Southern reach
13 februari 2018 | Ingen har kommenterat än
Ingen kan förstå vad Area X egentligen är. En anonym kuststräcka har spärrats av på ett obegripligt sätt som trotsar fysiska lagar. Är det aliens som landat? Vad händer egentligen med expeditionerna som skickas in i området? Och de få som kommer tillbaka, varför har de tappat minnet?
Jeff Vandermeers Southern Reach-trilogi – böckerna Annihilation, Authority och Acceptance – är ett fascinerande och ambitiöst försök att gestalta något verkligt främmande, nästan obegripligt. Här är inget så enkelt som en humanoid som kliver ur ett rymdskepp och säger nåt på ett språk som bara kräver lite jobb att tolka.
Bitvis är det spännande. Och snart blir första delen en actionfilm med Natalie Portman och Tuva Novotny. Men slutintrycket av böckerna är trots allt lite …”wtf was that all about?”. En aning ”overthunk”.
Roligt att Vandermeer i slutnoterna nämner Tove Janssons muminböcker (!) som en viktig inspirationskälla – särskilt Trollvinter. Men i beskrivningen av fyren och fyrvaktaren, vilka båda spelar en central roll i Vandermeers story, spökar allt Moominpappa at Sea. (En lång essä om Pappan och havet finns här!).
Många har sett parallellerna till ”zonen” i Arkadij och Boris Strugatskijs Picknick vid vägkanten, som blev filmen Stalker i Andrej Tarkovskijs regi. Men del två – Authority – har en annan definitiv parallell i bröderna Strugatskijs Snigeln på sluttningen. Det är en svart satir över byråkratin inom en forskningsstation utanför en lika mystiskt område (skogen).
”Peretz, who works at the Administration, wants to visit the Forest. Candide crashed in the Forest years ago and wants to return to the Administration. Their journeys are surprising and strange, and readers are left to puzzle out the mysteries of these foreign environments. The Strugatskys themselves called The Snail on the Slope ’the most perfect and the most valuable of our works’.”
Och så har vi ju Stanislaw Lems Solaris, som också filmatiserades av Tarkovskij! Ytterligare en forskningsstation utanför en mystisk, obegriplig plats (här synbarligen en egen planet, möjligen ett enda stort levande väsen). Och där huvudpersonen, psykologens, främsta intresse också är expeditionsmedlemmarna snarare än miljön. Och där det främmande objektet också (liten spoilervarning här!) kan läsa av observatörernas hjärnor, från dem skapa levande kopior av människor och få dem att dyka upp på stationen …
Vandermeers Area X är en helt egna skapelse. Men det är intressant att se hur tankegods som sf-författare i östblocket laborerade med för femtio år sedan har fått ny skepnad.
Annihilation finns nu på svenska, som Avgrund.
Kommentarer
Kommentera