Hopp och framsteg i Ryssland
19 november 2004 | 1 kommentar
När man återkommer till en plats med tre-fyra års mellanrum ser man väldigt tydligt vad som ändrats.
Under sjuttio- och åttiotalen var jag ett flertal gånger i Sovjet. Efter kommunismens fall kom jag tillbaka första gången i nitten av nittiotalet.
Det var en chock. Jag kom till Petersburg direkt från Lettland. I Riga hade jag mött ett samhälle som redan hade moderniserats snabbt. Man byggde nytt, renoverade gammalt, affärerna var välfyllda och på gatorna körde nya västerländska små- och mellanbilar.
Sen kom jag direkt till Petersburg. Där stod hus och förföll till och med på paradgatan Nevskij Prospekt. Det var ont om nästan alla varor i affärerna (utom sprit). Den lilla källarbutiken jag handlade i var egentligen en elektromekanisk verkstad; i fönstren stod egendomliga instrument och samlade damm, men huvudverksamheten var att sälja sprit och läsk och några enstaka matvaror. Vägnätet underhölls inte; på vissa gator existerade knappt höger- eller vänstertrafik – flottan av gamla sovjetiska Moskvitj och Lador kryssade hit och dit över vägbanan för att undvika groparna. Taxibilarnas stötdämpare var helt utslitna. Tvingades de köra över ett hål flög man upp ur sätet och slog huvudet i taket, för att sedan dråsa ner på det stenhårda, nedsuttna sätet.
Få fick ut några löner. Men medan livet var ganska dystert för de flesta, fanns en liten grupp som höll på att bli alldeles orimligt, oanständigt rika. De kändes igen på sina svarta Mercedesar med tonade rutor – det enda som fanns på vägarna jämte de gamla sovjetiska vraken. Inget däremellan – inga små oplar, folkvagnar eller toyotor. ”Klyftorna blir bara större och större”, klagade mina bekanta.
Det var rätt dystert.
II.
Jag kom tillbaka några år senare, i början av 2000-talet. Då kunde man se tydliga tecken på att det blev bättre. I alla butiker och fönster satt lappar om ”Sökes”: medarbetare, kock, kassörska. Man började se en del västerländska små- och mellanbilar – Opel, Volkswagen, Toyota – bland de gamla sovjetiska. Ett och annat kafé började dyka uppp.
Och i boklådorna fanns det plötsligt en uppsjö av moderna, påkostade pedagogiska böcker för barn: Så fungerar datorer, Engelska för barn. Hela det engelska förlaget Dorling Kindersleys katalog av aptitliga foto-uppslagsverk för barn var plötsligt överatt till ryska.
Det var för mig ett säkert tecken på att en medelklass trots allt höll på att växa fram. För när en grupp människor börjar få det bättre, är som regel det första de lägger pengar på just sina barns utbildning. De ska få det bättre än vi haft det, tänker man. Och så satsar man på att ge dem de bästa förutsättningarna – helst ett försprång över de andra skolbarnen.
III.
Nu – ytterligare ett par-tre år senare – har ett par helt nya typer av butiker dykt upp i rätt stort antal i Peterburg; butiker som inte fanns där för några år sedan.
Förutom spelhallarna (som jag skrev om i en tidigare notis) finns plötsligt en hel mängd butiker som till rimliga priser säljer bosättnings- och heminredningsprylar i läcker, modern design: läckra vaser, serveringsfat, ljusstakar, eleganta servetter, förkläden, brickor, snygga knivar. Allt importerat, inget rysktillverkat. Kort sagt sånt som vi i Sverige köper på Duka eller Granit eller Lagerhaus eller kanske IKEA.
I dessa butiker – som regel välbesökta – kunde man se exakt vad den växande medelklassen nu har råd att lägga sitt överskott på. Barnens framtid är tryggad; låt oss nu unna oss att få det lite snyggt omkring oss!
Att det också växt fram spelhallar och hur många caféer som helst torde vara tecken på samma sak: nu har människor ett litet överskott att använda (även på idiotiska saker som enarmade banditer).
Fortfarande finns det en del snuskigt rika, som handlar i ”sina” superexklusiva, svindyra butiker. Men klyftorna verkar inte ökar så dramatiskt som tidigare.
Åtminstone i de stora städerna går det alltså framåt. Fast på landsbygden, säger O, är det lika fattigt och outvecklat som förut.
Ändå ger det ett visst hopp. Saker blir bättre. Hur stora problem Ryssland än har – inte minst politiska – finns det anledning att vara optimistisk.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Kommentarer
En kommentar to “Hopp och framsteg i Ryssland”
Kommentera
november 25th, 2004 @ 16:53
Kul att höra!
Jag har inte vågat mig tillbaka till Ryssland sedan 1997 när jag senast var i Moskva. Bodde där 1992-93 som 10-åring och att återse stan några år senare var deprimerande. Det enda nya som byggts då var kyrkor, köpcentra och McDonalds, folk bodde lika uselt som tidigare. Kanske åker jag dit igen nån gång i framtiden.