Att tjäna sitt bröd (5): Produktivitet
30 december 2003 | 6 kommentarer
En av de faktorer i den amerikanska ekonomiska statistiken som, överraskande, tog ett rask skutt uppåt nyligen, var produktiviteten.
Det var överraskande, eftersom produktiviteten under hela det senaste kvartsseklet har växt mycket långsamt.
Produktivitet är ett mått på kostnaden för att producera varor och tjänster. När tekniska framsteg eller bättre organisation av arbetet gör det enklare att producera limpor, brödrostar och marmeladknivar ökar produktiviteten. Brödrostarna kan tillverkas på kortare tid eller med billigare material – de blir därför både bättre och billigare, arbetarna kan få mer betalt, och alla blir glada. Det är principen.
Mellan 1948 och 1973 ökade den så kallade multi-faktor-produktiviteten i den amerikanska ekonomin med 1,9 procent per år, och arbetsproduktiviteten med 2,9 procent per år. Mellan 1973 och mitten av 1990-talet var dessa tal 0,2 procent och 1,1 procent.
Varför saktade produktiviteten upp så dramatiskt? Den tekniska utvecklingen stannade ju inte precis upp? Tvärtom investerade industrin under den här perioden enorma summor i IT – allt med löftet om att datorerna skulle få hjulen att rulla snabbare, smidigare och billigare? Vad var det då som hände?
Denna dramatiska inbromsning av produktiviteten fick ett särskilt namn: Solow-paradoxen, efter nobelpristagaren i ekonomi Robert Solow. 1987 konstaterade han retoriskt att ”You can see the computer age everywhere – but in the productivity statistics.”
Och det blev inte bättre. The Economist citerade professor Robert Gordon (”one of America’s leading authorities on productivity”):
”…the productivity performance of the manufacturing sector of the United States economy since 1995 has been abysmal rather than admirable. Not only has productivity growth in non-durable manufacturing decelerated in 1995-9 compared to 1972-95, but productivity growth in durable manufacturing stripped of computers has decelerated even more.”
Man har föreslagit flera olika lösningar på Solow-paradoxen. En del är av teknisk, statistisk art. En del säger att datorerna har betytt mest inom service-sektorn, där begreppet ”produktivitet” i vilket fall som helst är svårt att definiera och mäta.
Men den mest populära förklaringen har nog varit att det tar tid för en teknologi att bli riktigt produktiv: ”inte än, men när som helst nu” kommer IT att transformera hela näringslivet, och vi kommer att inträda i ”den nya ekonomin”. Man drog paralleller med hur elektriciteten gradvis förändrade näringslivet sådär hundra år tidigare. (Se till exempel neweconomyindex.org: Explaining The Productivity Paradox.)
Den sortens förklaring var i ropet – fram till år 2000. När IT-bubblan sprack, sprack den också. Man kunde också visa, att jämförelserna med till exempel elektriciteten haltade rejält.
En pessimistisk förklaring på paradoxen har varit att datorer helt enkelt inte är är så produktiva som man tror. När man undersökt begränsade system visar det sig att kostnaderna för datoriseringar regelmässigt blir långt mycket större än man trott vid införandet. Underhåll, uppgraderingar och fel i systemen ger enorma ”dolda” kostnader. Är det kanske så på makroplanet också?
Ingen har vetat säkert. (En bra genomgång av förslagen till lösningar på Solow-paradoxen finns hos Triplett: The Solow productivity paradox: what do computers do to productivity?, [pdf].)
Men något år in på 2000-talet började faktiskt den uppmätta produktiviteten ta fart igen. En del såg det som att ”den nya ekonomin” faktiskt fått revansch: titta, nu hände det, precis som vi sa! Och de senaste siffrorna från den amerikanska ekonomin tycks bekräfta det.
Men det finns dessvärre fortfarande få studier som klart och entydigt visar att IT i sig skapar ökad produktivitet i stort.
Det finns istället flera andra förklaringar till det som ser ut som produktivitetsökningar.
I New York Times skriver Stephen S. Roach, chefsekonom och ”director of global economics” på Morgan Stanley:
”The favored explanation is that improved productivity is yet another benefit of the so-called New Economy. American business has reinvented itself. Manufacturing and services companies have figured out how to get more from less. By using information technologies, they can squeeze ever increasing value out of the average worker.
In financial services, the Labor Department tells us that the average workweek has been unchanged, at 35.5 hours, since 1988. That’s patently absurd. Courtesy of a profusion of portable information appliances (laptops, cell phones, personal digital assistants, etc.), along with near ubiquitous connectivity (hard-wired and now increasingly wireless), most information workers can toil around the clock. The official data don’t come close to capturing this cultural shift.
As a result, we are woefully underestimating the time actually spent on the job. It follows, therefore, that we are equally guilty of overestimating white-collar productivity. Productivity is not about working longer. It’s about getting more value from each unit of work time. The official productivity numbers are, in effect, mistaking work time for leisure time.
This is not a sustainable outcome – for the American worker or the American economy. To the extent productivity miracles are driven more by perspiration than by inspiration, there are limits to gains in efficiency based on sheer physical effort.”
(New York Times: The Productivity Paradox, 30 nov, 2003)
Så vi arbetar inte effektivare – utan bara mer, och obetalt. De av oss som har ett jobb vill säga.
Michael Hudson, professor i ekonomi vid University of Missouri ser samma fenomen i en synnerligen läsvärd artikel på Counterpunch:
”During the boom of the 1990s, neoliberal economists and the financial press promoted the the high tech revolution for its ability to reduce production costs. As long as government did not interfere with markets, technology would lead to an improvement in the quality of life. The ultimate beneficiary was supposed to be the consumer. This did not happen. (…)
Today’s productivity is taking a different form. It is associated with laying off employees and working the remaining workers harder. There is little technology at work here, but rather the kind of drudgery from which technology was supposed to free employees. Work has become more unpleasant and stressful as companies let their work force shrink by attrition. When workers leave, their work is distributed among the remaining employees. (…) The effect is a rapid burnout. Workers are being used up and discarded.”
Och få vågar protestera – för risken att förlora jobbet är påtaglig:
”In 1991, at the bottom of the recession, a survey of workers at large firms indicated that 25 percent feared being laid off. In 1996, despite the sharply lower unemployment rate and the demonstrably tighter labor market . . . 46 percent were fearful of a job layoff.
If workers felt as secure as they had fifteen years earlier, they would have pressed for wage increases. But the character of the labor market was shifting sharply in favor of employers, apart from unionized baseball players. Larger companies in particular were being downsized, making workers too worried about being laid off to ask for raises.
Labor ’flexibility’ became a euphemism for flexibility in one direction – downward. Workers agreed to go on a part-time basis, acting as consultants or other off-payroll status so that their employers would not have to pay for medical insurance, Social Security and pensions. So to refer to technology is simply to distract attention from the institutional changes that are taking place.”
(Counterpunch: Tech Bubble: Who Benefited? An Interview with Michael Hudson, 30 aug, 2003)
Det är inte bara i Sverige som utbrändhet och utmattningsdepressioner sprider sig – medan forskare och politiker kliar sig i huvudet utan att förstå vad som händer (Den svenska sjukan svår att förklara). I England ökar stressen (se Blind Höna: Även britter mer stressade och sjukare) – ochförstås i USA:
”In his book ’Work to Live: The Guide to Getting a Life’, journalist Joe Robinson offers both anecdotal and statistical evidence of rising incidences of burnout, depression and divorce caused by overwork as 80% of men and 62% of women put in more than 40 hours a week on the job.”
(Time: Ready, Set, Relax!, 22 okt 2003)
Ännu ett citat:
”Instead of investing decades of gains in efficiency and productivity into more personal time, America has invested the gains in increased production while also increasing employees’ work hours. The result, organizers said, is a vicious cycle: Longer work hours and increased productivity create more goods and services to consume than ever before. The time poverty that results from long work hours creates a greater need to buy goods that enable workers’ hectic schedules. The need to buy more goods then feeds back into the need to work more hours, which was why workers needed more goods in the first place.”
(Boston Globe: Overworked Americans are urged to find a balance, 24 okt 2003)
Har du läst det här – gå nu tillbaka och läs de föregående notiserna om utveckingen av arbetsmarknaden i USA: Att tjäna sitt bröd 2, 3, och 4 (och kanske även den mindre allvarliga inledningen).
Vad kan man göra åt utveckingen? I USA finns en spirande ”Take back your time”-rörelse. Men den är individuell och personcentrerad. Det här är inte personliga problem: det är ett samhällsproblem. Jag tror Bob Herbert, krönikör i New York Times, i princip har rätt när han skriver:
”I am surprised at how passive American workers have become … Globalization may be a fact of life. But that does not mean that its destructive impact on American families can’t be mitigated. The best thing workers can do, including white-collar and professional workers, is to organize.”
(New York Times: The white-collar blues, 29 dec)
Kategori: Ekonomi, media och samhälle
Kommentarer
6 kommentarer to “Att tjäna sitt bröd (5): Produktivitet”
Kommentera
december 31st, 2003 @ 11:17
Vi var med barnen och såg ”Looney Tunes passent à l’action”, (kanske ”Looney Tunes in action” på svenska?) och det var förstås en dålig film, men ungarna älskade den. Den diaboliska planen: att montera in en blå diamant i ACME-imperiets satellit och bestråla hela världen med den. Alla skulle då förvandlas till apor, och tvingas att arbeta i ACME-fabrikerna. (Där man gör dynamit, städ, långdistansrobotar och annan rekvisita). När produktionskvoternqa var uppnådda skulle alla förvandlas till människor igen, programmerade att ta ut alla sina pengar och köpa ACME-produkter.
Inte helt förvånande satt Bugs Bunny, Daffy Duck och deras människokompisar stopp för det hela.
Gott slut!
Jorun
december 31st, 2003 @ 12:05
Ja, nu driver tråden iväg men förekomsten av firmanamnet ACME i tecknade serier och filmer är ett fenomen i klass med det mystiska talet 47. Vore roligt om någon (inte jag) kunde forska litet i detta.
januari 1st, 2004 @ 19:31
Jag driver vidare… Mer om ACME och deras produkter: http://home.nc.rr.com/tuco/looney/acme/acme.html
Vad förkortningen står för vet jag inte.
januari 1st, 2004 @ 20:50
Jag är inte säker på att det ursprungligen är en förkortning.
”Akme” – acme i engelsk translitterering – är grekiska för ”höjdpunkt, perfektion”.
Många verkliga företag valt namnet av det skälet … men hur det kommit att bli Det Generiska Företagsnamnet vet jag inte. Kanske var det i alla fall Looney Tunes som cementerade det?
januari 2nd, 2004 @ 12:19
Efter denna fascinerande utflykt i ACME:s produktsortiment skulle vi kanske säga något om produktiviteten också. Troligen ligger det en hel del i Roach’s tes – den nya teknologin har gett oss möjlighet att jobba mer utan att det märks. Ändå undrar jag om det inte mest är fråga om mätproblem. Det vi diskuterar är tjänstesektorn. Som Roach påpekar mäter man ju (i vart fall i den offentliga sektorn) endast lönesumman eftersom det ofta inte finns något marknadsvärde. Om vi då dividerar med arbetstiden får vi väl ett mått på timlönens förändring snarare än produktiviteten?
(I nationalräkenskaperna -tror jag, det kan ha ändrats- brukade man räkna upp lönesummans utveckling med ett schablonmässigt produktivitetsantagande, jag tror det var 2 % per år.)
Sedan brukar man väl beräkna ”labor input” på basis av stickprovsmässiga labor-forceundersökningar som ju i princip tar hänsyn till variationer i den verkliga arbetstiden? Det är dock tveksamt hur väl sådana variationer fångas upp efter som det delvis är fråga om intervjuundersökningar.
Slutsats: Här krävs nog betydligt mera detaljerade mätningar och djupare studier innan man kan ha någon välgrundad uppfattning om produktivitetsutvecklingen i tjänstesektorn. Under tiden är det fritt fram för personligt tyckande. Jag begagnar mig av denna möjlighet och påpekar att det även före laptops och mobilt dateri förekom en hel del obetalt och icke registrerat extra arbete inom den offentliga sektorn, troligen också inom delar av den privata tjänstesektorn.
januari 2nd, 2004 @ 16:29
Se även http://www.karlsson.at/ordet.htm#poesi för en annan infallsvinkel.