Moskévältare
9 juni 2003 | Ingen har kommenterat än
Min kollega Tommy Sundström har en kuslig förmåga att se och förstå före alla andra. Så här skrev han till mig redan i februari, innan Irakkriget brutit ut:
”Om man ser en actionfilm från Hollywood så vet man ungefär vad man har att vänta sig. En handling som bara i grova drag stämmer. Om realism och dramatik står i motsättning till varandra så är det aldrig fråga om något annat än att realismen kastas ut. Man kan flyga B-52:or genom hålen i intrigen; sammanhanget mellan motiv och handling är svagt eller obefintligt; fienderna obegripligt korkade. Och när tiden börjar ta slut ordnar sig allt (ibland genom kvanthopp) raskt till det bästa för de goda.
Men det gör inget. Man har med tiden vant sig av med att kräva en sammanhängande logik i dem. Och det blir ändå OK som film.
Bush förhållande till kriget påminner om handlingen i en sådan Hollywood-action. Det finns några stora drag som är rätt (”störta ond diktator”, ”förstöra massförstörelsevapen” etc). Men ingen verkar ha haft ork att ens försöka fila på manuset och göra det trovärdigt att läget i Irak skulle bli bättre efter ett krig.
Det behövs inte eftersom syftet ändå bara är att göra bra film, en moskévältare som låter Bush spela den roll han är bäst på.”
Nu, när bitarna faller på plats, visar det sig (som vanligt) att han hade rätt från början. Kriget som film? Javisst. Det här måste till exempel vara det första kriget som fått officiell merchandizing (Köp Irakkortleken!). Och tänk på den iscensatta räddningen av menige Lynch. Och när Maureen Dowd på New York Times ska förklara skälen till Irakkriget hämtar hon förklaringen från filmens värld:
The Iraq WMD’s and ties to Al Qaeda were merely MacGuffins, as Alfred Hitchcock called devices that drove the plot but were otherwise inconsequential.
(Maureen Dowd: Yo, ayatollas!)
(En MacGuffin var alltså vad regissören Hitchcock kallde den påhittade pryl – hemligt vapen, karta, nyckel, etc – som var förevändningen för att låta rollfigurerna jaga varandra.)
Även Paul Krugman konstaterar att Bush bäst kan förklaras om man går till filmens värld: ”Hey, it’s show business,” konstaterar han.
Och som vid alla stora publiksuccéer kommer nu förhandsinfo om uppföljaren: Iran.
USA-pressen har rapporterat om hur Bushs framträdanden iscensätts av en ens i USA tidigare inte skådad stab av ljussättare, kameramän och regissörer. Bush tog jetplan för att hålla tal på ett hangarfartyg på roddbåtsavståd från kusten; men fartyget manövrerades så det såg ut som om det låg ute till havs. Och när vinden vände, dirigerades också fartyget runt så att Bushs hår och flaggorna skulle fortsätta flyga åt ”rätt” håll under talet. Inför ett tal om skattesänkningarna instruerades åhörarna att ta av sig slipsarna för att se mer ”folkliga” ut i tv.
Samtidigt har ingen annan president har gett så få öppna presskonferenser. Inte så konstigt, eftersom Bush sällan kan ge ett vettigt svar om han inte är repeterad och läser från en teleprompter-skärm.
President Reagan lär vara Bushs idol. Men skillnaden är att då, på åttiotalet, var USAs president en filmstjärna som velat bli politiker.
Nu har USA en president som vill vara filmstjärna.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Kommentarer
Kommentera