Enklare förr! (stofilvarning)
16 februari 2013 | 6 kommentarer
Segrarna skriver historien, heter det ju. Den nye kungen vill gärna förminska den gamle kungens med förtal om hans klena begåvning, mordiska sinnelag och omfattande skörlevnad.
I alla fall är det sant att eftervärlden skriver historien.
Och ibland kan man ju undra hur mycket koll den där eftervärlden har. I Wes Anderssons senaste film, Moonrise Kingdom, har en skivspelare – ni vet en sådan med en pickup som man lägger en vinylskiva på – en viktig och framträdande roll. Den omtalas många gånger av rollfigurerna som ”the record player” och visas in action i bild (t ex vid 0.51). Den kallades konsekvent för ”bandspelare” på den svenska textremsan när jag såg filmen. Men jag avviker. Var var jag?
Jo, jag tittar igenom ett material – en powerpoint från Regeringskansliet, minsann! – som framhåller vilka fantastiska framsteg nätet inneburit på alla möjliga områden. Så här står det på en slajd som beskriver då-och-nu:
- Betala räkning på kontor – dyrt och långsamt
- Betala räkning i datorn – snabbare
- Enklare och säkrare
- Ingen vill någonsin ställa sig i kö på bank längre
Nu levde jag ju på den där då-tiden, så med tillhörande stofilvarning här måste jag förklara något för en yngre generation.
Jag har aldrig stått i kö på banken för att betala räkningar.
Hörde ni det?
Och jag var inte unik. De flesta svenskar stod inte i kö för att betala räkningar.
Vi hade nämligen bankgiro, postgiro eller personkonto. Själv hade jag personkonto från den dag jag började tjäna min första månadslön.
Så för dig som också tror att vi kommunicerade med röksignaler och brevduvor innan internet och kanske aldrig sett en skivspelare ska jag förklara hur detta fungerade.
Man fick räkningar som vanliga brev. Då rev man av den där delen längst ned. Alla sådana delar lade man i ett särskilt kuvert, som man stoppade i en postlåda. Portot var gratis, och kuverten var också gratis. Man behövde inte skriva någon adress på kuvertet, för adressen var redan påtryckt. När kuverten tog slut kom det nya automatiskt.
Det man måste göra var att skriva sin namnteckning på en blankett (”betalningsuppdrag”) som man också la ner i kuvertet. Man behövde inte skriva sitt personnummer eller namnförtydligande – det var redan tryckt på blanketten (som också var gratis).
I de flesta fall behövde man på betalningsuppdraget skriva ner postgiro- eller bankgironumren på räkningarna, och summan man betalade. För vissa kontotyper inte ens det; bara sätta dit namnteckningen.
Man behövde ALDRIG skriva OCR-numren med 15-20 siffror för varje räkning.
Totalt brukade det ta fem minuter, om man hade MÅNGA räkningar. Och, som sagt, vi gjorde det redan då hemma vid köksbordet. Och mitt i natten, i pyjamas.
Nu då?
Jag måste ha dator, ström, internetabonnemang – allt detta kostar. Jag har bankdosa med särskilt kort och hemligt kodnummer. Jag behöver skriva 33 siffror kod (12 siffror personnummer, 6 siffror särskild kod, 6 siffror hemlig kod för dosan, 9 siffrors svarskod) bara för att logga in. (När jag på stofiltiden hade skrivit 33 siffror var jag i stort sett klar.)
För varje räkning måste jag nu också fylla runt 15-20 siffror (beloppet plus OCR-numret, litet och svårläst, eftersom det gjordes för att läsas av maskiner).
Nu finns det förstås appar för att fota av de svårlästa numren på räkningarna med mobiltelefon. Visst.
Men vi behövde inte tänka på OCR-numren över huvud taget, fattar ni!?! Vi hade maskiner som gjorde det åt oss som vi nu måste göra själva – med penna eller kamera, fuck the difference!
Och när jag idag ska bekräfta betalningarna måste jag knappa i ytterligare 21 siffror i olika koder.
Fattar ni vad sjukt enkelt vi hade det förut?!?
Jag ljög faktiskt när jag sa att jag aldrig stått i kö för att betala räkningar. Jag gjorde det en gång – för fem år sedan, 2006. Jag hade tvingats byta dator, och följde alla instruktioner för att föra över internetbank och e-leg från den gamla till den nya, men det funkade inte. Det var den sista i månaden och jag blev tvungen att gå till posten och betala. Straffavgiften var rejäl, 40 spänn per räkning. Det kändes.
Personkontots gamla räkningskuvert fungerade däremot automatiskt, även när jag bytte penna.
Visst behövde jag gå till banken en och annan gång, och kanske stå i kö – men det var oftast för att man fått pengar utbetalda från något ovanligt håll (som inte satte in direkt på ens konto). Och visst, det finns tjänster nu, som inte fanns på den tiden. Men den faktiska förbättringen av service kanske inte är så stor som man ibland vill ge sken av.
(Varför jag inte använder e-leg nu, med färre koder? För att det slutade fungera i den senaste uppgraderingen av webbläsaren. Har inte lyckats få det att funka igen.)
Det finns något allvarligt i det här också. En allt seriösare debatt – också i Economist – handlar om att innovationen kanske inte är så rasande snabb som vi tror; produktiviteten ökar inte alls lika snabbt nu som förr, vilket tyder på att vi inte gör saker effektivare. Självaste Economist satte storyn på omslaget härom veckan (men på tidningen tror de att utvecklingen nog snart tar fart igen).
I ett spegelvänt stofiluniversum vill jag dock se en slajd där det står:
- Betala räkning i datorn – dyrt och långsamt
- Ingen vill någonsin knappa in hundratals siffror längre
- Tjänst X – enklare och billigare
Vad är tjänst X? Den tänkte jag att ni skulle få uppfinna.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle, Prylar och teknologi, Tidens gång, Webb och IT
Kommentarer
6 kommentarer to “Enklare förr! (stofilvarning)”
Kommentera
februari 16th, 2013 @ 09:22
Om du är en stofil så är väl jag en fossil. Men tack för en underhållande ”spaning” som det visst heter nu för tiden.
En annan sak som var mycket enklare förr var ju att köpa flygbiljetter. Man gick in i en resebyrå eller ett flygbolagskontor, fick eventuellt vänta i kö några minuter och blev sedan hjälpt av en trevlig medarbetare som på några minuter fixade vad man behövde. (De var i regel trevliga eftersom de ville skapa ett positivt intryck av bolaget.)
Dessutom: var man t.ex. i Paris med en SAS-biljett kunde man gå in till dem och ändra biljetten till exempelvis en Air Francebiljett med avgång ett par dagar senare. Detta utan extra avgift.
Numera tar det mer än en halv arbetsdag att göra allting själv via datorn. (Ändringar och sådant är inte att tänka på annat än mot enorma avgifter.) Priset blir ändå inte vad de påstår med avgifter, skatter och allt utan kommer som en överaskning.
Nu kunde man möjligen invända att man har större valfrihet nu. Det stämmer endast betingat: på mina resor inom Europa använder jag praktiskt taget uteslutande Air Berlin därför att jag kan deras website utan och innan och kan fixa det hela snabbt. Om LH skulle vara några Euro billigare tar jag gärna det.
februari 16th, 2013 @ 10:03
Tack för den. Gjorde min morgon.
februari 16th, 2013 @ 11:00
Jag körde privatgiro för att betala räkningar åt mina gamla farföräldrar fram till för två år sedan. Tjänsten finns fortfarande men jag tycker ärligt talat inte att den är så himlans mycket bättre om man har dator till hands.
Det som fick mig att gå över till datoriserad bankhantering var att jag vant mig av med att föra redovisning vid sidan av på hur mycket pengar som fanns på kontot, är pensionen rullade in, när autogiro drogs.
Min bild av banken från förr är inte så nostalgisk. Vet inte om det var innan privatgirot. Pappa var kollektivanställd och fick lönen kontant utbetald. Först till banken för att sätta in lönen och betala bankgirobetalningar, sedan promenad till posten och betala postgiroräkningar. Postgiroräkningar som dök upp under månaden krävde en halvtimmes köande på banken (torsdagar var enda dagen med kvällsöppet). Promenad över till posten för köande och inbetalning på postgirot.
februari 16th, 2013 @ 12:57
Jovisst fungerade Postgiro-inbetalningar bra. Man behövde inte heller ha pengarna liggande på PG-kontot. Man kunde lägga med en signerad check från sin bank. Tjänsten kostade knappt något på den tiden, vad jag minns.
Men visst har jag stått i kö! Varje gång som man inte hade varit ute i god tid för att posta sitt Postgirokuvert och pengarna skulle vara inne på kontot inom tre dagar så kunde man gå till posten och banken och få inbetalningskortet registrerat. Det var ofta kö på postkontoret. Och i andra fall, när en utbetalning kommit till postgirokontot, som inte hade ränta, så fick man för att flytta pengarna till en bank själv trava emellan med ett värdepapper som sedan ibland skulle kontrolleras med telefonsamtal innan det accepterades.
februari 16th, 2013 @ 18:31
Skönt när någon sätter saker och ting i perspektiv. Jag skrattade gott och det för igenkänningseffekten. Nu betalar jag 15 .- i månaden för att sitta framför, i mitt fall Nordeas sida, som laggar något så pass och funderar ibland på om jag skall skaffa privatgiro.
Tack för en härlig reflekton
februari 20th, 2013 @ 16:15
BRA upplysning för oss som haft internetbank sen vi flyttade hemifrån. Tänka sig. En värld utan OCR-koder. En lycklig värld.