Strider om Strider
7 juni 2003 | Ingen har kommenterat än
Åke Ohlmarks översättning av ”Lord of the rings” är slarvig. Många fel behöver rättas. Den är pratig och kan tuktas.
Men i fråga om egennamn lyckades Ohlmarks i flera fall överträffa Tolkien. Vidstige är bra mycket mer målande än Strider. Lavskägge har en dimension som det platta Treebeard saknar helt.
Nu funderar nye översättaren Erik Andersson på att helt använda de engelska namnen. I en intervju i Codex säger han:
”Ta Fylke till exempel… för mig ligger The Shire i England, jag tror det var så Tolkien menade det.”
Nejnejnej säger jag: dubbelfel!
För det första var det just Ohlmarks platta försök att ”mappa” Midgård på vår värld, och i synnerhet på England, som fick Tolkien att ta avstånd från honom.
Ohlmarks påstod från början att naturen i böckerna inspirerats av vandringar i Wales, att (icke-existerande) kullar utanför Oxford skulle stått modell för Kummelåsarna, att invånarna i Fylke modellerats på de boende i Headington, med mera.
I det brev till det svenska förlgaet, där Tolkien kritiserade Ohlmarks är det tydligt, att det just är sådant som fått Tolkien att gå i taket.
När Tolkien skrev ”Ohlmarks is a very vain man (as I discovered in our correspondence), preferring his own fancy to facts, and very ready to pretend knowledge which he does not possess,” är det dessa påståenden, plus en del andra biografiska felaktigheter, som han retar sig på.
För det andra är ord som ”hobbit” och ”Shire” enligt Tolkien själv redan översättningar.
Tolkien var både omsorgsfull och lekfull. Han byggde upp ett stort antal språk för de olika folken i Midgård: alviska språk, dvärgarnas språk, orchernas tungomål. Det finns gott om prov på dem i böckerna.
Men han förutsatte inte att varelserna i Midgård pratade engelska, när de inte talar ”sindariska” eller något annat av de demonstrerade språken. Han lade till ytterligare ett lager av fiktion, utanpå boken:
Enligt Tolkien pratade Frodo, Gandalf, Elrond och de andra normalt westron – väströnt mål i Ohlmarks översättning – med varandra. Stora delar av Sagan om ringen var sålunda, menade Tolkien, en översättning till engelska från källor på väströna.
Frodo och Sam och de andra skulle därför aldrig sagt till varandra att de var ”hobbits”. De kallade varandra – på westron – kuduk.
I själva verket fanns det inte ens några hober vid namn Frodo, Sam, Pippin och Merry. Deras verkliga namn – på väströna – var Maura, Ban, Razar och Kali.
Tolkien menade sig alltså ha överfört även namnen till engelska: i hans (påhittade) väströna betydde ordstammen ”maur” ungefär ”vis, erfaren”. Tolkien skapade översättningen ”Frodo” från en germansk ordstam med liknande betydelse.
Allt det här är naturligtvis Tolkiens skapelse; men det visar dels, tycker jag, att han inte tänkte sig hoberna som proto-engelsmän. Dels att han själv var väl införstådd med möjligheten att även egennamn kan översättas. Alltså finns det få skäl för att ”hobbit” skulle vara bättre än ”hob” (en annan av Ohlmarks goda idéer). För att inte tala om hur fånigt det skulle låta om ”Strider” ska prata om kommande ”strider”…
Tolkien hade ytterligare en övergripande invändning mot Ohlmarks i sitt berömda brev:
”It seems to me fairly evident that Dr. O. has stumbled along dealing with things as he came to them, without much care for the future or co-ordination, and that he has not read the Appendices at all, in watch he would have found many answers .”
Därför är det minst sagt egendomligt att den nye översättaren tycks ha valt samma väg. Från intervjun i Codex:
”[Erik Anderssson] läste inte ens igenom originalet innan han tog itu med översättandet utan löser problemen allt eftersom de kommer. – Jag tar bit för bit och fogar samman det till en helhet”.
Kategori: Språk
Kommentarer
Kommentera