De mortuis nihil nisi bene
12 september 2003 | 1 kommentar
Visst förtjänar Anna Lindh de många varma minnesorden. Framför allt hade hon förtjänat att fortsätta leva och verka.
Men jag är möjligen lite förundrad över den samstämmiga kärleken så här i efterhand.
I våras, under uppladdningen inför Irakkriget, var vi många som inte var imponerade av den svenska utrikespolitiken. Vid den stora demonstrationen mot Irakkriget i februari fick Anna Lindh hård kritik från talarstolarna, för undfallenhet för USAs imperialism och maktanspråk. Då verkade arvet från Palme långt borta.
För bara en vecka sedan förvånades många över det gemensamma utspelet med Ericssonchefen: kanske framför allt att hon så villigt instämde i det gamla höger-argumenet hotet att ”… annars lämnar företaget Sverige”.
Jag drar inte upp detta för att klandra eller förringa henne – ”om de döda intet annat än gott”, som latincitatet i rubriken utläses. Men jag vill också förstå vad som kan ha legat bakom detta avskyvärda mord.
Är jag den ende som tror, att en bild av Anna Lindh, för en icke obetydlig grupp och för en vecka sedan, var att hon personifierade det politiska etablissemanget? Uppenbarligen inte: en bekant till en person som misstänks för mordet säger till Aftonbladet:
”- Och var han psykotisk och drog runt på stan med kniv och fick syn på Anna Lindh … ja, då kan jag mycket väl tänka mig att han gjorde det. Att hon blev en symbol för regeringen och alla svikna löften, säger vännen.”
(Aftonbladet 12/9: ”Vännerna: Det är så ledsamt om det är han””)
Vilka svikna löften? EMU-kampanjen till trots handlar det säkert inte i första hand om EMU eller ens EU som sådant. Men Martin Woollacott uttrycker det rätt väl i Guardian:
”Although the Swedish referendum debate has been dominated for much of the time by economic arguments, it has been, at a deeper level, a clash between two nations. Two nations in the sense that the better off tended to be in the Yes camp and the poorer classes in the No camp. Two nations in the sense of a split between urban and rural areas, including a deep difference between the north and south of the country. Two nations in the sense that the bulk of the political establishment favoured a Yes vote while, throughout the campaign so far, a majority of voters have wanted the opposite result.”
(Guardian 12/9)
Det talas om mordet var en attack på ”det öppna samhället”. Man bör vara lite noggrann med orsak och verkan här. Mördaren utnyttjade det öppna samhället. Men jag tror inte att Anna Lindh blev ett offer för någon som ansåg att vi har för mycket demokrati i Sverige.
För mig verkar det mer rimligt att se målet för attacken som bilden av det slutna samhället. Den bild där makthavarna – svenska politiker och näringslivshöjdare, eu-byråkrater, den internationella gräddan av politiker – uppfattas som en avskärmad, sluten krets med gemensamma intressen, skild från oss andra, här nere.
Hur rättvis bilden är kan man diskutera. Min uppfattning är att det finns ett fog för uppfattningen; problemet är verkligt.
Men hos en del har bilden fått orimliga proportioner. Man såg det hos en del av stenkastarna i Göteborg för två år sedan (plus en skrämmande brist på respekt för liv, och en oförmåga att inse konsekvenserna, de direkta och indirekta av sina handlingar).
Vi borde inte bara stå fast vid att försvara det öppna samhället. Vi borde i lika hög grad försöka motverka det slutna samhället.
Men med politik, inte med stenar. Inte med knivar.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Kommentarer
En kommentar to “De mortuis nihil nisi bene”
Kommentera
september 12th, 2003 @ 21:44
Det var väl samma sak när Olof Palme sköts? Medan han levde hade han många kritiker, men när han blev mördad hyllades han av alla, eller minns jag fel? Jag var inte mer än 11 den gången så det är möjligt.