Pappa
30 mars 2015 | 1 kommentar
Idag är det precis 40 år sedan min pappa dog. Jag var ganska liten då, bara ett barn.
Han hade varit sjuk några år, i en svår ärftlig sjukdom. (Jag har den inte – den tillhör de sjukdomar som bara ärvs på mödernet.)
När jag började leta bland gamla diabilder hittade jag den här bilden av honom. När den togs var han ännu frisk. Jag vill ropa: ”Pappa, pappa! Här är jag!”. Men han hör mig inte.
Är det inte just så här vi föreställer oss de döda? De har vänt sig från oss; de ser oss inte, men de spanar långt bort i något okänt.
Kommentarer
En kommentar to “Pappa”
Kommentera
mars 30th, 2015 @ 22:47
Om du tittar på gamla familjeporträtt (16-o 1700-talet) så ser du några av gestalterna – oftast barn – som står med bortvända ansikten. De är barnen som dött, de finns med men är ändå inte med.
Claes