Musikens makt. Dans på stationen
14 augusti 2015 | 2 kommentarer
Om du var i norra delen av Stockholms Centrals vänthall på torsdagskvällen fick du vara med om något fullständigt magiskt.
Där står ett av Stockholms kulturfestivals ”gatupianon” – sprejat med guldfärg och påbyggt med massor av fejkade gulddetaljer, så det ser ut som ett litet torn.
Där sitter en kille i sjutton-artonårsåldern med rufsigt hår och en slängig t-shirt och spelar långa improviserade pianoetyder i klassiskt stil. Fingrarna löper helt avslappnat över tangenterna i snabbt tempo – tänk cembalostämman till den femte Brandenburgkonserten. Musiken bara böljar fram i hallen. En liten grupp har samlats runt för att bara njuta av de oväntade, flödande tonerna. Främlingar lyssnar, möter varandras ögon och ler.
Han har inte lagt ut någon låda för att samla pengar, men folk lägger mynt och sedlar på hans väska han ställt intill pianot.
När han går över till tretakt börjar två unga tjejer och en kille att skrattande dansa strax intill. De fnissar och trampar runt i osäkra valssteg. Ett medelålders par tar upp idén, och valsar vant och elegant runt pianot. Killen som spelar skrattar och följer dem med blicken, låter dem dansa, utmanar dem genom att leka lite med rytmen. Alla applåderar. Killen avslutar och vänder sig om på pianostolen, slår ut med handen i en gest: är det nån annan som vill spela?
Plötsligt dyker det upp en kille till, i samma ålder, med asiatiskt utseende. Han gräver upp en bok med noter ur sin väska, får ta plats på pianostolen, och börjar spela ett modernt, konsertant, kraftfullt och komplicerat stycke. Nothäftet har bara japanska tecken på utsidan. En ström av människor som klivit av ett fjärrtåg kommer med sina rullväskor och stannar och gapar lyckligt av musiken. Många fotar, spelar in.
Nu ligger det rejält med pengar på den första killens väska. Utan att fundera samlar han ihop hälften och släpper ner i den nye pianistens bag.
De turas om. Pianist nummer ett spelar improviserade variationer över Blinka lilla stjärna. Pianist nummer två spelar ytterligare stycken ur notboken: modernt, vackert, klangfullt.
Plötsligt dyker en tredje kille upp – bara något år äldre – och frågar om han får spela. De andra två bjuder honom att sitta ner. Alla som tittar känner en stöt av nyfikenhet: vad blir det nu? Vem vågar sig på att spela efter det här?
Så, efter någon prövande drill på tangenterna brakar det loss med några av Debussys rejält avancerade verk för solopiano – och inte de långsamma, dröjande styckena, utan blixtrande, glittrande kaskader av toner, intensiva vågor som bryts med skum som flyger och reflekteras i solljuset. Norra delen av hallen fylls med musik – och allt fler häpna människor som betraktar scenen. Det här är konsertpianist-nivå.
Vänta, det det blir ännu bättre.
Nu kliver en ung tjej med illrött hår som stått och lyssnat fram med en fiol. Killen vid pianot slår an ett snabbt, kraftfullt komp och tjejen börjar spela en fullständigt virtous czardas – med flageoletter och drillar och glissandi allra högst upp på greppbrädan.
I mängden människor som nu står i en stor cirkel och njuter av musiken finns ett par romska män och en kvinna. När de hör den typiska östeuropeiska rytmen och harmoniken ler de brett, och en av männen kliver i i cirkeln och börjar skrattande dansa. Alla som samlats runt omkring skrattar med. Pianot dunkar rytmen med kraft och fiolen fortsätter att drilla. Tjejen fortsätter att spela och bugar leende mot den dansande mannen.
När jag går därifrån – efter gott och väl en timmes musik – har den första pianokillen också plockat fram en fiol, och kompas av pianist nummer tre. Alla ler och skrattar.
Tack Stockholm som ger mig sådana här upplevelser. Tack kulturfestivalen för alla gatupianon. Det finns hopp om mänskligheten.
Och nej, min kamera var urladdad. Jag har inte en enda bild eller film. Bara ett underbart minne. (Men säkert finns bilderna därute, från alla de andra som filmade och fotad.)
Kommentarer
2 kommentarer to “Musikens makt. Dans på stationen”
Kommentera
augusti 26th, 2015 @ 07:30
Åh, underbart! Jag blir berörd bara av att läsa om det – det måste ha varit en upplevelse att leva länge på. Sådana som ger… ja, hopp som du säger. Och ork. Underbart.
september 7th, 2015 @ 15:35
Ungefär 1980-82 kom jag en kväll ner på T-centralens perrong från Centralen. Där började just två män spela jazz – en gammal man med gitarr tror jag, och en lite yngre med ett svart blåsinstrument. De spelade verkligen bra. Efter en stund kom en person från Sergels torg-hållet, plockade upp ett annat blåsinstrument från en väska och började lite trevande, först, att falla in i melodin. Efter nån minut flöt det perfekt.
Då kom två poliser ner på perrongen och befallde de tre att sluta. Vi var ca sju åhörare som tyckte att varför det, det gjorde väl ingen skada? Jo, sa poliserna, vi har order från SL att hålla borta sånt här.
Så nästa dag ringde jag till SL och frågade varför; kunde inte samma regler gälla där som på gatan, dvs att polisen bara löste upp folksamlingar om de störde trafiken men annars lät saker vara i fred. Nej, sa SL, det är Klarapolisen som kräver exakta regler.
Så jag ringde upp Klarapolisen som skyllde på SL.
Så jag ringde till trafiklandstingsrådet som hette Björsne på den tiden. Oj, sa Björsne, det hade jag ingen aning om. Och efter två veckor kunde jag läsa i tidningen att det nu var tillåtet att spela i tunnelbanan om man inte störde trafiken.
Det är möjligt att det har blivit för många som spelar i t-banan. Till och med en del som inte kan spela försöker. Men på marginalen tycker åtminstone jag att jag blir gladare av den som spelar bra än jag blir sur av den som spelar dåligt. Så jag ångrar inte min lilla insats för spelfriheten i Stockholm.