Tulipanaros: lätt att säga, svårt att fusionera
4 juli 2002 | Ingen har kommenterat än
”When AOL bought Time Warner for $106 billion in 2000, many saw history in the making… [–––] It was the ultimate synergy triumph, or so it appeared. Since then, new CEO Richard Parsons has admitted that the synergies were oversold; Time has not even been able to get its AOL e–mail to work properly”, skriver Newsweek i artikeln ”The Giants stumble” – Jättarna faller – en förödande saklig kritik av de senaste årens fusionsvåg.
Det här tangerar temat för en artikel som jag länge skrivit på för Kornet: hur vi konstant tycks underskatta komplexiteten, omfånget och därmed också kostnaderna för de nödvändiga ”administrativa” delarna i även (skenbart) tämligen enkla tekniska system.
Newsweek ser samma fenomen i verksamhet i ”merger mania”: de senaste årens våg av företagssammanslagningar har inte in friat löftena om rationaliserings– eller produktivitetsvinster. Sammanslagna företag går som regel sämre än konkurrenter som inte fusionerat (några undantag finns).
”It can sound so simple: just combine computer systems, merge a few departments, use sheer size to force down the price of supplies, and the merged giant should be more profitable than its parts. Alas, it fails to work out that way more often than not.”
Vid fusionerna finns förstås ytterligare en faktor vid sidan om teknisk blåögdhet: snöd vinning för de direktörer som får mångmiljonbelopp i bonus för att affären genomförts (inte för att den skapat infriat några löften).
”Merger mania created millionaires but made millions more poorer”, skriver Guardian i sin granskning.
”When boo.com, run by an ex–model and ex–poet, blew £80m selling fashions on the internet that nobody wanted every one laughed; its funds were provided by wealthy individuals who would not miss the odd million. But another 6% off Vodafone, as happened yesterday, is less funny; it affects almost everyone in Britain who is saving for old age via a pension.”
(Londonbörsen sjönk sådär 500 miljarder – en halv biljon kronor – i värde igår.)
Och tekniken bidrog till att aktiekurserna blåstes upp upp till orimliga nivåer, enligt Guardian:
”The effect was exaggerated by the growing amounts of money invested in tracker funds – funds that simply replicate the market rather than try to pick winners and losers. Tracker funds are driven by computer programmes and their influence helps explain why the shares of nine ”new economy” companies, such as Freeserve, Psion, Baltimore Technologies were so inflated that they entered the FTSE 100 in March 2000, replacing reliable–but–dull companies such as Associated British Foods and Scottish & Newcastle. Eight of the nine have subsequently been relegated and, on any traditional investment measure, most should never have been there in the first place.”
Men gör det nåt om kurserna faller? Är det inte bara låtsaspengar i alla fall?
”It was almost too good to be true: while executives were receiving millions, no one seemed to be bearing the cost.” skriver Paul Stiglitz (Nobelpristagare i ekonomi) också i Guardian, men konstaterar: ”It was a mirage.”
Hans Schenk vid universitetet i Tilburg uppskattar i Newsweek att av de totalt 9 biljoner dollar som spenderades på fusioner mellan 1996 och 2000 var 5,8 biljoner antingen bortkastade, eller bidrog till att förstöra välstånd. Angus Knowles–Cutler vid Deloitte & Touche i London studerade 40 problemföretag; hälften hade problem på grund av fusioner som gått snett. “This is costing the world billions and billions,” säger han i Newsweek.
Hmm, snart semester. Ska försöka få den där artikeln – och de andra – skrivna.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Kommentarer
Kommentera