Abstraktionshöjare
14 september 2003 | Ingen har kommenterat än
Vad är fel med de här resonemangen?
”- Vad det handlar om är frågan om vi använt rätt system för att bedöma hotbilder(…) säger Lars Danielsson. (…) Regeringen har accepterat att systemet med personskydd grundas på bedömningar av hotbilder som görs av Säpo.”
(DN 13/9: ”Här går en oskyddad utrikesminister”, på nätet under rubriken
”Mentalt sjuka finns inte i Säpos hotbild”)
”Gjorde ni en felaktig bedömning av hotbilden?
– Det får framtiden utvisa.
Vad anser du om er kompetens att bedöma hotbilder?
– Jag anser att vi har en god kompetens att bedöma hotbilder.
(SvD: ”Säpo försvarar bedömning av hotbild”, 11/9)
Det finns mycket man kan undra kring Säpo. Men vad jag fäste mig vid var att polis och andra pratar om bedömning av hotbilden. Det låter nästan som om de satt och granskade en flygbild; som om en hotbild vore något verkligt och konkret. Men det är ju hotbilden som är själva bedömningen.
Det här är vad jag kallar en abstraktionshöjare. Det är ett sätt att lyfta sig till en nivå, där det är lättare att undvika besvärande konkreta detaljer – lite som att tala om ”föryngringsytor” i stället för kalhyggen. (Eller ”slå ut försvarsställningar” i stället för ”döda fienden”.)
Frågor som ”Vilken hotbild fanns det mot Anna Lindh?”, besvaras oftast med något intetsägande som ”Det fanns en hotbild som inte gav anledning till utökat skydd”.
Frågan ”Vilka hot hade riktats mot Anna Lindh?” tvingar fram mycket innehållsrikare svar. Eller så blir det mycket mer uppenbart att den som svarar försöker slingra sig.
Inte för att detta abstraktare språk i längden kommer att rädda Säpo från den berättigade kritiken. Men, när journalisterna använder samma språk, och följer med upp i abstraktionsnivå, blir det lättare för den intervjuade att svara utan att säga något väsentligt.
Med tanke på hur lite utrymme det t.ex. på presskonferenser ges till uppföljningsfrågor – och på hur korta inslag i radio och tv är – gäller det att den fråga man ställer först är så relevant som möjligt. Ett råd till journalister är därför att alltid försöka vara så konkret som möjligt (och det verkar inte som de får lära sig det på utbildningen).
En annan effekt av det här språkbruket är att det som egentligen är kunskap i folks huvuden – bedömningar av hot – externaliseras och instrumentaliseras. Det kanske verkar som en semantisk spetsfundighet, men det stämde egendomligt nog med ett annat exempel från polisverksamheten, som jag hade tänkt ta upp redan innan mordet på utrikesministern. Jag ska be att få återkomma till detta.
Kommentarer
Kommentera