Fars dag 2012. I don’t remember getting older. When did they?
11 november 2012 | 4 kommentarer
Av en slump råkar jag hamna vid huset där jag bodde med pojkarna när de var små och när dottern föddes.
Det var länge sen sist. Jag bestämmer mig för att ta en extra titt och svänger runt hörnet, in på gården. Och får en chock.
De klena träden som planterades invid de då nybyggda husen, de späda små plantorna är nu mäktiga träd var kronor sträcker sig högt över taknocken på fyravåningshusen.
Jag känner det rent fysiskt. Som en stenhård spark i magen. Kroppen drar ihop sig och jag får svårt att andas. Hur kan de ha blivit så stora? Visst förstod jag att de borde ha växt en aning. Men … Var det så länge sedan? Är jag så gammal??
Jag minns särskilt hur en av plantorna vek sig ända till marken i en höstlig storm. Det brast inte, men det la sig vågrätt. Jorden under rötterna hade spolats bort och det sjönk ner och tippade över. Men det överlevde. Sedan stagades de upp med ännu grövre stavar. Ny jord förankrade det.
I flera dagar sitter paniken kvar. Snälla, låt det inte gå så fort! Tiden bara rusar iväg. Den kommer aldrig tillbaka och så mycket är redan försvunnet. Tårarna väller upp; jag blir arg på mig själv att jag inte minns detaljerna kring hur det var, hur det kändes, vad vi gjorde, när de var små. Jag är så rädd för tidens gång. Gång? Det är ju ett sprinterlopp.
Som Tevye i ”Fiddler on the roof” plötsligt inser när han ser sina barn giftasvuxna. ”Is this the little girl I carried, is this the little boy at play? I don’t remember growing older. When did they?”
Och långsamt, långsamt, växer en annan insikt fram.
Träden. Det är ju mina barn som har växt så där.
Nu är de stora, starka. Har rotat sig. Behöver inte längre bindas fast och stagas upp (särskilt mycket, och helt släpper jag dem förresten säkert aldrig). Sträcker sig mot himlen, långt ovanför mig själv.
De är politiskt engagerade, de är smarta, de är underbara och jag älskar dem gränslöst. Och även om jag kan sakna det där som försvunnit: småbarnslockarna, leksakerna, att hålla dem i famnen när man åker nerför den branta kanan i lekparken …
… så finns det andra saker att glädjas åt. Och vara otroligt stolt över.
Att den förste bryter genusmönstret i sitt yrkesval. Att den andre får stipendier för sin konst. Att den tredje ger mig tuffa matcher i frågesport och vet vad Bolzmannhjärnor är. Att alla tre är engagerade i samhället, politiken och samtiden. Vilket behövs om vi ska få ordning på den här jävla jorden nån gång. De. Vi.
De.
Tack D, H, och S.
/Fars dag, anno 2012.
Bilder överst: eilonwy77, schoeband och Lio-photo /flickr under cc-licens.
Bild underst: Helmetti /flickr under cc-licens.
Kategori: Tidens gång
Kommentarer
4 kommentarer to “Fars dag 2012. I don’t remember getting older. When did they?”
Kommentera
november 11th, 2012 @ 20:56
Idag shoppade jag med (nästan) fyraåringen. Hon sjöng ”tänk om jag hade en katt…” hela tiden vi gick omkring i affären meden jag tänkte att måtte detta aldrig ta slut.
november 11th, 2012 @ 23:42
Häromdagen fick jag en insikt. Tiden går inte – den kommer. Om jag kan ändra tankeflödet och tänka att jag hela tiden får ny tid och att tiden ligger framför mig och inte bakom, då blir livet lättare och mer spännande att leva!
november 12th, 2012 @ 00:06
Ja! Just så!
november 12th, 2012 @ 08:59
Så fint skrivetJonas! Jag kommer i håg träden och jag kommer i håg din omsorg om barnen:)! Det bästa med allt är ju att omsorgen har visat sig leda till precis vad man önskar sig när de är så där små. Att de ska växa upp, våga vara som de själva vill,ta för sig av livet och försöka göra jorden och livet ännu bättre! Du harlyckats !! Kram o ta vara på stunden!;)