Att se problemet med andra ögon
15 februari 2013 | 1 kommentar
De var unga, de var de skarpaste hjärnorna i hela Storbritannien, män och kvinnor, och de rekryterades till den hemliga kodknäckningscentralen i Bletchley Park när andra världskriget bröt ut.
Du kanske såg TV-serien The Bletchley Circle tidigare i år? Fyra (fiktiva förstås) före detta kvinnliga krypto-knäckare från Bletchley Park, nu tillbaka i det civila och den tråkiga hemmafru-rollen, tar sig an en serie mord och löser fallet genom mönsteranalys. Idag skulle de ha varit i nittioårs-åldern.
Av en slump hittar jag en rad färska minnesrunor i Guardian, över några av deras verkliga förebilder – några av de sista veteranerna från Bletchley Park. Det är egendomligt fascinerande.
Prestationerna vid Bletchley Park har blivit mytologiska, inte minst beroende på Alan Turings ryktbarhet som den som knäckte Enigma-maskinen och hans personliga öde och död redan 1954. Men han var bara en av genierna.
Shaun Wylie – som avled i oktober 2009 – hörde också till dem. Han var med och knäckte Tunny-trafiken; vilken var betydligt mer komplicerad och troligen ännu viktigare än Enigma. ”Except for Turing, no one made a bigger contribution to the success of Hut 8 than Wylie.”
Från Wylie hamnar jag hos Beryl Lawry, död i november 2009. Och Ann Cunningham, gick bort i november i fjol, 90 år gammal. Hardy Frost och Lucienne Hill gick båda bort i januari i år.
Några få finns fortfarande kvar: Raymond ”Jerry” Roberts, 92, är fortfarande i livet och fick en MBE vid nyåret. Och Helen Currie, som skötte en av britternas Tunny-maskiner – gjorda efter re-engineering av själva trafiken.
Men den som egentligen fick mig att läsa – eftersom jag är den jag är – var runan över John Herivel, död i januari 2011, som fann ett sätt att knäcka den Enigma-kod som kallades ”Red”.
Medan man i några fall hade framgång med matematiska metoder, gick man i bet på Red. Herivel var ett matematiskt geni, och besatt av att försöka knäcka koden, men den vägrade ge med sig. Förrän Herivel kom att tänka på ett nytt sätt att angripa problemet:
”Every evening, when I went back to my digs and when I’d had my supper, I would sit down in front of the fire and put my feet up and think of some method of breaking into the Red. Then one evening, I remember vividly suddenly finding myself thinking about the other end of the story, the German operators, what they were doing and inevitably then I thought of them starting off the day.”
Enigma-maskinen skulle ställas om varje morgon: kugghjul skulle förflyttas slumpmässigt.
”Then I had the thought,” Herivel said. ”Suppose he was a lazy fellow and he were to leave the wheels untouched in the machine and bang the top down and look at the windows, see what letters were showing and just use them.”
If a number of operators were doing the same thing, or only moving the rotors a few notches, then the indicators would all cluster together around the actual settings, reducing the possibilities for each letter from 17,576 to around 20.”
”The Herivel Tip” eller Herivelismus gav först inte utdelning – men när Tyskland invaderade Frankrike 10 maj1940 och belastningen på de tyska krypto-operatörerna ökade, visade det sig att de betedde sig just som Herivel förmodat: de var stressade, de tog genvägar och gjorde inte de omsorgsfulla omställningarna av maskinen. Och därmed kunde Storbritannien knäcka koderna.
Och du förstår säkert nu varför jag tycker Herivels historia är så fascinerande. Att gå utanför sig själv, och försöka tänka sig in i den verklige användarnas hela situation är som regel avgörande för att hitta rätt angreppssätt för en uppgift – oavsett om det handlar om att knäcka en kod, designa ett system, eller skriva på ett sätt som fångar läsaren.
Kategori: Design och användbarhet, Kunskap, kognition, kommunikation, Tidens gång
Kommentarer
En kommentar to “Att se problemet med andra ögon”
Kommentera
december 22nd, 2014 @ 22:20
[…] till inlägget Att se problemet med andra ögon (15 feb 2013). Taggar: bletchley parkKategori: Kunskap, kognition, kommunikation, Tidens […]