Radio Paradise Lost
3 juni 2004 | 1 kommentar
Internet kan inte bara göra världen mindre – den kan också göra den personligare.
Jag har nämnt Radio Paradise, min favorit-internet-radiostation, tidigare. Häromdagen, den sista maj, dök följande plötsligt upp på sajtens förstasida:
”So what’s up with Bill, anyway?
I guess I’ve been having a bit of a midlife crisis – inspired perhaps by my brush with mortality (when I was diagnosed with heart problems) & an ill-advised regimen of anti-depressant meds. I ran off to Eastern Europe, full of grand plans, and ended up sitting around very depressed, missing Rebecca fiercely, smoking pot & drinking alcohol.Drugs (including alcohol) just don’t work for me. I learned that a long time ago, but I guess I needed to learn it again. To help the message sink in I’ll be checking in to a 30-day treatment program – an entire month of no computer, no TV, no cellphone, nothing to distract me from looking at exactly why I engage in behavior that I know is self-destructive.
What that means for RP is a month of no updated programming. I have a 2-week sequence of music in place …”
Radio Paradise
Vad händer? Uppmuntrande mejl och kommentarer strömmar in, förstås (och enstaka trams från någon illvillig tok). Det är en smula rörande; men mest intressant är känslan av att ha fått en ännu mer personlig relation med Bills radiostation.
Förtroenden bygger lojalitet. Nätet ger en intressant möjlighet att vara personlig och allmän på samma gång. Jag tror inte det hade funkat i den vanliga mediavärlden: när kändisar erkänner sina tillkortakommanden – ”Kicki talar ut om alkoholismen” – i den vanliga pressen känns det mer som ömsesidig exploatering dem emellan, än en ärlig kommunikation. Undrar vad det beror på?
Kommentarer
En kommentar to “Radio Paradise Lost”
Kommentera
juni 7th, 2004 @ 08:09
Det kanske beror på att det just en ömsesidig exploatering?
Annica