Girigheten 6: De smartaste
4 december 2003 | 5 kommentarer
Det gick en liten serie notiser om girighet i våras här på Blind Höna. Den avslutades inte riktigt som den skulle – så det är hög tid att återvända till den i ljuset av avslöjandena om Skandia.
Hur kan sådan girighet uppstå, frågar sig nu många?
Redan tidigare i höst hade DN en stor artikel, där en psykolog gav förklaringen att en viss procent av befolkningen var födda som psykopater.
Men girighet behöver man inte vara född med – den kan förvärvas.
Girigheten beror på dålig etik och moral, sägs det. Det stämmer nog i en del fall, som när tjänstemän låtit sig mutas eller utnyttjat förmåner som de vetat varit mot reglerna.
Men många av de synbarligen allra girigaste tycker att deras handlande faktiskt är oantastligt, att deras ersättningar är rättvisa. Hur kan det vara så?
Sannolikt har de faktiskt kommit att tro att de är så överlägsna, att det bara är rättvist att deras ersättningar var bortom alla proportioner. Men också att det var rationellt, och att det var bra för företaget.
Tidningen New Yorker beskrev redan i juli 2002 hur en sådan kultur utvecklats på Enron – det företag som symboliserar den oförfärade girigheten.
I en fantastisk artikel, kallad ”The Talent Myth – Are smart people overrated?” beskriver Malcolm Gladwell den policy för rekryteringar och ersättningar som konsultfirman McKinsey skapat för Enron.
McKinsey hade tidigare gjort en studie kring vad som gjort särskilt framgångsrika företag så framgångsrika. Slutsatsen var att de satsade på ”talang”: de hade rekryterat de allra bästa studenterna från de bästa skolorna – och givit dem oproportionerligt mycket högre lön än andra. Därigenom stannde de på företaget. Och de motiverades tydligen att ge sitt allra bästa.
”The very best companies, they concluded, had leaders who were obsessed with the talent issue. They recruited ceaselessly, finding and hiring as many top performers as possible. They singled out and segregated their stars, rewarding them disproportionately, and pushing them into ever more senior positions. (…)
As another senior Enron executive put it to Richard Foster, a McKinsey partner who celebrated Enron in his 2001 book, ’Creative Destruction,’ ’We hire very smart people and we pay them more than they think they are worth.’
Det verkade alltså som att stimulera girigheten kunde ge ömsesidig nytta – för både företaget och den anställde.
Vad hände? De oförutsedda konsekvenserna i kort sammanfattning: eftersom de anställda redan från början fått veta att de var de brajtaste och bästa – på vilket ju de astronomiska ersättningarna var ett kvitto – blev alla kontrollmeknismer onödiga eller satta ur spel. Alla backade upp varandra i alla lägen. Av definition måste fel bero på något annat än den anställde. Gladwell ger en lågmäld men lysande beskrivning av ett företag där toppfigurer kunde spela bort miljontals dollar i projekt efter projekt, men ändå flyttas vidare uppåt, till allt större uppgifter.
”Lou Pai (…) launched Enron’s power-trading business. Pai’s group began with a disaster: it lost tens of millions of dollars trying to sell electricity to residential consumers in newly deregulated markets. The problem, Hamel explains, is that the markets weren’t truly deregulated: ’The states that were opening their markets to competition were still setting rules designed to give their traditional utilities big advantages.’ It doesn’t seem to have occurred to anyone that Pai ought to have looked into those rules more carefully before risking millions of dollars. He was promptly given the chance to build the commercial electricity-outsourcing business, where he ran up several more years of heavy losses (…) Because Pai had ’talent,’ he was given new opportunities, and when he failed at those new opportunities he was given still more opportunities … because he had ’talent’.”
Men nya möjligheter var inte det enda Pau fick, förstås: han kunde casha ut från Enron innan kraschen med 270 miljoner dollar på fickan.
Det är intressant att se hur väl inställningen till ”toppkrafterna” i Skandia under tidigare år stämmer med mönstret från Enron. DN refererade redan innan advokat Rydbergs rapport las fram:
”Fria händer till USA-chefen Jan R Carendi och hans mannar. Och se till att de har betalt så att de stannar.
Det var innebörden av instruktionen till Skandias koncernledning från Skandias styrelse under 1990-talet. (…)
När Skandias problem med att få igenom optionsprogram på bolagsstämmorna började för några år sedan (…) var storägare efter storägare uppe i talarstolen och förklarade hur viktigt det var att Skandia hade möjligheter att erbjuda ersättningar som kunde hålla kvar ’Carendigänget’. För Skandia och styrelsen var det ett problem att svenska normer och praxis inte tillät de ersättningar som behövdes.”
(DN: Skandiastyrelsen gav Carendi fria händer, 30 nov.)
Detta var under samma tid som Enron ångade på i USA. Inte heller Skandias USA-verksamhet var hållbar: framgångarna gick från succé till problem på kort tid på grund av ett garantivillkor i fondförsäkringarna. Man kunde tycka att så smarata killar skulle insett det … men nej. (Se DN: Dotterbolag hotade hela Skandia, 3 okt)
Vad som händer när man övertygar personer om att de är bäst från början, visste psykologerna redan innan McKinsey skrivit sin rapport:
”… people generally hold one of two fairly firm beliefs about their intelligence: they consider it either a fixed trait or something that is malleable and can be developed over time. Five years ago, Dweck did a study at the University of Hong Kong, where all classes are conducted in English. She and her colleagues approached a large group of social-sciences students, told them their English-proficiency scores, and asked them if they wanted to take a course to improve their language skills. One would expect all those who scored poorly to sign up for the remedial course. (…)
Curiously, however, only the ones who believed in malleable intelligence expressed interest in the class. The students who believed that their intelligence was a fixed trait were so concerned about appearing to be deficient that they preferred to stay home. ’Students who hold a fixed view of their intelligence care so much about looking smart that they act dumb,’ Dweck writes, ’for what could be dumber than giving up a chance to learn something that is essential for your own success?’
In a similar experiment, Dweck gave a class of preadolescent students a test filled with challenging problems. After they were finished, one group was praised for its effort and another group was praised for its intelligence. Those praised for their intelligence were reluctant to tackle difficult tasks, and their performance on subsequent tests soon began to suffer. Then Dweck asked the children to write a letter to students at another school, describing their experience in the study. She discovered something remarkable: forty per cent of those students who were praised for their intelligence lied about how they had scored on the test, adjusting their grade upward.
They weren’t naturally deceptive people, and they weren’t any less intelligent or self-confident than anyone else. They simply did what people do when they are immersed in an environment that celebrates them solely for their innate ’talent.’ They begin to define themselves by that description, and when times get tough and that self-image is threatened they have difficulty with the consequences. They will not take the remedial course. They will not stand up to investors and the public and admit that they were wrong. They’d sooner lie.”
Och det var förstås precis vad de abställda på Enron började göra när det gick dåligt. Ljuga.
Och uppenbarligen finns det nu åtminstone några som ljuger i Skandiahärvan. Jag tror alltså inte att de ljuger för att de är födda psykopater, eller för att deras moral är rutten.
Jag tror de ljuger för att de fortfarande tror att de egentligen hade rätt.
Uppdatering: se notering 6 dec med utdrag ur DN 5 dec
Girighet på Blind Höna:
Börja om från början: Är girighet smart?
Närmast föregående: Wall street blues
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Kommentarer
5 kommentarer to “Girigheten 6: De smartaste”
Kommentera
december 4th, 2003 @ 18:39
Se där ja, där kom det första blogg-inlägget om Skandia (eller har jag missat något?).
Inte för att jag känner något större behov av att läsa mer om Skandias bonus-system. … eller vill jag? hehe…
Det som jag tycker är anmärkningsvärt är att du lyckats hålla dig ifrån ämnet så pass länge, om man bortser från inlägget av (… vem var det nu, och när?) i en kommentar om Dilbert-stripen som nog syftade på Skandia.
(Ja, jag tänkte också på Skandia när jag läste den.)
december 4th, 2003 @ 23:22
Daniel: ”Det som jag tycker är anmärkningsvärt är att du lyckats hålla dig ifrån ämnet så pass länge”
Uhh. Har jag blivit så förutsägbar? Jag antar det…
december 7th, 2003 @ 18:01
Konstigt att så många tycker att miljardärer som Carl Bennets, Christina Stenbecks, Stefan Perssons och Fredrik Lundbergs förmögenheter och ersättningar är ok, men att en vd som får några hundra miljoner (och de få som har fått de har lett företag där aktiepriserna har stigit extremt mycket och därmed gjort ägarna mångfalt rikare) är hin håle själv. Alltid intressant att se miljardärerna och arbetarna slå sig ihop mot de arbetande miljonärerna (ivrigt påhejade av media och politiker).
december 7th, 2003 @ 20:49
Det måste vara ett utslag av enhetsfrontstaktik. Min fiendes fiende är min vän, och det där. Stackars miljonärer, klämda i mitten 😉
”Well, I don’t know why I came here tonight,
I got the feeling that something ain’t right.
I’m so scared in case I fall off my chair,
And I’m wondering how I’ll get down the stairs.
Well, you started off with nothing,
And you’re proud that you’re a self-made man.
And your friends they all come crawlin’,
Slap you on the back and say, “Please, please.”
Clowns to the left of me, jokers to the right,
Here I am, stuck in the middle with you…”
http://www.superseventies.com/sl_stuckinthemiddle.html
november 30th, 2005 @ 21:25
McKinsey, McKinsey. Så synd om dem…