Rasputin och 35-åringen
10 januari 2004 | 3 kommentarer
Den 10 januari 1869 är den ”galne munken” Rasputins födelsedag, enligt Wikipedia. Det är nog bara en gissning, men låt gå för det. I så fall är det precis 135 år sedan han föddes.
Grigorij Jefimovitj Rasputin (efternamnet rimmar på Putin) var fattigpredikanten från Sibirien som i början av 1900-talet charmade sig in vid det ryska hovet som helbrägdagörare. Han påstod sig kunna bota kronprinsen Aleksejs blödarsjuka.
Tack vare en sällsam karisma och hypnotisk övertalningsförmåga vann han snabbt tsaritsans (drottningens) förtroende, och fick ett starkt inflytande över hur Rysslands siste tsar, Nikolaj II, styrde det olyckliga Ryssland under första världskriget (mot katastrofens rand, som det visade sig).
Så prästman han var, blev Rasputin berömd och beryktad för sina hejdlösa supfester och väldiga orgier med prostituerade och lärjungar – mest kvinnor ur Petersburgs överklass. Han har blivit en närmast mytologisk figur – den galne, intensivt brinnande mannen som kvinnor och män förbländas och förförs av, trots hans frånstötande yttre och svekfullhet; en lentungad psykopat som kan snärja vem som helst. Särskilt beskriver man hans mörka, brinnande ögon.
Till myten om Rasputin hör också hans gräsliga död. 1917 kom några adelsmän – nära släktingar till tsaren – överens om att ta livet av munken. Dels av politiska skäl, men kanske var ledaren för sammansvärjningen, furst Jusupov, också en försmådd älskare som ville hämnas.
Det påstås att Rasputin först proppades full med blåsyra, nog för att döda flera hästar, utan att det bekom honom. Jusupov sköt honom då på nära håll. Trots att Rasputin träffades i bröstet dog han inte; hans flydde, sköts igen i ryggen, släpades tillbaka, misshandlades svårt med en flera kilo tung hantel, men var forfarande vid liv. Mördarna fick släpa ut den björnstarke sibiriern på Nevas is och lyckades efter mycket besvär dränka honom i en vak.
Men en hel del av det som skrivits om Rasputin är propaganda, hävdar en del kritiker idag (BBC: Rasputin myth ’debunked’). Dokument, som hållits hemliga, visar enligt dem att bolsjevikerna demoniserade Rasputin och underblåste historierna om hans förfärlighet och dekadens för att rättfärdiga sin statskupp (i oktober 1917 – tsaren hade dock avsatts redan i den folkliga revolutionen i februari).
Och idag har Rasputin blivit – en senap. Sommaren 2003 flöt den här ryska plastflaskan med ”gortjitsa” in på Ekstastranden på Gotland. Är märket ”Rasputin” månne en extra stark och eldig senap? Eller rör det sig om dolda anspelningar om senap som potensmedel? (Se upp, viagra och renhorn, här kommer den ryska björnen!) Eller är den här förpackningen bara en i en samlarserie med personer ur den ryska historien (Tolstoj på majonnäsen och Gorkij på bittermandlarna)?
Alltnog: några veckor därefter, på hösten 2003, kändes det som om Rasputin-myten flöt upp ännu en gång.
Plötsligt gick 135-åringen igen i 35-åringen, som greps misstänkt för mordet på Anna Lindh.
35-åringen var förvisso inte predikant – men alla de andra egenskaperna fanns med. Från det att han greps den 16 september gav media, framför allt kvällstidningarna, oss bilden av en karismatisk mytoman från samhällets lägre skikt – en psykstörd missbrukare, bedragare och våldsman, bland annat – som samtidigt utan besvär gled omkring i den högsta sociteten som en uppskattad playboy-broder: (Expressen: ”Ett mycket välbekant ansikte bland överklassen på innekrogarna Laroy och Kharma vid Stureplan i Stockholm.”)
Detaljer från ett flexibelt sexualliv redovisades utan diskretion. Rubriker som ”Han log när han greps” och ”Han festade på kändiskrog under Anna Lindhs dödskamp” underströk bilden av en iskall psykopat, vilket han också sades ha kallat sig själv (Expressen: ”35-åringen: ’Jag är psykopat’ En mördare med många ansikten? Bilden av 35-åringen är lika mörk som mystisk.”) Allehanda påståenden om brott och skumma förehavanden redovisades.
Till och med den vilda blicken fanns där: ”I baksätet på polisbussen utanför Råsunda i går kväll var hans ögon skräckslagna och mörka. Det var ögon som skrämt slag på många.”
Och som kronan på verket: ”Han är bekant med kungabarnen” (Expressen, 17 september, dagen efter gripandet). Bingo!
(Expressen kan i samma artikel till och med berätta hur en ”kungavän gillrat en fälla” för att komma åt 35-åringen. Poliser ”rusade fram och övermannade honom”. Lyckligtvis behövde han dock varken käka blåsyra eller bada isvak i Stockholms ström.)
Fast Victoria dementerade att kungabarnen någonsin träffat mannen (19 september). Samma dag skrev Aftonbladet dock att ”Han var ytligt bekant med Madeleine”.
Och så visade sig ju 35-åringen dessutom faktiskt vara oskyldig till mordet – de brinnande ögonen till trots. Han släpptes den 24 september 2003. Vad av det som skrevs om honom som var sant, och vad som var propaganda är inte lätt att veta. Men det är uppenbart att även om en del var sant, borde det inte ha publicerats. Jag rekommenderar alla att klicka sig bakåt bland kvällstidningarnas länkar ovan, för att se vad som faktiskt skrevs under den där galna veckan i höstas.
Nog tycks det mig som om den behandling som 35-åringen fick för en normal människa skulle kännas ungefär som att först bli förgiftad, sen skjuten, sedan misshandlad, sedan skjuten igen och slutligen dränkt.
Men kanske 35-åringen är lika hårdfjällad som gamle Grigorij Jefimovitj. (Vad hände med Rasputins mördare, förresten? Tja, tsaren stoppade utredningen och mördarna skickades utomlands. Tänk om man kunde göra det med…)
Not: En intressant detalj är att även detta fall har sina försök att hemlighålla dokument för eftervärlden. Aftonbladet erbjuder sammanställningen Mordet på Anna Lindh: Läs alla artiklar – dag för dag. Där finns länkar till många artiklar under varje dag i tidningen.
Men bara från och med den 24 september – dagen då 35-åringen släpptes och 24-åringen Mijailo Mijailovic greps. För tiden från och med den 16 september till den 23 september finns en kort sammanställning (”Detta har hänt i mördarjakten”), helt utan länkar till Aftonbladets artiklar om 35-åring under perioden – till exempel inte artikeln ”Emma Sjöberg gick i skolan tillammans med 35-åringen”. Dessa får man i stället försöka hitta via sökmotorn Google.
Aftonbladets sökmotor kan nämligen inte heller hitta dessa artiklar. (Artikeln om Emma Sjöberg innehåller ordet ”Sandagymnasiet” – en sökning hos Aftonbladet ger en enda träff, på en helt annan sida. I artikeln om 35-åringens ytliga bekanstskap med kungabarnen finns ordet ”kungakretsarna” – Aftonbladets sökmotor ger inga träffar på denna sökning. Ordet ”paradvåning” från samma artikel ger 12 träffar – ingen leder fram till artiklarna om 35-åringen.) Jag har svårt att se någon annan förklaring än att Aftonbladet instruerat sin sökmotor att inte indexera dessa artiklar. De kan då inte hittas av sökningen. De finns dock kvar i systemet – än så länge.
Länkar: The home of Rasputin
Nordisk familjebok
about.com: The Murder of Rasputin
Radzinsky: The Rasputin Files hos amazon.com
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Kommentarer
3 kommentarer to “Rasputin och 35-åringen”
Kommentera
januari 10th, 2004 @ 17:16
Det verkar inte som Aftonbladet har spärrat sidorna avsiktligt, utan det verkar mest vara inkompetens. Gör man sökningar på andra ”unika” namn från t.ex dagens nyhetsskörd får man inte heller några svar. Söker man på ”Göran Persson” så får man INGA svar. Jag får även inte fram några nyare artiklar än från september förra året, så min gissning är att Convera/Aftonbladet totalt skiter i den ”tjänsten” numera.
mars 16th, 2004 @ 19:26
Tänkte bara påpeka att om du vill få fram gamla artiklar från Aftonbladet, gå då in på Arkiv & sök, sen ”Klicka för äldre datum” och så skriver du in exempelvis 2003 17 september.
januari 20th, 2005 @ 09:40
Om du hade varit anklagad för mord tror jag nog att du uppskattat om folk INTE kom ihåg dig osm Anna Lindhs mördare, när det visat sig att det inte var du osm gjort det.
Förövrigt tycker jag att du borde kolla upp lite bättre källor angående Rasputin och framför allt hans död. Den historia du framhåller är delvis mördarnas version – som flera gånger blivit motbevisad. Som vi alla vet, ingen är övermänsklig – vi är ju trots allt bara människor. Eller hur?