Hur smakar EMU?
3 september 2003 | Ingen har kommenterat än
”Gör ett tankeexperiment. Om EMU vore ett varumärke – vilken smak skulle det ha då? Egenskaper? Färg eller tyngd? Gör sedan samma sak med ett bilmärke, en läskedryck eller rentav en bank. Skillnad? Javisst.”
Så skriver en reklambyrå-vd i artikeln Vad smakar EMU? i SvD den 4 augusti.
Jag har haft svårt att formulera varför jag upplever artikeln som så stötande. Läser man den snabbt kan det se ut som om han tämligen objektivt kritiserar båda sidor för att driva tråkiga kampanjer.
Men tittar man lite närmare på vad han skriver ser man att det är motståndarna mot EMU som ska övertygas: ”Den stora allmänheten har kalibrerat sina hårddiskar på ett automat-nej”.
Det är alltså inte fråga om att de kan ha förnuftsmässiga skäl att rösta nej. Eller ens att de vägt för och emot.
Det är inte heller fråga om att med förnuftsskäl övertyga den motsträviga massan, som inte fattar vad som är bra för dem. Nej; för ”starka varumärken byggs nämligen i vår mage och våra hypotala lustcentra, snarare än i hjärnans mer rationella delar”.
Det han säger är egentligen inte så konstigt. Framgångsrik övertalning har alltid spelat på känslor – långt innan man började kalla det ”varumärke”.
Men för forna tiders retoriker och reklammän var propagandan ändå ett medel.
Det är skälet till att jag finner artikelns slutkläm så motbjudande.
Du trodde att syftet med den ekonomiska och monetära unionen var att bygga en gemensam europeisk penningpolitik? Kom igen.
Du kanske fått höra att syftet med den ekonomiska och monetära unionen var att bygga ett politiskt starkt Europa? Gissa en gång till.
Du trodde kanske till och med att syftet med den ekonomiska och monetära unionen var att vi européer ska bygga freden?
Nix – EMU är ett varumärke:
”Vi måste aktivt delta i det arbetet och tillsammans ge det nya Europa en doft, en färg och en smak. Då kan vi bygga varumärket tillsammans.”
Så varumärket är inte medlet – utan själva målet.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Kommentarer
Kommentera