Råd för typsnitt med bra läsbarhet
16 februari 2021 | Ingen har kommenterat än
A Guide to Understanding What Makes a Typeface Accessible är en sammanfattning i åtta punkter för att se om man valt ett typsnitt som strävar efter bra läsabarhet.
Några av råden:
Typsnittet bör undvika att ha imiterande bokstavsformer – som när stora i, lilla l och siffran 1 är identiska vertikal linjer. Sämre form till vänster (Gill Sans), bra exempel till höger (Verdana).
Gemena b och d samt p och q bör inte vara varandras exakta spegelbilder, utan skilja sig i formen på något sätt. Sämre form till vänster (Public Sans), bättre till höger (BBC Reith). Notera seriferna.
Bokstavsformer bör inte vara alltför lika varandra: ett mycket slutet c kan förväxlas med ett o, till exempel. Sämre form till vänster (Microsoft Sans), bättre till höger (Trebuchet).
Kategori: Design och användbarhet, Kunskap, kognition, kommunikation, Språk
Måndagsmusik: Brothers in arms
15 februari 2021 | Ingen har kommenterat än
Yoni Schlesinger spelar Dire Straits ”Brothers in Arms”. Så vackert.
Tillfälligt avbrott
14 februari 2021 | Ingen har kommenterat än
Bah. På grund av ett tekniskt-administrativt missöde med webbhotellet är tre av mina andra bloggar – blogghistorien.se, stupidsystem.org och intesåjävlakrångligt.se – raderade. På något sätt ska jag få upp dem igen, åtminstone delvis … men det kommer att ta lite tid.
Bild: Please stand by av SparkFun Electronics/Flickr, under CC-licens
Kategori: Admin
Odette Michell ”The banks of Annalee” – the ”anti-Oxford girl”
30 augusti 2020 | Ingen har kommenterat än
Otaliga sånger med urgamla rötter handlar om unga kvinnor som brutalt tas av daga när de promenerar vid flodstranden med en man de (felaktigt) litar på.
Som motvikt, då – The banks of Annalee; en historia som inte slutar i mord och förtvivlan, från nya stjärnan Odette Michell:s debutplatta.
Bästa låten på plattan: The wildest rose.
The Oxford Girl
24 juli 2020 | Ingen har kommenterat än
”Hey Joe” är sannerligen inte den enda låten där kvinnor brutalt mördas. ”Murder ballads” är en hel genre med rötter i medeltiden, där ett vanligt tema är att kvinnor dräps, dränks, skjuts, begravs – ofta av en uppvaktande yngling, en älskare eller äkta man, eller en bror eller far.
Nick Cave gjorde ett helt album med titeln Murder ballads, med jättehiten Where the wild roses grow, duetten med Kylie Minogue. Den låten går tillbaka på äldre ballader, som Down in the Willow Garden, som i sin tur går tillbaka på ballader som i olika varianter kallas The Wexford Girl, The Knoxville Girl, eller The Oxford Girl.
Dessa ballader är spridda över hela Nordeuropa. I samtliga blir kvinnan brutalt mördad, och ofta kastad i floden. Varför var de så populära? Men varför sjöng man dem? Vad var syftet med dem?
Sällan ges någon egentlig orsak till morden; men i vissa fall antyds (svep)skäl, som att hon skulle varit gravid, eller att det handlade om vad som idag skulle kallas hedersmord. Var de en varning till unga flickor om vad som kunde vänta dem, om de följde med unga män på en promenad vid flodstranden? Om de blev med barn? Går de tillbaka på någon verklig händelse, långt tillbaka? Händelser som traderats och broderats ut i generationer? ”Jo, min bror hade en kompis som kände en kille som berättade att…”
I de flesta varianter på temat är det mördaren som berättar historien – sin historia. Kvinnan är inte sällan stum, förvisad till en biroll som offer.
En intressant omtolkning är därför Oysterbands The Oxford Girl. Som börjar:
I met a man whose brother said he knew a man who knew the Oxford girl …
Texten fortsätter sedan att fråga vad det skulle vara för påstått ”brott” kvinnan skulle gjort för att bli ihjälslagen:
Is it true what you hear, did he do it out of fear?
Was the day drawing near when the child would start to show?
Was it rage or shame or damage to his name?
Was it something worse, does anybody know?
Did she pay a price for making them look twice?
Like a glimpse of paradise across a dull and bitter land?
Did she pass them by, did she dare to meet their eye?
Did she scorn them all and did they understand?
Men i omkvädet blir det äntligen kvinnan som får tala:
She was much to young, the earth has stopped her tongue
You can hear the voices calling down the years:She says: I never had a chance to prove them wrong
My time was short, the story long
No I never had a chance to prove them wrong
It’s always them that write the song
It’s always them who write the song. Eller stjäl den.
Oysterband har spelat in åtminstone tre versioner på skiva, såvitt jag vet. Här är ett rent akustiskt liveframträdande:
En snabbare version, där Christine Collister får sjunga kvinnans parti, finns här.
Måndagsmusik: Hej då, Joe. Hej, Niela.
20 juli 2020 | Ingen har kommenterat än
”Hey Joe” är en sådan där klassisk rocklåt som gitarrister gillar att lira – så till den grad att det anordnas mass-spelningar. Första maj 2012 samlades 7273 gitarrister (!) på ett torg i polska Wrocław och spelade den. (Bilden nedan är från ett tidigare rekord, när ”bara” 1881 gitarrister deltog.)
Det är inte bara för att alla gitarrister vill vara Jimi Hendrix. Låten har en alldeles egen, drivande ackordsföljd, som är kul att spela.
Men … texten.
Som handlar om mannen som mördar sin kvinna, eftersom han påstår att hon varit otrogen:
Hey Joe, where you goin’ with that gun in your hand?
I’m goin’ down to shoot my old lady
I caught her messin’ round with another man
Hur kul är det att lira det? Inte alls.
De allra flesta känner Hey Joe i Hendrix version. Men han skrev den inte (vilket många tror). Han plockade upp den från sångaren Tim Rose (som jag hörde spela den i Croydon 2002 – bara några månader innan han gick bort. Han var sliten och överviktig och med andnöd.). Men inte heller Tim Rose var upphovsmannen.
Låten copyrightades 1962 av den amerikanske sångaren Billy Roberts … men! Ursprunget till låten är i själva verket en låt som Roberts dåvarande flickvän, Niela Horn Miller skrivit och spelat in, ”Baby Don’t Go to Town”.
Roberts tog exakt samma ikoniska, särpräglade ackordsföljd – F, C, G, D, A i A-dur (men transponerade ner den för att passa sin röst). Han snodde melodin, gitarrhooken mellan verserna, fråga-svar-strukturen på texten, greppet att upprepa första raden – och temat om en stökig relation mellan en man och en kvinna. Men – här blir det intressant!
I Niela Millers låt är perspektivet ett annat: i den är mannen är orolig för sin kvinna och vill inte att hon ska råka illa ut:
Baby, what you’re gonna do in town?
Baby, what you’re gonna do in town?
I’m gonna sit at a bar with my feet tucked in,
Drinkin’ all the beer and whiskey and gin,
And I’m lookin’ at the young men always hangin’ ’round,
Lookin’ at the young men always hangin’ ’round.Baby, what you’re gonna do in town?
Baby, what you’re gonna do in town?
I’m gonna talk to those young men very soon,
All tonight till tomorrow noon,
And tell ’em how my man, he puts me down,
Tell ’em how my man, he really puts me down.Baby, please, don’t go to town.
Baby, please, don’t go to town.
’Cause when you’re flirtin’ and full of gin,
One of those boys is gonna do you in,
And your man, he won’t be around,
Your own man, he won’t be around.
Som Niela Miller själv kommenterat: ”My song ended with hope. His ended with murder.”
(Vad Billy Roberts inte snodde var b-delen i Niela Millers låt.)
Niela Miller var en ”folkie” i New York i skiftet 1950-1960; folksångarikonen Pete Seeger lånade sin Martin-gitarr av henne. Seeger erbjöd sig att vittna för hennes räkning, så hon kunde få del av upphovsrätten (och stålarna) för ”Hey Joe”, men Miller övertalades att inte försöka.
Miller spelade in ett antal av sina låtar 1962, men de gavs inte ut förrän 2009, på LPn Songs of Leaving (nedladdningsbar från Numerogroup).
Så … i fortsättningen kan man alltså spela Baby, please, don’t go to town istället för den mordiska Hey Joe. Och ge senkommen credit till Niela Miller.
Liberala nationalekonomer
17 juni 2020 | 1 kommentar
I Peter Englunds nya bok Söndagsvägen finns en formulering så briljant att jag undrar om han kommit på den själv eller inspirerats av något.
Han skriver om de fabulöst framgångsrika folkhemsåren i början av sextiotalet, när levnadsstandard och BNP steg brant och orubbligt. Den svenska modellen – blandekonomi med många stora statliga företag och en hel del statliga monopol – framstod som en gyllene medelväg mellan amerikansk rovkapitalism och sovjetiskt plan-elände. Och arbetsmarknaden sköttes i stort av arbetsmarknadens parter, utan statlig inblandning. Englund:
”Liberala nationalekonomer fick nöja sig med att konstatera att det svenska systemet visserligen fungerade i praktiken men att det aldrig skulle fungera i teorin.”
Everyone’s work is equally important
28 mars 2020 | Ingen har kommenterat än
Vi i medelklassen, som har lyxen av att enkelt kunna flytta jobbet till vår datorskärm i hemmet, tryggt självisolerade och distanserade.
Krisen har gjort det plågsamt tydligt för alla hur privilegierade vi är, jämfört med de som måste sköta sitt jobb som vanligt – och hela tiden måste utsätta sig själva (och därigenom också sina nära och kära) för en helt annan smittorisk.
Allt för att vi ska klara oss.
Chuafförer som måste leverera varor till butikerna, eller hem till utanför vår egen dörr. Läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Vaktmästare och städare. Förskollärare och lärare. Renhållningsarbetare. Busschaufförer och tunneltågsförare. Hemtjänstare. Räddningstjänst.
Alla de där, vars jobb vi oftast bara tar för givet. Många av dem i gigekonomin, utan trygghet som akassa eller extra sjukförsäkringar. Med en lön på en tredjedel, fjärdedel, femtedel av vad vi drar in i månaden
Inget av jobben är lika flashigt som en javaprogrammerare, en managementkonsult, en influencer eller en eventfixare. Eller en vd. Men utan servicen från alla yrkesgrupperna ovan skulle de – vi – inte klara oss.
Everyone’s work is equally important.
Vad jag grubblar över nu är: hur ska vi få den insikten att stanna kvar i medel- och överklassens skallar – när det så småningom blir fritt att festa på afterski i Åre igen? När det blir avtalsrörelse för undersköterskor? När städarnas arbetsmiljö behöver förbättras?
(T-shirtens citat är från konstnären Jenny Holzer.)
Smart eller dum
1 februari 2020 | Ingen har kommenterat än
Jag har aldrig varit så imponerad av det mesta ”Dunning-Kruger-effekten”. Det förefaller mig vara oerhört trivialt: är man korkad förstår man inte att man är korkad.
Mycket väsentligare är hur smarta personer också är dumma. Det, i sin tur, har två komponenter.
För det första, ju smartare man är, desto mer övertygad blir man om att man inte kan ha fel. Vad som kallades ”professorsfnatt” i Uppsala en gång i tiden.
För det andra, smarta personer kan processa en modell av värden snabbare. Men om modellen är fel, blir kraschen bara värre. Ian Welsh har ett bra resonemang:
Being really smart, but being a bad thinker, just gets you to the wrong place faster. Worse, it makes you more certain you are correct.
Think Larry Summers. IQ around 170, people who know him say he’s brilliant, and he’s been wrong about almost everything that mattered. (..)
To revisit a prior analogy, processing power, or IQ, is the power of a motorcycle’s engine. Actual ability to think well is the skill of the rider. If you’re going down a freeway with no other vehicles, the only thing which matters is the power of the engine.
But if you’re going off-road, through twisty paths, with other vehicles all around, the skill of the rider becomes paramount. Without a skilled driver, all a good engine is going to do is make you crash sooner and worse (possibly taking other people with you.)
[Dick] Cheney was a smart person applying a number of world models. His model of how the bureaucracy and the US government worked worked with each other and how to in-fight and how to control a bureaucracy (government, or the contractors surrounding government) was brilliant and correct. His model of how the world outside that government-industrial complex worked was, well, almost completely wrong.
So he pushed to invade Iraq as part of a project to invade and remake the Middle East and it blew up in his face, because his larger context economic, political, and military models were all wrong.
This doesn’t mean he wasn’t brilliant. It doesn’t mean he didn’t have a lot of processing power. But in practice, in the world beyond his world, he was an absolute moron and everything he touched (that didn’t involve power in the Government-Industrial complex) blew up.
How Smart Stupid People Fuck Up The World (26 nov 2019)
Kategori: Kunskap, kognition, kommunikation
Design för demens
30 januari 2020 | Ingen har kommenterat än
”I thought I knew a lot about elderly care. The more and more time I was spending with my clients, that’s when I realized, ’Oh my god, I have no clue.’”
Jag älskar när folk får sådana insikter. Och ännu mer när det leder till sådana här fantastiska resultat:
One man turned nursing home design on its head when he created this stunning facility. (Upworthy, 9 aug 2016)
Kategori: Design och användbarhet, Ekonomi, media och samhälle, Kunskap, kognition, kommunikation, Varia