Resan till staden (3)
10 januari 2004 | Ingen har kommenterat än
(del 2)
Brett vaknade, gäspade, satte sig upp. Tåget saktade in. Han mindes att man inte fick använda toaletterna när tåget stod stilla. Han reste sig och gick till vagnens ände. Dörren satt fast. Han fick upp den, klev in och stängde. Tåget gick saktare: dudunk-dudunk . . . dudunk-dudunk . . . dudunk . . . dudunk . . . du-dunk.
Han tvättade händerna och drog i dörren. Den satt fast. Han drog hårdare, men handtaget var för litet; han fick inget grepp. Tåget stod stilla. Brett tog spjärn och pressade sig mot dörren. Den rubbades inte ur fläcken.
Han tittade ut genom det smutsiga fönstret. Solen stod lägre. Hon kunde vara halv fyra, gissade han. Han såg ingenting förutom ett förtorkat fält.
Det hördes fotsteg i korridoren. Han tänkte ropa, men hejdade sig. Det skulle vara alltför genant, att bulta på dörren och ropa ”Släpp ut mig! Jag har fastnat på toaletten…”
Han försökte skaka dörren, men den rörde sig inte. Någon släpade något tungt utanför dörren. Postsäckar kanske. Han borde nog skrika i alla fall. Men fan också, dörren borde inte vara så svår att få upp. Han granskade dörrklinkan. Det enda han behövde göra var att vrida den runt. Han fick ett bra grepp och vred. Inget hände.
Han hörde bump-bump från en postsäck, och så en till.
Skit i det, han var tvungen att ropa. Han skulle vänta tills han hörde steg utanför igen, och då skulle han ställa till med oväsen.
Brett väntade. Det var tyst nu. Han knackade på dörren i alla fall. Inget svar. Det kanske inte fanns någon kvar i vagnen. Snart skulle tåget starta, och han skulle bli kvar här inne tills nästa station. Han slog hårt på dörren. ”Hallå! Dörren har fastnat!”
Det lät fånigt. Han lyssnade. Det var mycket tyst. Han dunkade igen, Vagnen gnisslade till. Han la örat mot dörren. Inget ett ljud hördes. Han vände sig mot fönstret. Ingen människa fanns inom synhåll.
Han vände sig igen och sparkade till dörren. Det var knappast hans fel om den gick sönder. Järnvägsbolaget borde inte ha trasiga lås på dörrarna. Om de skulle försöka tvinga honom att betala, skulle han säga åt dem att de hade tur om han inte stämde dem …
Han tog spjärn mot den motsatta väggen, drog foten bakåt och gav låset en kraftig spark. Något brast. Han drog upp dörren.
Han såg genom dörröppningen och ut genom fönstret mittemot. Där fanns heller ingen perrong, bara samma torra fält som han sett på andra sidan. Han klev ut och gick till sin plats. Vagnen var tom.
Han såg ut genom fönstret. Varför hade tåget stannat här? Det kanske var något fel med loket? De hade stått här i minst tio minuter. Brett reste sig, gick mot dörren och klev ner på fotsteget. När han lutade sig ut kunde han se tåget sträcka sig framåt, en vagn, två vagnar…
Det fanns inget lok.
Kanske hade han förväxlat riktningarna. Han tittade åt andra hållet. Tre vagnar. Inget lok där heller. Han måste ha hamnat på ett sidospår …
Brett klev tillbaka ombord, och skyndade till nästa vagn. Den var tom. Han gick genom den och in i nästa. Den var också tom. Han gick tillbaka, genom de två vagnarna, sin egen och sedan vidare, ända till slutet av tåget. Alla vagnar var tomma. Han stod på plattformen längst bak i den sista vagnen och tittade bakåt längs spåret. Det löpte spikrakt genom de torra fälten, ända till horisonten. Han klev ner på ballastbädden, som föreföll vara gjord av slagg, och gick till tågets främre ände genom att kliva på träsyllarna. Kopplet stod öppet. Den höga dammiga järnvägsvagnen stod alldeles stilla på sina järnhjul, som om den väntade. Framför tåget löpte spåret framåt –
och tog slut.
Han gick längs syllarna, följde rälsen, som var blank upptill och brunrostig på sidorna. Trettio meter från tåget tog rälsen slut. Bädden av ballast fortsatte tre-fyra meter till och planade sedan ut. Därefter slöt sig växtligheten.
Brett såg upp mot solen. Den stod ännu lägre i väster nu, hade den sena eftermiddagens gula färg. Han vände sig om och såg mot tågsättet. Vagnarna stod där, raka i ryggen, tomma och tysta. Han gick tillbaka, klättrade ombord, tog ner sin väska från hyllan, drog på sig jackan. Han hoppade ner på ballastbädden och följde den tills den tog slut. Han tvekade ett ögonblick, men banade sig sedan väg mellan de knähöga, torra stänglarna. Österut över fältet fanns något som såg ut som en smutsfläck på horisonten, långt borta.
Han gick tills det blev mörkt. Då kurade han ihop sig bland de döda växterna, och somnade.
(forts.)
(Keith Laumer: A trip to the city, 1962. Översättning JS)
Kategori: Språk
Kommentarer
Kommentera