En robot får mig inte att minnas min mamma
29 mars 2016 | 1 kommentar
Att tvätta är min helgritual. Jag älskar det. Det gör Jeff Sussna också:
”I love doing laundry. It’s a chance to let go of what I need to do tonight, whether I’ll make my plane on time in the morning, or whether my business will succeed next week or next month or next year. Instead I can take time to focus on the simple details of sorting colors, selecting times and temperatures, and folding and stacking.”
Mindfulness, Suffering, and Design (Medium, 26 mars 2016)
När jag tvättar tänker jag ofta på min mamma. Min barndom. Hur det var att växa upp. Hur jag fick hjälpa henne i tvättstugan, och vad hon lärde mig. Att mangla, till exempel. Jag älskar att mangla! Att erfara skillnaden i textur hos ett örngott eller en linneservett som gått in vått och skrynkligt i mangeln och kommer ut pressat och blankt.
Men jag tänker också på hennes röst, hennes skratt, hennes leende. Hur mycket hon gjorde för mig, som jag inte förstod då.
Men det finns människor (som kallar sig designers!) som aggressivt hävdar att jag och Jeff inte finns. Eller att vi ljuger:
”No one wants to wash clothes. No one. If someone tells you that they want to wash clothes, they do not know what they are saying. What they really mean is I want clean clothes.”
Exemplet plockades upp av Cameron Tonkinwise i essän Contempt by Design: When Empathy turns into Hatred of Everyday Life (Medium, 25 mars 2016). Det finns ”a distaste for everyday life at the heart of these design innovations”, konstaterar han.
Jeff Sussna kommenterarar: ”If we feel overwhelmed by the speed of modern society, will laundry robots make us feel less harried? (…) [As designers,] our desire for [people] to hate laundry so we can make a wonderful new laundry robot for them, is a form of grasping.”
Om jag inte tvättade, skulle jag säkerligen inte tänka på min mamma. Och lika tydliga minnen skulle inte framkallas.
En teknofundamentalist skulle naturligtvis säga att ”men om en robot gjorde tvätten för dig skulle du få mer tid att tänka på din mamma”.
Vilket bara visar hur lite de förstår av hur förknippat vårt tänkande är med den fysiska världen, med kroppens och handens erfarenhet och minnen. Varje söndag, när jag rör lakansväven, rör jag vid själva tidens väv.
Kategori: Design och användbarhet, Kunskap, kognition, kommunikation, Tidens gång
Kommentarer
En kommentar to “En robot får mig inte att minnas min mamma”
Kommentera
mars 30th, 2016 @ 05:59
Vackert och sant. Och det är ganska skrämmande hur oreflekterat vi dundrar på och ”köper” alla dessa teknokratiska förändringar, utan att förstå vad vi också väljer bort. I det avseendet är vi föga mer än lämlar.