Mer om hur planekonomin går igen
3 mars 2014 | Ingen har kommenterat än
Om du tyckte det var intressant med hur planekonomin går igen i vårt mätnings- och styrningsbesatta samhälle idag, finns det mer att upptäcka.
”Vi kan kontrollera allt som sker. Vilken traktor som är på vilket fält, hur djupt föraren plöjer eller hur mycket han skördar, bränsleförbrukningen, vilken jordmån det är just på detta fält, hur mycket regn som fallit…. Allt mäts och kommer in till de här servrarna och vi kan sedan se det på våra skärmar, säger Jevgenij Radovenjuk.”
Det är ingen nitisk tjänsteman i det sovjetiska planministeriet som säger det här – utan en direktör i ett svenskt företag, som köpt upp jordbruksmark i Ukraina.
”Datoriseringen har inneburit att 140 anställda dagligen sitter med sin laptop och knappar in allt från dagsaktuell väderrapport till det som sker på fälten.”
Arbetet styrs sedan från ”skärmar i Stockholm”.
I de flesta sammanhang är övervakning och styrning av vad vi gör på och via nätet en het potatis. Blotta misstanken om övervakning, kontroll och styrning brukar vara nog för att trigga en opinion – eller åtminstone en kritisk ryggmärgsreflex från media.
Men av någon anledning gäller det inte arbetslivet. I SvDs reportage från jordbruksföretaget i Ukraina (Skördetid i det korrumperade landet, 11 nov 2012) finns inte ett uns av kritik mot en totalövervakad arbetsdag.
När jag pluggade öststaternas ekonomi gick en hel del tid gick åt att studera hur sovjetmakten försökte lösa jordbrukets problem genom stordrift: det kallades sovchozer och kolchozer, jordbruksföretag där bönderna i princip bara var anställda. Då fick vi veta, att man måste låta bönderna bli egenföretagare för att höja effektiviteten.
Dagens fjärrstyrda jordbruksföretag – utan enskilda bönder som ägare – verkar förvisso ha gjort flera moderniseringar i byarna och ordnat en begagnad skolbuss. Men det är lustigt hur identiskt det är med hur man ursäktade sovjetmakten: den har ändå satsat på skolan och grundläggande välfärd …
Ukraina är förvisso genomkorrupt, och jordbruket ineffektivt. Men är det inte lite märkligt att man försöker lösa det med metoder som skulle fått Stalin att hicka av glädje: total övervakning och extrem stordrift?
Och att vi man inte ställer ens en liten kritisk fråga?
Arvet från sovjetregimen har för övrigt på en punkt underlättat företagets satsning på total digital kontroll, framgår det av intervjun med företagets vd Jens Bruno.
– Av tradition är de äldre vana att fylla i blanketter, konstaterar han.
Intressant läsning är också boken Kloge hænder – alltså ”Kloka händer” – med undertiteln Ett försvar för hantverk och yrkeskunnande av Mattias Tesfaye, dansk murare.
Så här omtalas boken av Merete Mazzarella i SvD (16 jan 2014):
”De senaste decennierna har utvecklingen däremot gått åt fel håll, menar Tesfaye. (…)
Problemet är en modern managementkultur med ledare som ingenting vet om arbetets innehåll och som i första hand är inställda på att kunna spara genom nedskärningar. De föreställer sig att manuellt arbete – exempelvis städning – inte förutsätter något yrkeskunnande utan kan utföras av vem som helst. (…)
Samtidigt används oceaner av tid – både de anställdas och ledningens – för att administrera, dokumentera, evaluera, registrera, arkivera och kontrollera. Ja, det är för alla de senare uppgifterna snarare än för det egentliga jobbet man nyanställer. Det kan tyckas paradoxalt men det verkar faktiskt vara ett av Lenins motton som gäller i modern marknadsekonomi …”
Handfast försvar för praktisk intelligens
Inledningskapitlet går att ladda ner i pdf-format (12 sidor) från danska förlaget Gyldendals.
Läs också om övervakningen i det svenska arbetslivet: ”Den som är ärlig har ingenting att dölja”.
Kommentarer
Kommentera