Sockertoppen nådd?
30 maj 2005 | 3 kommentarer
Infontology försöker dechiffrera Risifruttis kanske sockrade budskap om mindre socker.
Burkens förvirrade formulering till trots, fick det mig att tänka: känns det inte som vi kommit till en vändpunkt kring framför allt sockret i maten?
Allt fler företag tycks vara angelägna om att framhålla att de tar bort sockret ur produkterna – delvis eller helt.
Jag kommer att tänka på vad som hände för ungefär 15 år sedan, när alla papperstillverkare plötsligt började tävla om att ta bort klorblekningen från kontorspapper. I många år hade man sagt ”nej det går inte, nej det går inte, nej det går inte, nej det går inte” – ”det är klart att vi tar bort det”.
Det fanns inte någon tydlig eller klar utlösande faktor som triggade förändringarna, vad jag kan minnas. Kanske var det bara långvarigt, tålmodigt arbete från miljöorganisationerna som äntligen bar frukt. Men det var knappast så att opinionen plötsligt fick en rad nya kunskaper. Plötsligt blev det lite äckligt att använda klorblekt papper. Något som fick kollegor att rynka på näsan, ungefär som om man hade otvättade strumpor. Hur kom det sig att det skedde just då? (Och jag har ännu inte läst ”The tipping point”, som förmodligen ger en del ledning, ännu.)
För några år sedan satt jag i en statlig utredning om bland annat framtidens detaljhandel. Vi diskuterade hur man skulle öka attraktionen för varor med låg miljöpåverkan. Jag tror inte fakta räcker eller duger. Det måste snarare bli moraliskt suspekt att handla varor som bidrar till växthuseffekten.
Sådana skred i den samhälleliga ideologin – hur sker de? De flesta föreställningar vi har är ju förvånansvärt sega. ´Men iband sker förändringarna snabbt. Mitt favoritexempel är spottkoppen. I seklets början fanns den överallt – en naturlig och tolererad artikel. På kort tid försvann de, och idag får vi kväljningar vid tanken på att offentliga miljöer skulle ha en offentlig spottkopp.
Kommer sockertoppen att gå samma väg som spottkoppen?
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Kommentarer
3 kommentarer to “Sockertoppen nådd?”
Kommentera
maj 30th, 2005 @ 17:23
Du säger att enbart fakta inte räcker eller duger. Så är det nog. Vi är flockdjur, och allt som gör att vår tillhörighet till flocken hotas påverkar också vårt beteende. Vi vill inte uppfattas som suspekta i andras ögen.
Här anar jag att massmedia är en effektiv kanal. Det får mig att assiciera till den förhoppningen du framhöll på Bloggforum om att bloggar och andra personliga kanaler för kommunikation ska vara med och sätta en slutparentes för den sorts politik som sker i massmedia.
Jag har heller inte läst ”The tipping point” men jag får för mig att känslomässiga argument (Det är äckligt med tillsatt socker! Väljer du Andra Partiet så förlorar du allt! ) sprids effektivast genom just massmedia. Och av ”kändisar”. Började inte miljörörelsen få fart när Björn Gillberg tvättade sina skjortor i gräddersättningsmedlet Prädd på bästa (och enda) sändningstid i tv?
Samtidigt hoppas jag att vi gräsrötter är viktigare i opinionsbildningen än jag vågar tro.
maj 30th, 2005 @ 21:14
Socker är ju lite speciellt, eftersom till och med encelliga organismer kan navigera efter en sockergradient… Antagligen ganska hårdkodat i djupet av vår organism att gilla sött…
maj 31st, 2005 @ 11:14
Det fanns en konkret orsak, som just har att göra med långvarigt, men också strategiskt skickligt, arbete av miljöorganisationer.
Massor med lokala miljögrupper hade länge försökt få sin kommun att köpa icke klorblekt papper men fått höra att ”nej det finns inte på marknaden”. När de vände sig till pappersbruken fick de höra att ”det finns ingen som vill ha sånt papper”.
Alltså gick miljögruppernas gemensamt via sin riksorganisation, Miljöförbundet, till Kommunförbundet och ställde tillsammans med dem ihop en kundundersökning, frågade alla kommuner om de var intresserade av att köpa icke klorblekt papper. Sen tog man alla ja-svar och gick med detta till pappersbruken. Det minsta av dem, Munkedals bruk var intresserat och började tillverka. Sen var stenen i rullning.
Det var alltså inte ”marknaden” som efterfrågade icke klorblekt, det var en folkrörelseorganiserad marknad som gjorde det. Ett helt nytt politiskt koncept?