Nyheter från 30–talet
11 augusti 2002 | Ingen har kommenterat än
Fejkad bokföring, försvunna pensionspengar, och skyhöga direktörslöner trots dåliga affärer. Det har vi fått i stora portioner sista tiden.
Min sommar gick till stor del åt att röja i min mors föräldrahem – byggt av min morfar på trettiotalet. Bland gamla papper hittade jag några klipp från 1934, med ett innehåll som kändes märkligt aktuellt.
Under rubriken ”Konstruerade upp förluster för att komma åt arbetarnas fonder” skriver Gotlands Folkblad så här:
”Vid a.–b. Separators ordinarie bolagsstämma den 19 maj i år fattades som bekant flera uppseendeväckande beslut av aktiemajoritetens innehavare. Bl.a. beslöt man för bolagets räkning konfiskera de stora fonder som enligt tidigare beslut avsatts för arbetarnas räkning. Man lade sålunda beslag på Arbetarpensionsfondens 872.618 kr, Arbetareänkepensionsfondens 257.565 kr och Arbetarebyggnadslånefondens 120.000 kr, eller sammanlagt 1.249.565 kr.”
Separatorarbetarna hade betydligt lägre betalt än andra grupper, men hade i gengäld blivit lovade pension från företaget. Styrelsen drog in fonderna med hänvisning till förluster i utlandet.
Men fanns det några förluster? Häradshövdingen Axel Carlsson hade tagit ut stämning på bolaget vid Stockholms rådhusrätt, eftersom …”någon faktiskt förlust å bolagets utländska tillgodohavanden icke kan fastställas med ledning av siffrorna i berättelsen. Styrelsen har i stället på fri hand konstruerat upp sådana förluster.”
Carlsson hade också upptäckt att företaget upprättat två olika verksamhetsberättelser: ”en ofullständig och därför olaglig avsedd för aktieägarna och en fullständig och sålunda laglig avsedd för protokollet”.
Trots de påstådda förlusterna stod majoriteten vid bolagsstämman bakom konfiskationen. Dessutom beslöt de ”att direktörernas löner på respektive 100,000 och 75,000 skulle behållas, liksom de rundligt tilltagna styrelsearvodena på 8,000 kr per år och ledamot.” Ett förslag att sänka lönerna med 25.000 avvisades bestämt.
Men landsfiskalen Helmer Andersson befarade att det fanns fler ersättningar och krävde en ”fullständig och överskådlig redogörelse över tillämpade löner, arvoden, provisioner, dagtraktamenten och reseersättningar med mera”. Men någon redovisning fick stämman inte: ”Direktör A Wästfelt svarade härpå att sådana upplysningar skulle skada bolagets intressen.”
Häradshövdingen Carlsson ville att domstolen skulle upphäva stämmans beslut om fonder och löner. Hur det gick med det vet jag inte. Men några dagar senare skrev min morfar, Fridolf Hejdenberg (på den här skrivmaskinen) en kommentar i Folkbladet, där han också nämner nyligen avslöjade skyhöga löner och egendomliga provisoner i Svenska Amerikalinjen och Munksjö–Fiskeby.
”Det var väl nog att folk fick reda på direktörslönerna. Inte lönerna, men väl uppgifterna därom skadade! Uppenbarligen känner man inte opinionen så illa,” skriver han, och sammanfattar:
”Skulle man ha tillfälle att avlyssna de inre bolagscirklarna i vårt långa land, misstänker vi att man skulle få interiörer till livs ifråga om löner, arvoden, provisioner och traktamenten m.m., som skulle komma den annars mycket förhärdade svenska allmänheten att blekna en aning om nosen. Naturligtvis behöver man inte förutsätta att tillståndet är generellt, men att det vilar något ruttet över en stor del av bolagsvärlden torde vara oomtvistligt. Och att man kräver upprensning är förklarligt.”
Fridolf jämför också direktörernas årslön – 100.000 kronor (i 1934 års penningvärde!), 333 kronor om dagen räknat efter 300 arbetsdagar – med lönen för tillfälligt arbete i arbetslöshetens trettiotal: ”3 kr. om dagen, 500–700 kronor om år – ty man får inte arbeta alla veckor”.
Styrelsen i Separator bestod enligt Gotlands Folkblad vid denna tid av hovjägmästare Rålamb, direktör Ingeström, direktör Wästfelt, överingenjör Forsberg, bankdirektör Trygger och bankdirektör J Wallenberg.
PS: Om du orkar med mer läsning om ekonomi, bokföring och etik rekommenderar jag Paul Krugman i NY Times.
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Kommentarer
Kommentera