Inte skulle CJ göra så?
15 februari 2005 | 4 kommentarer
Gannon-affären har inte fått mycket uppmärksamhet i svenska media ännu, vad jag kunnat se (inte heller i bloggarna?) Ändå är det ytterligare ett fall när webbloggar grävt upp intressanta frågor före traditionella media.
Journalisten ”Jeff Gannon” visade sig heta något helt annat, inte ha någon journalistisk utbildning eller andra meriter, arbetade för en fejkad ”nyhetssajt” – men fick ändå extraordinära förmåner och dagligt tillträde till Vita husets exklusiva presskonferenser. Där agerade han räddningsplanka för presstalesmannen:
”You could see there was a pattern in which the White House press secretary, Scott McLellan, would be getting a more aggressive and less friendly question, and then would seem to call on Jeff Gannon to change the subject. And when he did he got a softball question in return …”
Guardian: Fake reporter unmasked at White House (11 feb 2005)
Till och med de mest konservativa journalisterna sägs ha reagerat mot ”Gannons” fjäskigt inställsamma frågor. Ändå kunde han hålla på i två år – innan granskningsgruppen MediaMatters och ett koppel bloggar kunde avslöja honom.
Thomas Nordegren rapporterade om ”Propagannon-affären” (också kallad, naturligtvis, ”Gannongate”) i GodMorgon Världens andra timme i söndags. Mest intressant var kanske att han utan vidare kommentarer sa (ungefär) ”när bloggar avslöjade affären…”. Bloggar som fenomen och källa har alltså slagit igenom så pass att man inte behöver förklara i P1 vad de är för något. Programmet kan höras ännu via tid på SR:s GodMorgon-världen sida. (Fast det sidan påstår att Nordegrens inslag handlade om – ”Fox News har visat hur partisk journalistik kan skapa rubriker” – stämmer ju inte alls. Kanske var det ettt planerat inslag som rycktes till förmån för detta rykande heta avslöjande.)
Ingenting av Gannons beteende är förstås straffbart (vilket högerbloggarna framhåller) – men omständigheterna är så märkliga att det är orimligt att tro att Vita huset inte varit medvetna om saken och varit delaktiga i spelet.
Vänsterbloggar försöker koppla samman ”Gannon” med de läckor som pekat ut en Bush-kritikers hustru som CIA-agent. Det är nämligen straffbart. Samtidigt har Gannon – eller James Guckert som han egentligen heter – avslutat sin karrär som journalist och tagit bort sina ”artiklar” från nätet. Inte för att ha poserat som journalist, utan för att han eventuellt kunnat länkas till sajter med pornografiskt innehåll. I det moralistiska USA har detta faktum fått större uppmärksamhet än Gannon/Guckerts politiska och journalistiska bedrägeri. Det är inte utan att man börjar fundera på om det också är en diversionsmanöver: se till att ha lite snaskiga porrlänkar som skickar in debatten på ett annat spår.
Då ska man veta att frågorna på presskonferenserna ändå inte är särskilt tuffa – något som visade sig när George Bush i juni 2004 intervjuades av en journalist på irländsk tv – se President Bush accidentally allowed to be interviewed by a real journalist” på Boing boing, som har en videolänk till intervjun (20 minuter in i programmet).
”Apparently under the mistaken assumption that reporters in the rest of the world are as ill-informed and pliable as the stenographers who ’cover’ the White House, Bush’s aides scheduled a sit-down interview with Carole Coleman, Washington correspondent for RTE, the Irish public television network.”
Pampered Bush meets a real reporter”Unlike American reporters, who lob softball questions Bush can field with prepared, rehearsed answers, Coleman performed as most European broadcast interviewers normally do – in a naturally engaging, intellectually rigorous, conversational manner.”
Irish journalist riles Bush over Abu Ghraib, missing WMDs
Ändå har amerikanska journalisters frågor blivit tufffare över åren.
Steve Clayman vid UCLA har studerat 4000 frågor från presskonferenser med presidenter från 1953 till 2000. Han konstaterar att i Discover att
”…you can actually chart a decline in deference to the president over time and the rise of a more vigorous, aggressive way of dealing with public figures.”
Men det gäller inte alla frågor, fortsätter Clayman:
”Here’s a little factoid that we think holds up really well: In general, the questions are softer when they deal with foreign affairs or military affairs than when they deal with domestic affairs; the forms of aggressiveness I’ve described are less common. Presidents get a kind of buffer or shield against aggressive questioning if the questions deal with foreign affairs. And the magnitude of that shield—the gap between the foreign and domestic questions—has remained more or less constant over the last 50 years.
Discover: What accounts for that?
C: There’s an old expression: Politics stops at the water’s edge. When journalists are dealing with foreign affairs or the military, I think there’s a natural tendency for them to feel like they are asking questions not just as journalists but also as citizens, and that affects how they design the questions.”
Discover: Conversation Analyst Steve Clayman: The Analyst of News Talk (Vol. 25 No. 08, augusti 2004)
Discover ställer en intressant uppföljingsfråga till Clayman:
”Have presidents become more evasive?
C: That’s a good question. We haven’t looked at that; our analysis is focusing pretty exclusively on the questions. The difficulty is coming up with a reliable system to measure evasiveness. It turns out that answers are much more complicated to study than questions are.”
Mest om Guckert alaias Gannon finns på mediamatters Gannongate-sida och deras veckosummering. Daily Kos har också en primer for the press. Ytterligare en som grävt fram egendomliga fakta kring hur Vita huset behandlade Gannon är mediacitizen, som också har en länk till en filmkavalkad av Gannons frågor.
Om CJ i West Wing skulle försöka sig på något sådant … nej, det skulle väl aldrig hända. Så nu har vi det ofantligt idealiserade Vita huset i TV. Och det fullständigt skrupelfria Vita huset i verkligheten.
Uppdatering: John Eje har fler länkar om G/G-affären
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Kommentarer
4 kommentarer to “Inte skulle CJ göra så?”
Kommentera
februari 17th, 2005 @ 00:51
Lysande genomgång, nu kan jag länka hit, istället för att skriva den själv.
februari 17th, 2005 @ 13:25
Relationen mellan journalister och de personer de bevakar är ett i raden av exempel på hur lojaliteten ofta riktas mot den du tillbringar din tid med snarare än den du jobbar/skriver för. Idet här specifika fallet låter det som om det kan ha varit mer än bara missriktad lojalitet, men bland våra svenska journalister tror jag det är mycket vanligt. Liksom förstås hos den ordinarie presskåren som bevakar Vita Huset.
februari 17th, 2005 @ 20:08
Ja, jag hörde radioreportaget — vilken grej i världens mäktigaste demokrati, eller…
februari 21st, 2005 @ 00:29
Det intressanta med GiGi-affären är ju hur många högermäniskor som försöker avfärda det, när man vet att de utan tvekan skulle yla efter blod om det gällt demokraterna.
Ett ganska bra lackmustest för att se vilka på högersidan som är ärliga, och vilka som bara håller på sin sida för att göra det.