Svarta ögon
9 mars 2014 | 1 kommentar
Jag halvslumrar på min plats i pendeltåget när hon sätter sig på sätet mittemot. Nästan helt täckt. Händer med hennatatueringar som sticker fram ur de långa ärmarna. Och så två otroligt intensiva, mörka ögon inramade av niqaben.
Brunnar.
Religionsstiftarna som trodde att man kunde minska kvinnors attraktionskraft genom att täcka över dem … det måste vara något av det dummaste någonsin.
Jag ser henne och hon ser mig.
Plötsligt kommer jag att tänka på hur jag själv ser ut.
Jag som just nyligen förlikat mig med att jag håller på att bli gammal. Jag har börjat acceptera högt hårfäste, uppskatta mitt gråsprängda skägg. Jag har funnit att jag älskar tweed.
Det här är några dagar efter att ett antal rasistiska, kvinnohatande nätkommentatorer outats av Expressen och Researchgruppen. Nästan alla är relativt snygga och propra män i övre medelåldern …
Plötsligt inser jag, att jag ser precis ut som dem. Glasögon, skägg, kavaj.
Jag inser, att hon mittemot mig måste kalkylera med möjligheten att jag är en äcklig rasist som skulle kunna börja vräka ur mig oförskämdheter – bara för att hon är en beslöjad kvinna på pendeltåget i Sverige.
Jag känner mig plötsligt illa till mods. Smutsig. Jag vill inte riskera att förväxlas med de där hatfyllda, förgrämda och förvirrade männen. Jag vill inte att en ung kvinna ska se mig och börja bli rädd.
Fast jag ju inte är den som alls drabbas av rasismen, får jag en nästan fysisk förnimmelse av hur hat och rädsla är ett gift som sprider sig och förgiftar hela samhällskroppen, för oss alla.
Hon går av på nästa station.
Bild: Maha av Flood G/flickr under cc-licens.
Kommentarer
En kommentar to “Svarta ögon”
Kommentera
mars 10th, 2014 @ 03:04
Jag kan också känna av det där – att andras rasism och hat färgar av sig på mig, för att jag ser ut och och skulle kunna vara ”sån”. (Möjligen är det en smula lindrigare att vara kvinna, men ändå.)
Jag tänker, som många gånger förr, att vi som nu inte är ”såna där” borde göra mer väsen av oss, kontrastera mot det onda helt enkelt. Samtidigt blir det också så lätt krystat. Så då sitter man där, och skäms över sin samtid.