Margaret Atwood: Hag-Seed
19 februari 2018 | Ingen har kommenterat än
Faktiskt. Margaret borde få Nobelpriset. Annars är det en skandal av ibsenska dimensioner.
Hag-Seed är en briljant tilldiktning till Shakespeares Stormen. Som jag har påpekat tidigare har Atwood en stark förkärlek för meta-berättelser: flera av hennes böcker har andra (fiktiva) böcker inuti sig, som på raffinerade sätt återspeglar eller kommenterar den yttre handlingen. Insprängd i Den blinde mördarens berättelse om och av den åldrade Iris, finns till exempel kapitel från hennes (uppdiktade) syster Lauras (uppdiktade) roman.
I Shakespeares Stormen har huvudpersonen Prospero tvingats i exil av sin svekfulle bror Antonio. När Prospero får en chans att hämnas, gör han det genom att sätta upp ett skådespel i skådespelet. Med hjälp av luftanden Ariel, som i praktiken är regissörens Prosperos special effects-operatör, frammanar han illusionen av en fruktansvärd storm. Antonio och han sällskap luras av bländspelet och tror att de lidit skeppsbrott på Prosperos ö. Där dras de sedan in i Prosperos planerade hämnd: som marionettdockor dinglar de i hans trådar.
I Hag-seed är huvudpersonen teaterregissören Felix, som förråtts av sin svekfulle kompanjon Tony. Hans exil är en tjänst som teaterpedagog i ett fängelse: grovt kriminella får sätta upp Shakespeare i ett rehabiliteringsprogram. När tillfället öppnar sig för Felix att hämnas låter han fångarna sätta upp … Stormen. Han sätter sig själv rollen som Prospero, för att snärja Tony och hans anhang i lika intrikata illusioner.
Så Felix liv och öde i Atwoods text blir en spegelbild av Prosperos liv och öde i Shakespeares pjäs. Så vi har tre sammanlänkade nivåer: Atwoods text, Shakespeares berättelse inuti den, och Properos skådespel inuti Stormen …
Men om det verkar krångligt är det inte det minsta krångligt att läsa. Atwood skriver med sådan elegans och lätthet att man kan njuta fullt ut av berättelsen utan att egentligen reflektera över hur intrikat den är konstruerad. Det är spännande, roligt, insiktsfullt, och rörande – särskilt i behandlingen av de båda Mirandorna: Prosperos dotter och Felix dotter.
För många, många år sedan såg jag Stormen som en friluftsuppsättning på Torekällberget i Södertälje. Lars-Göran Persson gjorde Ariel. Det var ett ovanligt val, eftersom han var tämligen atletisk, och vindanden Ariel brukar framställas som något tunt, eteriskt. Men LGP gick på tå, vibrerade (bokstavligt) av kraft – och hade en blå badmössa på huvudet. I boken klär Atwood/Felix sin Ariel i … blå badmössa! Och den dömde brottslingen som spelar Ariel ser jag också framför mig som en ganska tuff bit.
Över huvud taget är scenografin och ”special effects” en viktig del i storyn. Om man gillar teater och scenografi det allra minsta kommer man att älska Hag-Seed. Och är man intresserad av pedagogik finns här en rad intressanta saker. Hur Felix motiverar fångarna: Bland annat får de bara använda svordomar som finns i texten. Därav titeln: Hag-Seed.
Atwoods bok ingår i förlaget Hogarths serie med omdiktningar av åtta Shakespearepjäser. Jeanette Winterson gör om En vintersaga. Jo Nesbø gör en moden noir-deckare av Macbeth. Gillian Flynns version av Hamlet kommer 2021 …
Jag har svårt att se att någon av dem skulle toppa Atwoods eleganta parafras, pastisch och parabel.
Kommentarer
Kommentera