Finska vinterkriget 65 år idag
30 november 2004 | 3 kommentarer
Den 30 november 1939 – för exakt 65 år sedan idag – startade finska vinterkriget. Stalins Sovjet hade krävt att fä använda finska Hangöudd som flottbas, och få byta till sig vissa områden i Karelen och vid Petsamo, mot områden i Östkarelen.
När förhandlingarna strandat, anföll Sovjet Finland med överläsgsna stridskrafter.
Men de ryska trupperna var inte rustade och tränade för vinterkrig i skog och mark. De avancerade i kolonner, bundna till de smala skogsvägarna.
Därför kunde finländarna, under ledning av fältmarskalken Gustaf Mannerheim, slå tillbaka med en synnerligen effektiv gerillakrigföring (som kom att heta motti-taktiken på finska). Man föll kolonnerna i ryggen, skar av deras förbindelser bakåt, attackerade dem från sidorna och splittrade förbanden i mindre grupper, som nedkämpades en efter en.
En taktik som under Irakkriget nog kunde ha tillfogat USA allvarliga skador, om den irakiska krigsmakten förmått använda den mot invasionsarméns långa försörjningskolonner. (Med reservation för att det nog är svårare att gömma sig i öknen än i en snöig granskog.)
Tack vare taktiken (och lika delar perkele och sisu, i alla fall enligt myten) vann finländarna en rad förintande segrar – vid Tolvajärvi och Ägläjärvi norr om Ladoga och vid Suomussalmi och Raate.
Trots det tvingades man i mars 1940 till en fred på Sovjets villkor, och Karelen utrymdes. Och ett drygt år senare, i juli 1941, försökte Finland – som Tysklands allierade – ta tillbaka områdena i det så kallade fortsättningskriget.
Finska vinterkriget – Sovjets anfall på Finland 1939 – fanns aldrig med i de sovjetiska historieböckerna, eller i folks medvetande. ”Den där … situationen med Finland”, sa Serjozja till mig en gång i Petersburg.
En släkting till honom hade slagits i Finland, visade det sig. Men att det var ett krig, att Sovjet hade anfallit – det hade släktingen aldrig förmått berätta, eller Serjozja aldrig kunnat greppa. Hela saken var ordentligt nedtystad i efter kriget. Att förlusterna var så pinsamt stora var säkert ett skäl. Däremot var förstås fortsättningskriget – ”de finska fascisternas angrepp på Sovjetunionen” – väl behandlat i historieböckerna.
Vinterkriget har gett ett ord som gått även till den muntliga historien: Molotov-cocktail.
Vjatjeslav Molotov var Sovjetunionens utrikesminister. En molotovcocktail är ett enkelt men effektivt vapen; en flaska med en brännbar vätska och en trasa i halsen. Man tänder eld på trasan och kastar flaskan som exploderar med ett eldmoln när den krossas, mot till exempel en rysk stridsvagn. Eller mot ett amerikanskt truppfordon i Irak.
Utan att bli gerillaromantiker, vill jag idag ändå gärna föreslå en skål för en taktik som fick en överlägsen krigsmaskin på knä.
Gud give att vi inte hamnar i en sådan situation – men skulle vi göra det, skulle jag mycket hellre vilja ha ett försvar som bygger på ett gevär och en molotovcocktail i varje buske – än ett högteknologiskt försvar som inte funkar.
En skål i sådan här, mer fredlig Molotov-cocktail som i flaskan ovan: färdigbladad rom och kola i pastischerad sovjet-kitschig femtiotalsdesign – komplett med stridskarta över Armégrupp Norrs operationer på Leningrad-Novgorod-fronten på baksidan, och en kapsyl med ring a la handgranat. Inköpt i Novogorod år 2000, och ett av de första riktigt snygga och påhittiga exemplen på post-sovjetisk design jag upptäckte.
Skål för en framtid där fler dödliga vapen knådas om till snyggt designade drinkar.
(Fler ryska flaskor på Blind Höna: se Den lille Putin.)
Länkar hos wikipedia:
Finska vinterkriget | Fortsättningskriget | Molotovcocktail | Vjatjeslav Molotov | Mannerheim
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Kommentarer
3 kommentarer to “Finska vinterkriget 65 år idag”
Kommentera
december 1st, 2004 @ 09:29
Gerillataktik/krigföring innebär att fienden vunnit och erövrat det territorium man slåss på, och att de egna styrkorna är mycket irreguljära. Några exempel på detta är Titos partisaner (även om han inte var den ende partisanledaren).
Finnarna slogs däremot på territorium, utan att ha förlorat och med sina reguljära trupper. Det var helt enkelt innovativ taktik, precis som de tyska luftlandsättningstrupperna eller brittiska SAS.
december 1st, 2004 @ 10:20
Okej; gerilla-liknande kanske man kan säga? ”Rörlig strid av talrika mindre förband, vilka under lång tid utför sabotage och eldöverfall … Gerillakrigföring är den i militär styrka underlägsnes metod” (ne.se)
Ryska soldater som så småningom nedtecknade sina minnen från vinterkriget upplevde det verkligen så. Man anfölls helt oväntat av folk man inte såg, som sedan var som uppslukade av skogen.
Fast visst hade de två krigen också andra inslag, med befästningar och mer konventionell strid.
december 1st, 2004 @ 13:09
Seså, spring nu iväg och hyr filmen ”Framom främsta linjen” som släpps på DVD idag (1 Dec).
http://www.framomframstalinjen.fi/
Det blir lätt min onsdagsförströelse iallafall.