulle utvisas. Man hade omvärderat mina insatser. Beslutet var redan fattat och utan appell.
Tjänstemannen bakom sitt kalla, rena skrivbord påminde mig om någon jag känt länge. I alla fall trodde jag att jag visste vem det var. Men nu kunde jag inte för mitt liv känna igen honom. Hade det skett en plötslig militärkupp? Vad var det för ny regim som hade trängt in, tagit över, och installerat den här motbjudande figuren?
– Vi förutsätter förstås att ni fortsätter att arbeta för vårt land, sa han med ett leende som frätte som ättiksyra. Vi förväntar oss att ni också i framtiden medverkar i firandet av våra nationella högtidsdagar, samt att ni representerar vårt land i internationella sammanhang.
Jag vägrade naturligtvis.
Sedan dess lever jag här. I exil.
Inte för att jag har det dåligt. Tvärtom. Kanske är det bättre här. Men det är ändå ett liv i exil; utestängd från de landskap jag älskade, som jag trodde var mina. Skogarna, bergen, dalarna, ängarna jag kände så väl.
Mina vänner tycker att det borde ha gått över vid det här laget. Och visst – jag är inte bitter. Jag har det bra. Men att ha blivit tvingad i exil kan aldrig ”gå över”. Det är ett livslångt tillstånd. Som att ha förlorat oskulden eller som att ha haft påssjuka. Även efter febern försvunnit, svullnaden lagt sig, smärtan klingat bort kommer man alltid att befinna sig i det där livet där man har haft påssjuka.
Så visst sörjer jag mitt förlorade land. Varje dag.
Kategori: Tidens gång
Kommentarer
4 kommentarer to “Mitt förlorade land”
Kommentera
november 29th, 2008 @ 14:36
Välskrivet, men oj?!
november 29th, 2008 @ 22:58
I samma ögonblick du förlorade prinsessan måste hon ha förlorat halva kungariket. Jag är ganska säker på det. Och eventuella nya prinsar i det landet är med all säkerhet illa utklädda paddor. Ävenså är det klart att du sörjer.
december 1st, 2008 @ 05:55
Markus: en prosadikt jag behövt få ur mig.
Hakke: tack!
december 6th, 2008 @ 11:01
Sorgligt och vackert. Ska vi ta den där fikan nån gång snart?