Georges Saunders: Lincoln in the Bardo
13 mars 2018 | Ingen har kommenterat än
Abraham Lincoln är inte huvudpersonen i Lincoln in the Bardo – även om bokens utgångspunkt är Lincolns sorg över sonen Willie, som dog bara elva år gammal, troligen i tyfoidfeber.
Huvudpersonerna är tryckaren Hans Vollman, den unge homosexuelle mannen Roger Bevins III, och pastorn Everly Thomas.
Även dessa tre har drabbats av sorg och olycka: Vollman skadades svårt just när han funnit kärleken, Bevins försökte ta sitt liv när hans älskare svek honom. De ägnar en hel natt åt att diskutera sina problem – och, småningom, att försöka hjälpa Willie, och hans omåttligt sörjande far. Det påstås nämligen att Lincoln var så utom sig, att han flera gånger gick till kyrkogården för att hålla sonens döda kropp i sin famn, i det mausoleum där hans kista ställts.
Runt det möjliga kornet av makaber historisk sanning har Saunders spunnit en alldeles fängslande berättelse. Det låter kanske tungt, men är tvärtom en bitvis nästan dråplig korsning av teaterföreställning och spökhistoria, där en lång rad figurer ur det amerikanska 1800-talet berättar sina livsöden.
Dessutom har Saunders lagt till ytterligare en meta-nivå: han citerar ur ett stort antal samtida källor om Abraham Lincoln: brevsamlingar, redogörelser från familjens tjänstefolk, loggbok från begravningsplatsen väktare, memoarer och politiska pamfletter; de allra flesta – vad jag antar – påhittade. Så detta är ännu ett exempel på en meta-bok: en bok som innehåller delar av andra, fiktiva böcker (som ”They Knew the Lincoln Boys” av ”Carol Dreiser” eller ”Selcted Memories from a Life of Service” av ”Stanley Hohner”).
Saunders gör en poäng med att låta de historiska ”källorna” motsäga varandra. När ett bokutdrag beskriver Lincolns ögon som ljust, ljusgrå ögon” säger nästa citat att de var helt svarta och en tredje källa hävdar att de var gröna.
Men det är ett bi-tema i marginalen. Vad boken egentligen handlar om är modet att bryta självbedrägeriet och egenfixeringen, och modet släppa taget. Både om det vi har kärt, och om de oförrätter som vi känner att vi drabbats av – och kunna gå vidare.
Ett utdrag ur boken finns på Buzzfeed.
Bild: Gravstenar på kyrkogården i Westbury on Trym, Bristol, UK.
Kommentarer
Kommentera