Rättstvist om mest spelade låten
21 juni 2005 | 2 kommentarer
Alla vet hur ”A whiter shade of pale” låter och kan sjunga med i den: ”Laaaaa – la-la-la-la-la-la-la-laaaaaa..”
På alla skivor och noter med ”A whiter shade of Pale” står det ”Words Keith Reid, music Gary Brooker”.
Men – det var orgelgeniet Matthew Fisher som skrev melodin som alla känner igen, som kännetecknar låten, som är det man får om man laddar ner låten som ringsignal till mobilen. Ändå har han aldrig fått erkännande som kompositör. Såvitt bekant inte heller någon royalty, från vad som faktiskt är den mest spelade skivan under de senaste sjuttio åren i Storbritannien.
Gary Brooker, som spelar piano i Procol Harum och skrev de flesta låtarna, har av någon obegriplig anledning aldrig gått med på att dela äran. Det fick Matthew Fisher att lämna gruppen redan ett par år efter framgången med ”A whiter shade of pale”. På ett soloalbum tog han heder och ära av sin gamle låtskrivarpartner i låten ”Going for a song” – lite som John Lennon och Paul McCartney utväxlade förolämpningar på sina soloalbum post-Beatles.
På nittiotalet återförenades bandet. och Matthew kom tillbaka. Det verkade som han resignerat och gett upp tanken på att till slut få ersättning eller åtminstone något erkännande.
Men nu har Matthew Fisher gått till rätten. Den 31 maj lämnade juristerna över kraven till Gary Brooker och förlaget Onward Music för att man inte givit Matthew Fisher rättigheter som medkompositör.
Det råder inget tvivel om att Matthew Fisher borde stå som medkompositör till sången. Vad han slutligen kan få ut av en stämning är kanske tveksamt. Å andra sidan har han anlitat Jens Hills, juristen som förhandlade fram 2 miljoner pund i ersättning till Beatles sparkade trummis Pete Best, 600.000 pund till Oasis sparkade trummis Tony McCarroll och en okänd summa till Clare Torry, för sånginsatsen på Pink Floyds ”The great gig in the sky”.
Matthew råkar vara en person jag personligen känner starkt för. Obeskrivligt begåvad – ändå blev det liksom inte riktigt det av honom som det kunde blivit. Ett alltför stor stolthet, en sårad självkänsla, en olycklig dragning åt grubbleri, samtidigt som han kan vara mycket lättsam och öppen.
Det är klart att han har rätt. Frågan är om han kommer att bli lyckligare av en rättstvist. Helt klart är väl ändå att han inte kommer att spela mer i Procol Harum. Synd, eftersom de flesta fans alltid sett honom som en av de ingredienser som verkligen definierat bandets musik.
Kategori: Musik
Kommentarer
2 kommentarer to “Rättstvist om mest spelade låten”
Kommentera
juni 26th, 2005 @ 03:08
Är det inte nån Bach, Pachelbel eller Albinoni som man har lånat in där? Det hade jag minsann för mig.
juni 26th, 2005 @ 13:25
Nja. Basen i A whiter shade of pale (en fallande skala från grundtonen) finns visst i Bachs ”Air på g-strängen” – men precis samma basgång används i otaliga andra låtar, t ex Beatles For No One, eller Dylans I Want You. Den ackordsstrukturen skrev dock huvudsakligen Gary Brooker (Fischer ändrade lite på basgången för att få den att passa sin orgelmelodi.)
Fischers orgelmelodi använder inte material från Air på g-strängen, men citerar ett litet ornament, från en annan Back-komposition, nämligen BWV 645, Wachet auf, ruft uns die Stimme – fast i en annan kontext.
En analys finns på den här sidan
http://web.archive.org/web/20010616224827/www.bachfaq.org/awsopafg.html
”The profound structural similarities and allusions notwithstanding, Fisher’s work is not Bach’s, nor an arrangement of Bach’s: it is a new composition…”