Blind Höna

Sedan 2001

Redaktionen väljer bland artikelkommentarerna

10 januari 2009 | 4 kommentarer

Att läsa läsarnas artikel-kommentarer är, i de flesta tidningar på nätet, rätt deprimerande. Invektiv och personangrepp är mer regel än undantag.
Hur mycket jag än gillar läsarmedverkan, måste jag medge att det oftast bara är ett litet fåtal av kommentarerna som tillför något av intresse.
Det är väl alltför enkelt för gnällspikar att anonymt slänga ner giftigheter och trycka på ”skicka”. (Behöver jag säga att kommentarer på folks egna bloggar – åtkomliga via Twingly – genomgående är av högre kvalité?)
Är det ett mindre antal kommentarer går det väl an att skumma för att hitta det läsvärda. Men när de blir 40, 50 eller till och med 500?
I NY Times hittade jag det här: förvalt under artikeln listades ”Redaktionens urval” bland kommentarerna.
meny visar redaktionens val bland kommentarerna
(Via menyn finns möjlighet att se alla kommentarer, eller de kommentarer läsarna rekommenderat.)

Allt blir kortare – men också längre

5 januari 2009 | 1 kommentar

”Everything becomes a shorter version of itself. Essays become op-eds. Op-eds become blog posts. Blog posts become Twitter tweets.”

… säger David Brooks i NY Times. (The Sidney Awards , NY Times, 1 jan 2009).
Slagfärdigt, men det är bara halva sanningen. Många saker blir längre: Fler och fler filmer blir två timmar, två timmar och en kvart, två och en halv timme. Min vän Henrik Ahlén påpekade för att tag sedan: Två-minuters videoklipp på YouTube ser vi gärna, tretimmars långfilmer ser vi gärna – men vem vill se en dokumentär på 45 minuter?
Det är mitten-segmentet som faller bort: som de halvlånga artiklarna i tidningen. Den mest lästa artikeln i NY Times 2005 var på över 25.000 tecken; en av de fem mest lästa i samma tidning 2007 var på över 60.000 tecken!
Utvecklingen av nätet har alltså underlättat publiceringen av långa texter. Syftet med David Brooks kolumn ovan är i själva verket att premiera några riktigt långa essäer: Michael Lewis essä The End (Portfolio, dec 2008) är en av de mest läsvärda som Brooks håller fram.
Men visst ökar också snuttifieringen av information. Inte minst de ”nyheter” som vi får via tv.
Kort och långt samtidigt – men inte så mycket mitt emellan, alltså.

Nedräkning

3 januari 2009 | Ingen har kommenterat än

På www.090120.com kan man köpa den här lådan –
countdownclock_case.png
countdownclock.png
– och kylskåpsmagneter, rockmärken, ballonger och många andra produkter på samma tema. Utförsäljning efter 20 januari kanske. Men nedräkningsklockan kan omprogrammeras, och återbrukas – om man vill måla över designen och sätta dit någon egen…
Sortimentet på www.obamasfirstday.com håller nog lite längre: där finns t-shirts med texten ”Obama – my vote changed history”.
Relaterat:
Omnämnd i NY Times Negative Campaign (10 feb 2008).
01 20 09 är en låt med Small Change Romeos.
Se också Gail Collins: Time for him to go och Biob Herbert: Add up the damage.
(Tack, Inga, för klockan!)

Välgörenhet med dold belöning

1 december 2008 | 1 kommentar

stadsmissionens annons till förmån för stockholms hemlösaEn annonskampanj från Stadsmissionen uppmanar stockholmarna att göra gott i jul: Sms:a HEM till 72900 så skänker du 50 kronor till arbetet med hemlösa.
Vad jag tycker är intressant är att den som gör det får ett svars-sms med en länk för att ladda ner en låt av Sofia Talvik. Men det sägs inte på affischerna. (De berättar det dock på sin kampanjsajt).

Lyckliga Moskva

30 november 2008 | Ingen har kommenterat än

omslaget till Andrej Plaonovs bok Lyckliga Moskva

”Det stora bordet var dukat för femtio personer. Blommor, som verkade tankfulla på grund av sin långsamma död, stod utplacerade på bordet med en halvmeter mellanrum och utsände en postum vällukt. (—) Nattens väldiga luft kom in i salen genom balkongdörren och blommorna på det långa bordet andades och började dofta starkare – de kände sig som om de åter levde i den jord de hade förlorat.”

”Postum vällukt”! Det är en fras jag aldrig kunnat föreställa mig om blommor tidigare! Andrej Platonovs Lyckliga Moskva – utmärkt översatt av Kajsa Öberg Lindsten – är ett språkligt fynd. Skriven i början av trettiotalet, men publicerad första gången i Rysssland 1991, mer än fyrtio år efter författarens död.

Platonovs språk och magiska absurdism påminner en hel del om generationskamraten Jurij Oljesa. Tiden och platsen för romanen – det unga Sovjet, med idealistiska drömmar som ännu inte desillusionerats och krossats – anknyter också till Nordahl Griegs Ännu är världen ung: båda har fallskärmshoppet som symbol för den nya, djärva tiden.

Platonov besjälar gärna tingen:

”Rummets inredning var enkel och spartansk, men inte på grund av fattigdom, utan för att den som bodde här var en drömmare: där fanns en järnsäng av epidemisk modell med ett flottigt täcke som var fullständigt impregnerat av mänsklighet, ett naket bord lämpat för stor koncentration (…)
Till sena kvällen brukar detta rum stå tomt; trötta, sorgsna ljud dör undan för undan bort där, den uttråkade materien knakar till ibland, fönstrets fyrhörning av solsken släpar sig sakta över golvet och till natten slocknar den på väggen. Allting tar slut – bara föremålen försmäktar ensamma i mörkret.
Då kommer mannen som bor här och tänder elektricitetens tekniska ljus.”

”Lyckliga Moskva” är utgiven på Ersatz förlag. Där finns också Platonovs Grundgropen.

Engelska Wikipedia har en utförlig artikel om Platonov.

Mitt förlorade land

29 november 2008 | 4 kommentarer

Det var landet som jag växte upp i. Det var landet där jag blev man, landet där mina barn föddes. Jag levde lycklig där – jag är ganska säker på det. Jag var tämligen framgångsrik, och jag var absolut lojal: jag ställde alltid upp när mitt land begärde det.
Så, en dag, kallades jag till myndigheterna. Utan förvarning berättade man att mitt medborgarskap var annullerat och jag skulle utvisas. Man hade omvärderat mina insatser. Beslutet var redan fattat och utan appell.
Tjänstemannen bakom sitt kalla, rena skrivbord påminde mig om någon jag känt länge. I alla fall trodde jag att jag visste vem det var. Men nu kunde jag inte för mitt liv känna igen honom. Hade det skett en plötslig militärkupp? Vad var det för ny regim som hade trängt in, tagit över, och installerat den här motbjudande figuren?
– Vi förutsätter förstås att ni fortsätter att arbeta för vårt land, sa han med ett leende som frätte som ättiksyra. Vi förväntar oss att ni också i framtiden medverkar i firandet av våra nationella högtidsdagar, samt att ni representerar vårt land i internationella sammanhang.
Jag vägrade naturligtvis.
Sedan dess lever jag här. I exil.
Inte för att jag har det dåligt. Tvärtom. Kanske är det bättre här. Men det är ändå ett liv i exil; utestängd från de landskap jag älskade, som jag trodde var mina. Skogarna, bergen, dalarna, ängarna jag kände så väl.
Mina vänner tycker att det borde ha gått över vid det här laget. Och visst – jag är inte bitter. Jag har det bra. Men att ha blivit tvingad i exil kan aldrig ”gå över”. Det är ett livslångt tillstånd. Som att ha förlorat oskulden eller som att ha haft påssjuka. Även efter febern försvunnit, svullnaden lagt sig, smärtan klingat bort kommer man alltid att befinna sig i det där livet där man har haft påssjuka.
Så visst sörjer jag mitt förlorade land. Varje dag.

Hur teknologin hjälpte finansvärlden att lura sig själv

27 november 2008 | Ingen har kommenterat än

”He called Standard & Poor’s and asked what would happen to default rates if real estate prices fell. The man at S.& P. couldn’t say; its model for home prices had no ability to accept a negative number. ‘They were just assuming home prices would keep going up,’ Eisman says.”
Thomas Friedman: All Fall Down, NY Times 25 nov 2008 (min kursivering, JS)

Jag skrev redan för länge sedan ”Att låsa sig vid sitt eget sätt att tänka är livsfarligt … Och det finns en påtaglig risk om ens sätt att tänka har kodats ner i formella modeller och dataprogram, där det blir mycket svårare att urskilja, och därför ifrågasätta.” (Se notisen ”Think different”, Blind Höna 18 okt 2002)

Ett citat till:

”Mr. Davidson said that the idiosyncrasy of the instruments, combined with the overlay of technology, allowed the traders to live in denial. They would sit at terminals and use data — historical data that had been gathered before they started giving out money to people with no ability to pay — and decide that the risks were manageable. All of it was unreal, ineffable, tough to know.”
David Carr: Daring to Say Loans Made No Sense, NY Times 28 sep 2008

Och ytterligare ett:

As the current financial crisis spreads (like a computer virus) on the earth’s nervous system (the Internet), it’s worth asking if we have somehow managed to colossally outsmart ourselves using computers. After all, the Wall Street titans loved swaps and derivatives because they were totally unregulated by humans. That left nobody but the machines in charge.

It was easy enough for us humans to understand a stick or a dollar bill when it was backed by something tangible somewhere, but only computers can understand and derive a correlation structure from observed collateralized debt obligation tranche spreads. Which leads us to the next question: Just how much of the world’s financial stability now lies in the “hands” of computerized trading algorithms?
Richard Dooling: The Rise of the Machines, NY Times 11 okt 2008

Flerfamiljshus i trä

18 oktober 2008 | 1 kommentar

Forskarstudenten Alissa Rath har dragit en slutsats av dagens studiebesök:
- Om amerikanska städer kunde göra detta skulle vi inte behöva bomba sönder andra länder för att komma åt vårt bränsle.
Trä gör Växjö till grönaste stan (29 juni 2008).

Relaterat till Blind Höna-notisen om ägande och boende i ett globalt perspektiv: Växjö bygger åttavåningshus helt i trä. Husen är både stabila, har god brandsäkerhet och orsakar betydligt mindre koldioxidutsläpp än hus byggda med betongstomme.

Mer om flerfamiljshus i trä:

Beräkningarna visar att stål och betong direkt ger stora bestående utsläpp när de framställs, medan man med trähuset låser in en stor mängd av grundämnet kol som finns i byggnadsvirket under lång tid.

–Vi har även räknat med att den skog som huggits ner ersätts med nya plantor, som i sin tur ­bidrar till att binda mer koldioxid. Därför utökas koldioxid­sänkan om man bygger trähus eftersom kol även finns lagrat i den skog som avverkats, säger Mats Olsson, professor inom marklära vid SLU.
Trähus minskar koldioxidutsläpp, SvD 10 feb 2008

End of the Ownership Society

18 oktober 2008 | Ingen har kommenterat än

Sällan har väl en protestaktion oväntat framstått som lika vältajmad. Idag demonstrerar ett antal organisationer i Stockholm för att rädda hyresrätterna och stoppa ombildningar till bostadsrätter.
Samtidigt skriver Zachary Karabell om hur krisen betyder The End of the ‘Ownership Society’ (Newsweek, 20 okt 2008) – hur bilden av ägande kopplat till goda värden krackelerat efter bubblan. Paul Krugman skrev redan i somras om Home Not-So-Sweet Home(NY Times, 23 juni).
I USA innebär ju husägandet också enorma platta förorter med kommunikationsproblem och i dess följd beroende av bil, och alltså av olja … en (brist på) infrastruktur och kollektivtrafik som skulle bli oerhört kostsam för USA att rätta till, om det ens går. (Krugman skrev om det också tidigare i år, i artikeln Stranded in Suburbia (NY Times, 19 maj 2008) där han jämförde USA med Tyskland med flerfamiljshus och fungerande kollektivtrafik.
Så har alltså den amerikanska finanskrisen avtäckt de grundläggande problemen i amerikanska ekonomi och way-of-life.

Simultanförmåga

14 oktober 2008 | 2 kommentarer

Jag har hög simultanförmåga. Jag kan strunta i flera arbetsuppgifter samtidigt.

« nyare — äldre »

Om Blind Höna

Bloggen Blind Höna startade 2001 på adressen kornet.nu/blindhona/. Nu har den flyttat hemifrån till en egen adress. Men det är samma blogg.

Min bok "Jävla skitsystem!" har en egen blogg på javlaskitsystem.se.

RSS-flöde

Sök

Admin