Profetiskt: Häxprocess
2 mars 2015 | Ingen har kommenterat än
1973 sjöng Kjell Höglund in en låt som är över femton minuter lång, för sin tredje LP. Fyrtio år senare har allt han diktade ihop blivit verklighet.
Det är så lätt att hitta syndabockar om man vill
och fastän häxprocesser hörde gångna tider till
så har vi inte glömt principen, den är alltför bra
den kommer väl till pass när det är något vi vill ha …
Lyssna på Häxprocess på Spotify
Långa låtar var i och för sig inte ovanliga vid den tiden. Den ”symfoniska” rocken stod på sin höjdpunkt, och många låtar var till och med ännu längre, med full symfoniorkester, obegripliga texter och minst fem byten av tonart, tempo och taktart (alla ojämna).
Men ”Häxprocess” var något annat. Kjell Höglund sjunger rakt upp och ner till enkelt komp av akustiskt gitarr, lite trummor, bas och piano.
Men orden flödar. Och flödar. Det handlar om de mörka djupen i en människas liv: känslorna av frustration, misslyckande, utanförskap:
Genom att vi själva en gång tvingades ge upp
bär vi på ett ständigt hat mot dom som ändå sluppit undan
och som hållit kvar en bit av sin vision
vi kan inte tåla det, vi skrider till aktion.
En bitter besvikelse det är vad vi har kvar
Besvikelse och bitterhet är egentligen allt vi har
Höglund har i en intervju berättat att han egentligen skrev på två låtar – en mer personligt psykologisk, och en annan med ett mer samhälleligt perspektiv. Plötsligt insåg att han att båda låtarna handlade om samma sak. För att slippa konfrontera sin frustration och bitterhet vänder man den utåt – mot någon annan:
… och eftersom ju ännu inte allt är perfekt
så behövs det då och då ett passande objekt
på vilket vi kan avreagera vår affekt
och därigenom återfå en smula självrespekt.
Vi behöver sällan någon lysande ursäkt
det räcker många gånger med en påhittad defekt …
… och så startar man en häxjakt till.
Det egendomliga var att det här 1973 visserligen var en psykologiskt och verbalt briljant diagnostik – men till stor del en teoretisk övning, som en tonsättning av ett kapitel i en lärobok i psykiatri.
Man ska inte förgylla det förgångna, men början av sjuttiotalet var ingen tid av förföljelse av marginella grupper. Ekonomi var i huvudsak god; det fanns jobb till alla, till och med ungdomar som hoppade av plugget. Internationell solidaritet var det förhärskande samhällsparadigmet. Det var lätt att sjunga med och småle åt Höglunds finurliga text – men det var inte precis på allvar, i alla fall inte i Sverige:
Nåde dem som råkat födas utomlands nånstans
sådana förser vi lätt med både horn och svans
(…)
allt jävelskap beror på den här konspiratören
han står bakom allt det hemska, han är sabotörenhan har stiftat ondskefulla anslag mot oss alla
för att störta ner oss i fördärvet att förfalla
han spinner lömska planer och lägger upp intriger
han rår för att marken sjunker och att vattnet stiger.
… men så kändes det knappast 1973.
Den som hade sagt att nazister skulle marschera på gatorna i Sverige ett par decennier in i framtiden, att så kallat ”främlingsfientliga” partier skulle vara bland de största i många västländer, skulle sannolikt ha blivit utskrattad. (Fast Bill Fay sa det också.)
Men det märkligaste är att Kjell Höglund gick ett steg till – från det personligt psykologiska till det samhälleliga. Mot slutet av de femton minutrarna frågar han
Nu ska vi tänka efter, vilka tjänar på det här?
det finns en speciell grupp av människor som är
glada åt att häxbålen flammar då och då
och nöjda när vi andra jagar spöken i det blå
Vilka då? Medan vi idag jagar de allra fattigaste – flyktingar, utfattiga tiggare så går en stor grupp grova brottslingar säkra – nämligen bankdirektörerna själva, skriver SvD. Det har gång på gång visat sig att bankerna sysslat med manipulation och rena bedrägerier kring räntor, marknader och fonder.
Finanskrisen har drivit ner oss i recession, tvingat fram en accelererande nedmontering av välfärdssystemen. Det blev samhället som fick bära kostnaderna: arbetslöshet, ohälsa. Men bankerna fick mer stöd.
Kjell Höglund visste.
Det finns dom som nyttjar vår besvikelse och skuld
för att inte vi ska märka att dom tar vårt guld
Dom rumsterar ostört mens vi sneglar på nåt annat
dom stjäl i skydd av blåa dunster något rent förbannat
Ur bakhåll vittjas våra fickor mycket fort
medan vi bestraffar dom som inget ont har gjortDom som tar hem vinsterna på variténs roulett
står i dimridån och kastar fram en falsk polett
och vi som står och spelar börjar anklaga varann
det var han, nej det var han, nej det var faktiskt hanVi söker oss en syndabock och spelet rullar på…
…och lampor blinkar. Ska vi aldrig lära oss förstå
att det är något skumt med att banken alltid vinner
trots att häxbålet i hörnet oavbrutet brinner?
Kategori: blogg100, Ekonomi, media och samhälle, Musik, Tidens gång
Kommentarer
Kommentera