Ostron eller pyttipanna?
9 november 2002 | Ingen har kommenterat än
Jag tror inte att det främst är ”avundsjuka” som gör folk upprörda över Barneviks, Björklunds eller Karlssons pensioner. Jag tror inte heller att det i första hand rör sig om upprördhet över ”socialdemokratiskt hyckleri”.
Jag tror att ilskan bottnar i att man insett att en del vanliga begrepp, som till exempel ”pension”, i det tysta har definierats om av makthavare och näringslivstoppar.
”Pension”, i vanligt folks språkbruk och medvetande, har varit och är något vi
- får när vi slutar jobba
- och för att vi blivit gamla.
- Våra pensioner är svåra att förstå sig på; de består av flera olika delar, med krångliga procentsatser,
- och delar av dem är numer utsatta för marknadens berg- och dalbana.
- Vi vet därför också att pensionen till slut blir rejält mindre än den lön vi haft.
Med elitens pensioner visar det sig dock vara tvärtom på varje punkt.
- De utbetalas även om man har ett annat jobb (fast en viss sanering har tvingats fram på senare år).
- Man behöver inte ha blivit särskilt gammal för att få dem.
- De är påtagligt enkelt konstruerade: ett bestämt belopp i månaden rakt av, i absoluta tal. Opåverkat av konjunktursvängningar eller börskurser.
- De tycks slutligen ofta fungera som garantier för att mottagaren ska komma upp i hela lönen i alla fall – eller i sådana fantsibelopp att det inte rimligen kan sänka levnadsnivån. Man kan bara äta en viss mängd hummer.
Jag tror inte att det egentligen är storleken på beloppen som upprör människor. Inkomstskillnader i sig är i praktiken inget som får svensken att rasa. Går man på restaurang blir man trots allt inte särskild överraskad om det dukas upp ostron och champagne vid bordet brevid.
Men om gästerna vid grannbordet har mage att påstå att de äter samma pyttipanna med lättöl som alla vi andra – ja, då blir vi utan tvekan förbannade.
Kommentarer
Kommentera