Den sociala rörligheten större i Sverige än i USA
11 juli 2005 | 15 kommentarer
Han försöker verkligen banka in sitt påstående, Nima Sanandaji, vd i det ”opinionsbildande företaget Captus” (”Frihetliga idéer i svenskt format”), i debattartikeln på SvD:s ledarsida:
”Antiamerikanismen är väldigt synlig då medierna och den intellektuella eliten i regel tillhör detta läger. Men det finns även många som fortfarande är anhängare av USA; vanliga människor som eftersträvar de möjligheter till social rörlighet som finns i landet. (…)
De största anhängarna av USA finns bland låginkomsttagarna. Detta är åtminstone fallet i de utvecklade länderna, där människor som vill klättra uppåt på samhällsstegen ser USA som ett föredöme (…) Exempel på detta är befolkningen i Vietnam, Indonesien, Brasilien och Filippinerna (…)
USA förblir ett föredöme för människor som strävar efter att förbättra sina liv, medan gapet mellan Västeuropa och USA växer.”
Nima Sanandaji: Låginkomsttagare ser möjligheterna i USA, SvD 11 juli 2005
Det kan nog säkrast att ta fattigbönder på andra sidan jorden som stöd för det fräcka påståendet att USA är ett föredöme inom social och ekonomisk rörlighet.
Om man i stället går till – till exempel, den amerikanske kapitalismens huvudorgan, Wall Street Journal – skulle man ju få läsa artikeln ”As rich-poor gap widens in U.S., class mobility stalls”:
”But the reality of mobility in America is more complicated than the myth. As the gap between rich and poor has widened since 1970, the odds that a child born in poverty will climb to wealth – or a rich child will fall into the middle class – remain stuck. (…) Although Americans still think of their land as a place of exceptional opportunity – in contrast to class-bound Europe – the evidence suggests otherwise.”
(Återtryckt i post-gazette.com: As rich-poor gap widens in U.S., class mobility stalls, 13 maj 2005)
En internationell studie – utförd vid London School of Economic – visar nämligen, märkligt nog, att den största chansen att klättra socialt finns i ett antal andra länder:
”International comparison showed USA and Britain had the lowest social mobility. Norway has the greatest social mobility, followed by Denmark, Sweden Finland and Canada, with Germany between the two extremes, but still much more mobile than the USA and Britain.”
NGRF Community Comments: Social mobility low in Britain and falling
Inte för att det är någon hemlighet. Guardian har rapporterat det (”Rags seldom turn to riches”, 9 maj 2005), liksom New York Times:
”The movement of families up and down the economic ladder is the promise that lies at the heart of the American dream. But it does not seem to be happening quite as often as it used to.”
A Closer Look at Income Mobility, 14 maj 2005
Vad finns det för orsaker till den växande ojämlikheten? I ”Divergent Paths: Economic Mobility in the New American Labor Market” sammanfattar Annette D. Bernhardt, Mark A. Scott, Mark S. Handcock och Martina Morris:
”The promise of upward mobility – the notion that everyone has the chance to get ahead – is one of the country’s most cherished ideals, a hallmark of the American Dream. In today’s volatile labor market, the tradition of upward mobility may be a thing of the past. In a competitive world of deregulating markets and demanding shareholders, many firms that once offered the opportunity for advancement to workers have remade themselves as leaner enterprises with more flexible work forces. Divergent Paths examines the prospects for upward mobility for workers in this changing economic landscape. Based on an innovative comparison of the fortunes of two generations of young, white men over the course of their careers, Divergent Paths documents the divide between the growing number of workers caught in the low wage trap.”
The ”low wage trap”? Just det:
”The rich have grown richer, and everyone else has grown poorer. Between 1973 and 1997, only workers in the eighth and ninth wage deciles experienced gains in real wages, while all those in lower deciles experienced losses in real wages. In recent years, real wages for the lower and middle deciles began to increase again, but this recovery has been partial and, as of 1998, real wages for these deciles remained below what prevailed in 1973.”
Cornell University Center for the Study of Inequality (CSI) på källor från Economic Policy Institute
Och då räknar man bara på inkomst. Om man räknar på den totala ekonomiska situatioen blir bilden ännu dystrare:
”It should also be noted that the Wall Street Journal’s focus only on income mobility leads it significantly understate the real degree of socioeconomic immobility in the U.S.
The astonishing extent of American socioeconomic and related racial disparity becomes more fully evident when you factor in wealth. In the U.S., the most unequal nation in the industrialized world, the top 1 percent owns more than 40 percent of the wealth.”
Ed Strong: America’s Class System: The Myth of Upward Mobility
Men lika karaktäristiskt för USA som tron på rörligheten, är att så många tror att de redan tillhör den där översta en procenten – eller är på väg dit:
”En undersökning i Time för ett par år sedan visade att 19 procent av tillfrågade amerikaner hävdar att de tillhör de rikaste en procenten av befolkningen, och att ytterligare 20 procent förväntar sig att göra det i framtiden.
Så 39 procent tror att de kan klämma sig in i minoriteten på 1 procent. Resultatet ses som en förklaring på varför president Bushs rekordstora skattesänkningar får stöd av större grupper än den lilla grupp av extremt rika som verkligen gynnas av den.
’It’s not hard to see why they think this way. Americans live in a culture of abundance. They have always had a sense that great opportunities lie just over the horizon, in the next valley, with the next job or the next big thing. None of us is really poor; we’re just pre-rich,’ skrev David Brooks i New York Times.”
Blind Höna: Girighet 2: Minoritetsmissförståndet, 19 maj 2003
Jo, gapet mellan USA och Västeuropa växer. Men i rakt motsatt riktning än vad Sanandaji fräckt påstår.
De ambitiösa, målmedvetna och företagssamma bland Vietnams och Filippinernas fattigbönder borde alltså snarare försöka ta sig till Norge, Sverige eller Danmark. Och vi borde utan tvekan ta emot fler av dem.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Kommentarer
15 kommentarer to “Den sociala rörligheten större i Sverige än i USA”
Kommentera
juli 12th, 2005 @ 00:55
Med tanke på att LSE-studien undersökte rörligheten mellan generationer så kan du inte dra någon slutsats om vart en invandrare ska åka. För övrigt är resultaten när det gäller jämförelser i rörlighet beroende av vilket mått på rörlighet som används, man kan i princip få vilket resultat som helst.
Till sist, gini-koefficienten för inkomster ligger i USA kring 0.40 om jag minns rätt. I Sverige är den strax under 0.30. När det gäller förmögenheter är gini-koefficienterna ungefär lika stora i Sverige och USA, mellan 0.80 och 0.85. Av någon underlig anledning nämns det väldigt sällan, ungefär inte alls.
juli 12th, 2005 @ 05:24
Det här är ett mycket bra och väldokumenterat inlägg som jag hoppas får stor spridning.
Eftersom jag själv är bosatt i USA så ser jag t.ex. att medelklassens möjligheter att ge sina barn en universitetsutbildning och därför ett drägligt liv minskar år för år.
Jag betalar själv omkring en halv miljoner dollar (!) för mina tre barns universitetsutbildning. Hur många fattiga amerikaner har råd med det?
juli 12th, 2005 @ 11:24
Detta blir en artikel som man sparar för framtida bruk när nyliberalerna börjar orera om USA:s förträfflighet för den som vill komma upp sig här i världen.
juli 12th, 2005 @ 14:16
Och dessutom verkar det som man får mer för pengarna i Sverige också. Åtminstone om man får tro Daniel Brook i Dissent Magazine: http://www.dissentmagazine.org/menutest/articles/fa04/brook.htm. I Sverige lever även underklassen på övre medelklassnivå, räknat i amerikanska mått, tycker han.
juli 13th, 2005 @ 07:15
Jag mailade till Nima och tipsade om din artikel här och fick detta svar:
”Min brorsa är doktorandsstudent i nationalekonomi vid Chicago University (en tredjedel av alla nobelpris i ekonomi har gått till detta universitet, även om de är rätt okända). Andelen amerikaner som går från en klass till en annan (”klass” definierad i regel som tiondel av befolkningen med viss inkomst) har minskat med väldigt lite i och med att ekonomin växt. Alla siffror går för det första i regel antingen upp eller ned, marginella skillnader är inga egentliga trender. För det andra; alla inkomstgrupper ökar sina inkomster starkare nu än tidigare, det är bara att ”stegen” som de måste ta till en annan inkomstgrupp har ökat då inkomsterna har ökat för alla.”
Ngn kanske kan hjälpa till att tolka det…jag begriper det då inte.
juli 13th, 2005 @ 10:41
Nå, det var väl synd att Wall Street Journal, New York Times och Cornell University inte frågade Nimas brorsa först.
Chicago-skolan ”rätt okänd”? Jaha….
Det är just Chicago-skolans trossatser som utmanas av nyare forskning. Återigen, ett citat från Wall Street Journal:
” ’Almost all the earnings advantages or disadvantages of ancestors are wiped out in three generations,’ wrote Gary Becker, the University of Chicago economist and Nobel laureate, in 1986. ’Poverty would not seem to be a ’culture’ that persists for several generations.’
But over the last 10 years, better data and more number-crunching have led economists and sociologists to a new consensus: The escalators of mobility move much more slowly.”
juli 13th, 2005 @ 18:58
Ehm. I Sverige är inkomstskillnaderna mycket små. Då är det väl inte så konstigt att rörligheten också är stor. Trappstegen är ju betydligt mindre.
Menar ni att det vore eftersträvansvärt att alla tjänade exakt lika mycket, oavsett bakgrund, kompetens eller yrke?
juli 14th, 2005 @ 07:53
Att påstå att inkomstskillnederan är mycket små i Sverige kan ju verkligen diskuteras…en undersköterska som tjänar 15.000, en avdelningschef som tjänar 60.000, en riksbankschef som tjänar 350.000, en VD som tjänar 20.000.000. Små skillnader? Nja…
Vad som är eftersträvansvärt eller inte kan man kanske också diskutera…men det som diskuteras här och det som studierna visar är bl.a. att det i USA inte är så lätt att komma upp sig som det ofta hävdas som argument för USA:s förträffliga system. Det är en myt…som här avslöjas.
Om man vill förbättra sitt liv så har man inte större chans i USA…snarare mindre.
Då kanske man kan fundera på om det är bättre med ett system där några få lyckas få ett bättre liv och blir snuskigt rika…eller ett system där många fler får det bättre, visserligen inte snuskigt rika men upp till en hygglig nivå. Jag tror på det senare…
Men detta är ju ett rött skynke för högern. En utjämning för många istället för att några få får det mesta är ju inte riktigt i linje med deras ideologi…där vissa ska piskas och vissa belönas, där människan i grunden är lat och egoistisk.
juli 14th, 2005 @ 09:37
Suck. Varför alltid dra upp den extremt lilla del av befolkningen som är ”VDar och direktörer”?
Det är riktigt att det finns en grupp människor i Sverige som är mycket rika. Det allra översta skiktet, skattefrälset Stefan Persson och grabbarna Wallenberg, tjänar riktigt bra (efter 70 års socialdemokratiskt styre skall tilläggas).
Men den stora, breda massan befinner sig inte i denna grupp. De allra flesta VDar t.ex. är det i små företag och tjänar tyvärr inte alls särskilt bra.
Det är relativt enkelt i Sverige att röra sig mellan inkomstgrupperna så länge man inte vill tjäna riktigt bra med pengar. Då tar det stopp.
Ditt exempel med chefen och undersköterskan kan användas som typfall. En lön på 60’000 kronor före skatt innebär en lönekostnad på 79’620 kronor. En lön på 15’000 (vilket för övrigt nästan inga undersköterskor tjänar, medellönen är 19’400 enligt http://www.scb.se/templates/tableOrChart____28318.asp) kostar 19’905 kronor (se: http://www.skattefakta.com).
Medellönen för en verksamhetschef är för övrigt 36’300: http://www.scb.se/templates/tableOrChart____28201.asp
När alla skatter är betalda ser det ut så här:
Gruppchefen
Lönekostnad: 79’620 kronor
Kvar: 27’147 kronor
Undersköterskan
Lönekostnad: 19’905 kronor
Kvar: 8’665 kronor
Skillnaden mellan 19’900 kronor och 79’000 är onekligen stor, men skillnaden mellan 8’665 kronor och 27’000 att leva på är betydligt mindre.
Addera till detta att undersköterskan förmodligen kan räkna med bostadsbidrag på några tusenlappar och skillnaden blir ännu mindre. Dessutom jobbar han förmodligen deltid, då medellönen i yrket som sagt är större. 60’000 i lön för en mellanchef är dessutom väldigt högt, enligt SCB. Skillnaderna är alltså betydligt mindre än vad detta exempel visar.
”Då kanske man kan fundera på om det är bättre med ett system där några få lyckas få ett bättre liv och blir snuskigt rika…eller ett system där många fler får det bättre, visserligen inte snuskigt rika men upp till en hygglig nivå. Jag tror på det senare…”
Du tittar enbart på det relativa fattigdomsbegreppet. Det finns undersökningar som visar att Bulgarien är ett rikare land än USA genom att räkna på detta tokiga vis!
Du kan ju t.ex. roa dig med att räkna på vad som skulle hända med den relativa fattigdomen i Sverige om Ingvar Kamprad med sin beräknade förmögenhet på ett antal hundra miljarder beslutade sig för att flytta hem.
Det är också lustigt när du skriver: ”några få lyckas få ett bättre liv och blir snuskigt rika”. Detta är ju _exakt_ hur det ser ut i Sverige – se Dennis inlägg ovan.
Så, vad är fattigdom? Tja. I Sverige skulle 50% av befolkningen tvingas flytta om deras månadsinkomst sänks med 2000 kronor. 1 miljon människor i arbetsför ålder är permanent utslagna från arbetsmarknaden:
http://web.telia.com/~u87623549/utbminsk.htm
Istället för att bekymra sig om att rika amerikaner blir ännu rikare borde vi alla ta tag i dessa problem på hemmaplan. Det är en betydligt viktigare fråga för oss med svenskt medborgskap.
juli 14th, 2005 @ 10:45
”skillnaden mellan 8’665 kronor och 27’000 att leva på är betydligt mindre”
Dra av miniminivåer för boende, mat och övriga grundkostnader så blir skillnaden omedelbart betydligt större.
juli 14th, 2005 @ 11:21
Jaja ta 19000 då för en undersköterska…att inkomstskillnaderna i Sverige skulle vara små är fortfarande diskutabelt.
Du suckar…jag suckar över din irrelevanta fråga ”om det är eftersträvansvärt att alla tjänade exakt lika mycket, oavsett bakgrund, kompetens eller yrke?”
”Det är relativt enkelt i Sverige att röra sig mellan inkomstgrupperna så länge man inte vill tjäna riktigt bra med pengar. Då tar det stopp”
Och tydligen är det inte så lätt i USA heller.
Grunddiskussionen handlar alltså om att det inte verkar vara så lätt att ta sig uppåt i USA som myten säger. Jag gjorde misstaget att bemöta ditt påstående att det var små löneskillnader i Sverige och då drar du upp en massa ovidkommande saker som fattigdomsberäkningar i Rumänien mm.
juli 15th, 2005 @ 20:27
Jag har tyvärr inte tid att diskutera denna fråga i detalj, men lyckligtvis har min bror diskuterat kontroversen kring rapporteringen att inkomst mobiliteten har sjunkit i USA i en amerikansk blogginlägg.
Tyvärr hinner jag vare sig översätta inlägget till svenska eller förenkla det ekonomiska språket. Om någon vill bemöta argumenten med seriös nationalekonomisk teori kan ni skicka mig ett mail så kan jag vidarbefordra till brorsan.
Blogginlägget är inklistrat nedan. Den viktigaste poängen illustreras utav att man endast behövde öka sin inkomst med 42 000 dollar 79 från att öka från den den andra rikaste tiondelen amerikaner till den första, medan motsvarande siffra för 98 var 73 000 dollar. Den sociala rörligheten har ökat markant under denna tid, det är alltså vanligare att människor ökar sina inkomster radikalt, men det har blivit svårare att hamna i en ny inkomstklass.
I Sverige kan relativt små ändringar av inkomsten göra att man hamnar i en ny inkomstklass. Den relativa sociala rörligheten blir därmed hög, medan för individen har ökningen i inkomst varit marginell.
Det är samma debatt där vänstern gladligen för upp Kuba som exempel på låg fattigdom; enligt statlig statistik är ju den RELATIVA fattigdomen låg. Den mest relevanta parametern är givetvis ABSOLUT fattigdom och ABSOLUT social mobilitet.
MvH
Nima Sanandaji
”Relative income mobility (probably owing to changed quintiles) has decreased slightly since the 1970s. However during the same period the same data show absolute income mobility has increased. By this I not only mean that the poor are on average better off (as pointed out by the WSJ) but also that those who were poor in 1988 had higher expected increases in income than their 1969 counterparts.
Since the average income difference between quintiles has increased dramatically it is hardly surprising the probability of changing quintiles has gone down. But this does not mean that the most relevant figure — value of increased income owing to mobility — has gone down. People carry money in their wallets, after all, not their ”relative share of GDP.”
I have calculated the money value of mobility in 2001 dollars between 1969-1979 and 1988-1998 for the lowest quintiles. A person starting in the lowest quintile in 1969 would have had an average income of $8,098. His expected income in 1979 (calculated using Bradbury and Katz’s probabilities of changing quintiles as weights) would have been $23,462.
Contrast this with the average poor person starting in 1988 with $9,352, whose expected 1998 income is $26,663. Even though this person would have faced a slightly lower probability of entering higher quintiles, the income of the higher quintiles had gone up by enough to raise the expected value of mobility.
To be fair, some of the rise in expected income for the 1979-1988 poor is due to an increase in their average income. After all, on average this person had a larger chance of remaining in his original quintile. I have therefore also calculated the monetary value of upward mobility only. This is the share of expected arising from the possibility of moving up and excluding the 49% or 53% chance of remaining poor.
Again this shows absolute mobility has increased. Even though the person in 1988 has a slightly lower probability of increasing in rank, the value of rank increase has gone up so much it fully compensates the former. The expected value of upward mobility is $21,332 compared with only $18,870 for the person starting in 1969.
For both, the expected value of higher mobility comprises about 80% of total income! The current income of today’s average poor person today is hardly indicative of their medium-term well being owing to income mobility. Contrary to what the Times says this was more true during 1988-1998 than two decades earlier. The average poor person starting in 1969 would have enjoyed an income increase of $15,364 on average through 1979, while the average person starting in 1988 would have enjoyed a $17,311 increase.
Also by counting this way the NYT and others suggest the social fabric of the US has changed, whereas the more likely explanation is that small and stochastic changes in income are less likely to change one’s quintile. You need to increase your average income by about $73,000 to jump from second to first quintile in 1998, whereas $42,000 was enough to do this in 1979.
I would guess the large increase in income needed to enter a higher US quintiles is the reason you guys get lower relative mobility compared to Sweden, where even a small random wage increase is enough to put you in another quintile in another year.”
juli 15th, 2005 @ 23:48
Jag är Nimas Bror, Ta-Da!
Underhållande läsning. Framförallt gillar jag att ni i ena meningen inte fattar vad Nima skriver, men nästa hånar honom och Gary Becker, för att i stället hänvisa till “det står ju i tidningen“. Ska ge er riktiga data i ställer:
1. Nimas artikeln i Svd berör mobilitet för invandrare från tredje världen. Det finns *ingen som helst tvekan* att denna är mycket högre i USA än Sverige.
I USA tjänar invandrare som varit i USA 12 år lika mycket som Amerikaner med samma karrakteristika (utbildning, ålder etc), och mer än infödda efter 12 år vistelse. Det här har en Svenskt forskare här räknat ihop, var lite stolta nu!
Tex: Medianlönen för en heltidsarbetande Vietnames 2000 (PPP justerad enligt OECD) var 24.300 kr for män och 19.000 kr för kvinnor. För alla svenskar var medianlönen 19.400 för män och 16.950 för kvinnor (2000)!
http://www.census.gov/population/cen2000/stp-159/STP-159-vietnam.pdf
http://www.oecd.org/dataoecd/61/54/18598754.pdf
http://www.scb.se/templates/Amnesomrade____1885.asp
Kom ihåg att det här är median, dvs. vad personen som tjänar mindre än hälften av befolkningen tjänar, så ni kan inte bortförklara det med “det är bara de rika“. Det är före skatt, så det sedvanliga “vi får ju så mycket av staten” funkar inte” vi “får” ingenting utan finansierar genom skatter.
Vi har nu kollat folk som faktiskt *har* job. Enligt integrationsverket har endast 47% av invandrarna från Asien och Afrika sysselsättning!!! (Notera även att vi i Sverige inkluderar AMS-åtgärder och långtidssjukskrivningar som sysselsättning). Arbetslösheten bland dina Vietnameser i USA var 3.2%…
I Sverige tog 17% av utlandsfödda socialbidrag mot 3% av infödda. I USA tog 1.6% av infödda och 2.3% av invandrarena “public assistance”. I USA var skillnaden +45%, i Sverige +450%. Illustrerande?
http://truckandbarter.com/mt/archives/000601.html
Ska ”de ambitiösa” Komma till sverige för att över 50% ska bli bidragsförsörjda? Och tjäna mindre än i USA även om nu får jobb? Mobiliteten bland invandrare – Nimas tema i Svd – finns således inget att debattera, du har fel, Nima har rätt.
(klart, får Vietnameser eller kurder som oss komma till Sverige ska de vara jävligt tacksamma, det är ju tveklöst bättre här än Vietnam eller Iran. Kritiken är inte mot Sverige, som är ett fantastiskt land, utan mot den socialistiskt politik som gör invandrare såväl som svenskar bidragsförsörjda och fattiga)
—————————————–
2. Om ni vill diskutera hela befolkningen ska förklara vad Nima skrev:
När de här mäter mobilitet kollar de *inte* som man skulle tro på pengar, utan på percentiler eller quantiler. Det vill säga vad är sannorlikheten att flytta inom en quantil.
Låt säg att ett land har tre lika stora inkomstgrupper, de som tjänar 10.000, 12.000, 14.000 .Det andra landet har också tre grupper, 5.000, 20.000, 40.000.
I vilket land tror ni att fler har rört sig inom grupperna? Naturligtvis det första. Bara slumpen gör att människors inkmster varierar, och små förändringar gör att du hoppar mellan grupper. Men du har egentligen inte ökat din inkomst eller levnadsstandrad substansiellt. På det här sättet mäter du Sveriges sammanpressade inkomster TV gånger, en gång som gini (som är mer ojämn i USA an Sverige) en gång som mobilitet.
Kolla nu vad som händer om vi jämför som jag gjorde 1969-1979 and 1988-1998 och viktar med inkomst (det här anvndes i NYT för att “bevisa“ att mobiliteten hade sjunkit i USA)
http://www.econopundit.com/archive/2005_06_01_econopundit_archive.html#111946860612317488
Den som tjnade bland femtedel lägsta hade i 70-talet 53% sannorlikhet att flytta upp till en högre kvantil, men bara 49% i 90-talet.
Samtidigt hade dock inkomstskillnaderna mellan grupperna ökat, så värdet av att flytta upp ökade. Den genomsnittliga fattiga amerikanen kade sina inkomster med +21.300$ per år under 90-talet, men bara +18.900$ under 70-talet (inflationsjusterad).
ändå insisterar WSJ och NYT att skriva att mobilitet har sjunkit, trots att mobiliteten i levnadsstandard för de 20% fattigaste har ökat.
En kaviat. Jag har aldrig sett någon göra en inkomstviktad jämförelse av mobilitet av USA och Sverige. Efterssom den icke-justerade mobiliten är nästan exakt samma (en smula högre i USA) enligt vad bla. Olof Palmes son har gjort borde även den inkomstviktade vara högre i USA, men jag vill inte uttala mig utan att se datan.
http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=371554
———————————————
3. Nu ska jag bli lite mer aggro, efterssom din artikel är full med galna faktafel. ”The rich have grown richer, and everyone else has grown poorer” lögn och nonsen. Kolla själv:
Median personal income ökade med +30.2%. (mean +39%) 1974-2003
http://www.census.gov/hhes/www/income/histinc/p07ar.html
För de riktigt fattiga, dvs. 10% fattigaste är ökningen substantiell.
Det var (i 2001 penningsvrde) 7,500$ (1967), 8,950$ (1973) och 10,700$ (2003)
http://www.census.gov/hhes/www/income/histinc/ie4.html
En ökning med +19% av de fattigas inkomster sendan 1973 och +43% sedan 1967, och du skriver att den har sjunkig?!? Tycker ni läsare att det är rättvis att driva med Nima när han har rätt och ni okritiskt upprepar svamel?
“the top 1 percent owns more than 40 percent of the wealth.”
Liten miss, men talande. Om du kollar på forskning och inte på några okunniga ideologer ser att du den korrekta siffran för var 20.79%, inte 40% som du skriver (2000). Jag har sett uppskattningar tupp till 15-30%, men 40% är fantiserat.
http://www.columbia.edu/~wk2110/bin/estate-NTJ.pdf
“Jo, gapet mellan USA och Västeuropa växer. Men i rakt motsatt riktning än vad Sanandaji fräckt påstår.“
USA har haft snabbara tillväxt än både Sverige och Europa år efter år. Bra mellan 1990-2003 ökade BNP 12% mer än Sverige, och USA har haft snabbare tillväxt 2003, 2004 och 2005 (estimated).
Jag blir faktiskt lite provocerad när du kallar min lillebror “fräckt“ när han har rätt och du okritiskt upprepar faktafel och knner dig stolt som en tupp (höna?)
Tyvär tror jag att få här kommer att bry sig om det riktiga datan, tron att Socialdemokraternas system är bäst i världen och att folk svälter på gatan i USA sitter djup sedan dagis. Och viljan att behålla sina ideologiska världsbild är tyvär ofta större än viljan att ta reda på sanningen, båda för höger och vänster.
Vill du attackera USA borde du focusera på de frågor där du har datan bakom dig (svart fattigdom tex), inte göra bort dig med faktafel.
augusti 29th, 2005 @ 22:15
Jag hittade detta inlägg efter att Nima Sanandaji klagat över att ingen bemötte hans ledare efter att hans bror hade yttrat sig. Nu har jag läst hela inlägget och alla kommentarer och kan bara säga att det gamla uttrycket om olika grader av lögn stämmer ganska bra.
Jag är ingen ekonomiprofessor, faktum är ätt jag inte är ekonom överhuvudtaget, så jag tänker inte ens försöka bemöta alla påståenden oven. Däremot bidrar jag gärna med att säga att dom av mina vänner i USA som tjänar runt eller under medianinkomsten på strax under $40000 definitivt har det jobbigare att klara sig med ökande sjukförsäkringskostnader och generellt ökande priser.
Och det är klart att om man mäter från slutet på 60-talet till nu kommer rörligheten i USA att vara stor, men likaså är prisökningar och annat.
Sen att den nuvarande politiken drivs enligt modellen ”ge dom rika mer” skyfflas snabbt undan. Men om man vill se hur det ser ut där kan man se hur medianinkomsten har minskat (http://www.factcheck.org/article120.html) samtidigt som skattemisnkningarna har varit mest förmånliga för de översta 10% (http://www.factcheck.org/article281.html).
Att man samtidigt har minskat antalet visum tillgängliga och ändrat antagninsprocedurerna gör att färre av dom fattiga bönderna överhuvudtaget kan komma in i USA kommer säkert att bara göra den här tendensen starkare. Åtminstone är det vad jag tror.
Jag tycker att Sverige bör förandra sitt sätt att hantera inkomstskatter, nyföretagarvänlighet och invanrdadsysselsättning. Men jag tror att om man förändra det så att det blir bättre för dom flesta istället för dom 10% som redan tjänar mest bygger man ett bättre samhälle.
augusti 30th, 2005 @ 14:43
”Medianlönen för en heltidsarbetande Vietnames 2000 (PPP justerad enligt OECD) var 24.300 kr for män och 19.000 kr för kvinnor. För alla svenskar var medianlönen 19.400 för män och 16.950 för kvinnor (2000)! /…/ Det är före skatt, så det sedvanliga ’vi får ju så mycket av staten’ funkar inte. vi ’får’ ingenting utan finansierar genom skatter.”
Var kommer de svenska arbetsgivaravgifterna in i den här ”före skatt”-jämförelsen? Hur stor är arbetsgivarens kostnad för att kunna betala en månadslön på 24.300 resp. 19.400 kronor?