Charles Ives – den ursprunglige mashup-artisten
18 maj 2006 | 4 kommentarer
Fantastisk valuta för pengarna: gå och hör filharmonikerna framföra Charles Ives fjärde symfoni på Stockholms konserthus ikväll (18 maj) om ni bara kan! Dubbla dirigenter på scenen! Extra orkester uppe under taket! Theremin! Extra slagverkare på körläktaren! Kvartstons-omstämt piano! Flera musikstycken på en gång, för priset av ett!
Det brukar sägas att Charles Ives pappa, George Ives, som var ledare för en mässingsorkester, gärna experimenterade med att låta två orkestrar passera varandra – spelandes olika musikstycken. Möjligen gjorde det ett starkt intryck på lille Charles, för i hans musik klingar det ofta två eller ännu fler stycken samtidigt. I olika tempi, olika tonarter och olika rytm. Det är musik som jäser och bubblar; gång på gång stiger brottstycken av melodier som man väl känner igen upp till ytan, för att sedan sjunka tillbaka, symfoniorkestern överröstas regelbundet av en förvriden promenadorkester … Det är alldeles hejdlöst, och eftersom den framförs oerhört sällan, och eftersom den är så mycket bättre live än på skiva – gå och lyssna!
Ives måste ha varit den ursprunglige mashup-artisten. Han använder regelbundet delar från populära marscher, slagdängor och psalmer. Men när dagens mashup-artister lägger ihop två eller fler låtar som är harmoniskt och rytmiskt lika, var Ives mycket djärbare redan för hundra år sedan. I hans musik trängs bitarna med varandra, skaver, tränger undan, krockar och bucklar till varandra rejält.
Det märkligaste med Ives musik är ändå att den skapades alldeles i början av 1900-talet. Alldeles solo skrev han musik som var många årtionden före vad hans samtida gjorde. Men de visste inget: i stort sett skrev Ives för byrålådan.
Både tredje och fjärde symfonin fick inte premiär förrän ungefär fyrtio år efter att de komponerats.
Jag blir lite tagen av den våldsamt dunkande och malande andra satsen. Så där är det inne i mitt huvud, tänker jag. Så där är livet. En massa saker som pågår samtidigt, och inte är det vackert och harmoniskt. Och så slutar det helt abrupt, bara stängs av liksom. (Men så kommer följer tredje satsen, en nästan alldeles traditionell stråkfuga.)
Det finns ett pris för att få höra Ives dock: du måste höra en alldeles utomordentligt tråkig pianokonsert av Brahms, före paus. Men till och med det är det värt. (Om du vill gå, försök få biljett på balkongens vänstra sida. Då ser du både fjärrorkestern under taket och extraslagverkarna på körläktaren bra. Finns på ticnet)
Länkar: www.charlesives.org. Det finns real audio-filer i musikbiblioteket att lyssna på. Tips: Orchestral Set No. 1, Three Places in New England, andra delen, ”Putnam’s Camp, Redding, Connecticut”.
Charles Ives på Wikipedia
Kategori: Musik
Kommentarer
4 kommentarer to “Charles Ives – den ursprunglige mashup-artisten”
Kommentera
maj 18th, 2006 @ 12:22
Det skulle vara bra att se (och höra) om jag bott i Stockholm. Men jag bor inte där, så det får väl bli TV istället. Jag bara önskar mig kunna se Carola inte bli antagen till Melodifestivalens final.
maj 18th, 2006 @ 19:35
wow – ja, Ives är häftig! Efter min döda jazzpappa (har du läst min blogg på sistone så har du sett att jag skrivit hela storyn om honom) hade jag alla möjliga Ivesplattor – vinyl förstås – och har lyssnat mycket på honom!
Du har verkligen rätt – det är skithäftig musik…
Men har du då hört nåt av George Russell??
Jag hörde ett par kompositioner av honom häromdan med några av sveriges bästa musiker – oerhört häftigt! ”african games” tex…eller ”It is about time”…eller ”So what”…
maj 24th, 2006 @ 16:24
Håller med, den var fantastiskt kul, mycket bättre än man trodde när man först hörde den på skiva.
Fast du glömde kören 🙁
Jag står mitt i bilden högst upp till höger 😉
maj 24th, 2006 @ 22:11
Per: vad roligt – jag har fler (lite skarpare!) bilder från konseren som kommer till Flickr så småningom!