Näver – säg näver igen
26 april 2004 | 2 kommentarer
Jag har lyckats avsluta föreläsningarna i förtid genom att ge studenterna en lång uppgift. Nu rusar jag nerför Novgorods gator, mot Kreml, för att hinna till stadsmuseet.
Det är bara en kvart kvar av öppettiden när jag är framme, vilket en stadig ryska i dörren barskt påpekar. Jag vet, säger jag och tränger mig snabbt förbi.
– Ni hinner möjligen se ikonerna på andra våningen, säger nästa dam som spärrar vägen. Fina ikoner. Andra våningen.
– Nej, säger jag. Jag är här för att se näverbreven. Jag läste om dem första gången för femton år sedan. Sedan dess har jag längtat efter att få se dem i verkligheten. Jag har kommit ända från Sverige och idag är min enda chans.
Damerna blir plötsligt som omvända. – Åh, ni känner till näverbreven? Men välkommen, välkommen, den här vägen. Plötsligt är de inte alls lika angelägna att gå hem.
I Novgorod, redan för tusen år sedan, skickade människorna också täta meddelanden till varandra – precis som hos oss, ofta flera gånger om dagen. Men inte per SMS eller mejl; istället skrev de på små näverbitar, som överlämnades av budbärare. En bonde skriver till sin hustru: Kan du skicka ut en ny skjorta till mig här på åkern? En förman meddelar godsägaren: Nu har vi skördat rågen. En nybliven änka till sin bror: Boris är död, Gud hjälpe mig och barnen. En Novgorod-bo till en släkting: Flytta hit – brödet är billigt här.
Mikita skriver till Uljanitsa: Bli min hustru. Gift dig med mig. Jag vill ha dig och du vill ha mig. Mannen som berättade att du älskar mig är Ignat Moisiev.
Av en geologisk slump har den lufttäta leran under Novgorod räddat tusentals av dessa små näverbitar från förruttnelse.
Näverbreven i Novgorod är inte de enda texter från tidig medeltid som bevarats.
Men nästan alla andra texter är officiella: krönikor, regentlängder, gravskrifter, kungars proklamationer och lagar. Tillrättalagda versioner från överheten.
Näverbreven är unika eftersom det är vanligt folk som talar. Här läser man de förnumstiga råden från en svärmor till sin nyblivna svärdotter: du ska lägga mjöl i den bingen, kött ska ligga där, med fisk ska du göra så.
Här finns näverbitarna där lille Onfim övat sig i att skriva bokstäver – och ritat av sig själv i marginalen. ”Jag är ett monster” har han skrivit. Jag tittar på bilden. Det är precis samma sorts huvudfoting som min dotter ritar.
Jag står framför montrarna i muséet och tänker att jag måste kopiera texter, notera årtal, anteckna fakta.
Jag tar upp min handdator. Då ser jag plötsligt framför mig bilden av arkeologer som om åttahundra år gräver fram de ömkliga resterna av en Palm V.
Vad kommer eftervärlden att kunna läsa av våra vardags- konversationer? Vad kommer de att förstå av hur vi levde, kände och tänkte? Inte mycket. Mejl och SMS kommer att vara försvunna sedan länge. Hur lufttät lera Palmen än packats in i, kommer man inte att kunna få fram informationen som en gång fanns i den.
Sakta fäller jag ihop locket till handdatorn och stoppar den i fickan. Jag ska försöka att bara minnas i stället.
Kategori: Språk
Kommentarer
2 kommentarer to “Näver – säg näver igen”
Kommentera
april 26th, 2004 @ 20:38
Ibland står tiden stilla…
april 26th, 2004 @ 20:47
Intressant! Tack för inlägget!