Tre timmar kvar
16 december 2003 | Ingen har kommenterat än
Nej, det är inte jag som ska gå, utan pojkarna. Och de ska inte klä ut sig. (Tack Rasmus för biljetterna!)
Biljettkö-tältlägret på Medborgarplatsen förvånade många.
Den högt värderade Bengt trodde det var en protest och tyckte att de nog borde protesterat mot något annat.
En krönikör i ett av gratisbladen som prackas på oss blev provocerad och lanserade en predikan av typen ”Hur kan dessa bortskämda ungar ha mage att bo i tält när det finns hemlösa som måste bo så?”
Jag hade svårt att bli upprörd – på någondera sättet. Där andra fann moraliska aspekter av ena eller andra slaget, såg jag det praktiska arbetet och dess kvaliteter: ungdomar som själva organiserade köandet, gjorde upp regler, scheman, samarbetade, planerade … kort sagt gjorde allt det där som man som vuxen vill att barnen ska klara av, men som skolan lägger förvånansvärt lite kraft på. (Not: Mina söner var inte bland de tältande, så jag är inte partisk av det skälet.)
Visst, den här gången protesterade de inte mot världens orättvisor. Men om de tänker göra det någon gång – och det inte gör det, beror det knappast på filmen de köat för – har de lärt sig en del om organisation, och övat uthållighet i snålblåst och duggregn, som säkert kan komma till nytta.
Dessutom kunde ju stadens hemlösa (som några av krönikörerna ömmade för) utnyttja detta faktum till sin fördel: att bygga upp en egen tältstad på samma plats och hävda att man köar för biljetter till storfilmen Alexander – premiär nästa jul. Vilken strålande opinionskupp!
Så dagens budskap är optimistiskt: det goda segrar kanske till slut i alla fall – som i filmen.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Kommentarer
Kommentera