Efter katastrofen
11 juni 2003 | Ingen har kommenterat än
Margaret Atwood är tydligt förtjust i fantastisk litteratur: gammal science fiction, space opera och gotisk fantasy dyker upp flera gånger i hennes romaner.
Och 1985 gav hon ut Tjänarinnans berättelse, en lysande berättelse om en nära framtid där kristna fundamentalister tagit makten.
I den boken fanns en ekologisk katastrof i bakgrunden; men huvudsakligen var det en social och politisk dystopi. I den nya Oryx and Crake är ekologin huvudsaken, och fokus mer teknologiskt – ett perspektiv som Atwood behärskar… sådär. Styrkan ligger snarast i skildringen av huvudpersonen Jimmy som barn, hans uppväxt i ett samhälle som bara ligger några år fram i tiden, med ”gated communities”, ett vädermaskineri i olag och många nya intressanta underhållningstjänster:
”Shortcircuit.com, brainfrizz.com, and deathrowlive.com were the best; they showed electrocutions and lethal injections. Once they’d made real-time coverage legal, the guys being executed had started hamming it up for the cameras. They were mostly guys, with the occasional woman, but Jimmy didn’t like to watch those: a woman being croaked was a solemn, weepy affair, and people tended to stand around with lighted candles and pictures of the kids, or show up with poems they’d written themselves. But the guys could be a riot. You could watch them making faces, giving the guards the finger, cracking jokes, and occasionally breaking free and being chased around the room, trailing restraint straps and shouting foul abuse.
Crake said these incidents were bogus. He said the men were paid to do it, or their families were. The sponsors required them to put on a good show because otherwise people would get bored and turn off. The viewers wanted to see the executions, yes, but after a while these could get monotonous, so one last fighting chance had to be added in, or else an element of surprise. Two to one it was all rehearsed. (—)
There was an assisted-suicide site too – nitee-nite.com, it was called – which had a this-was-your-life component: familyalbums, interviews with relatives, brave parties of friends standing by while the deed was taking place to background organ music. After the sad-eyed doctor had declared that life was extinct, there were taped testimonials from the participants themselves, stating why they’d chosen to depart. The assisted-suicide statistics shot way up after this show got going. There was said to be a long lineup of people willing to pay big bucks for a chance to appear on it and snuff themselves with glory, and lotteries were held to choose the participants.”
Oryx and Crake är på sätt och vis mer släkt med Atwoods tidiga (realistiska) Surfacing (Upp till ytan på svenska) än med Tjänarinnans berättelse. Civilisationskritiken är likartad; och de många praktiska kunskaperna om hur man överlever i vildmarken. Och i slutet befinner sig Jimmy i precis samma läge som huvudpersonen i Surfacing: naturen eller samhället?
Oryx and Crake tillhör nog inte Atwoods yppersta eller mest originella romaner, som Den blinde mördaren eller Tjänarinnans berättelse. Efter katastrofen-temat i den här boken är ett par skor som gåtts in av många tidigare författare. Men få andra kan frilägga psykologin hos sina huvudpersoner med sådan precision som Atwood; dessutom är hon en lysande stilist, vilket gör det till en njutning att läsa.
På www.oryxandcrake.com har förlaget lagt ut en del material kring boken: länkar, utdrag, en kort intervju med Atwood, en klippsamling som visar grunden för framtidsscenariot, plus (fejkade) annonser för ”ChickieNobs”, ”CorpSeCorps” och ”Rejoovenessence”.
”Oryx och Crake” kommer på svenska på Prisma den 1 oktober (sajten använder frames, länken går förbi framesetet direkt till sidan om boken).
Kommentarer
Kommentera